Trondheim dag 2: att försöka förstå det som inte går att förstå.

Det här med Mellanöstern - varför vet vi så lite om det? Varför vet jag så lite om det, jag som har vänner och bekanta därifrån? Varför vet jag så lite om världen? Det har varit de allra största frågorna för mig idag. Jag återkommer strax till Mellanöstern.

Ett viktigt avstamp för den ekumeniska rörelsen var det möte som hölls i Edingburgh 1910, ett första steg mot det som idag är kyrkornas världsråd. Vet ni hur lång tid det dröjde innan de vita västerländska kyrkorna inte längre var i majoritet? 41 år, det hände 1961 i New Dehli. Det har också varit en återkommande känsla idag. Skammen. Skammen över det arv jag har i min ryggsäck. Jag har också tänkt mycket på mitt eget samfund och vilken helomvändning som skett inom Svenska Kyrkan, där kyrkan, som en förlängd hand av staten länge var förtryckare. Hur ska jag förhålla mig till det? Samtidigt berättar jag stolt om en kyrka som står upp för de utsatta, en kyrka vars ledare trycker på för förändring och en mänskligare utveckling av Sverige: för att världen ska leva. Ett arv och ett nu som då och då tycks stå i så stor kontrast till varandra.

Det är solidariteten vi strävar efter som jag gläds så mycket över. Solidaritet med de arabiskt kristna som lider i Jerusalem, solidaritet med de kristna i kåkstäderna i sydamerika, de kristna både hemma och i världen. I förlängningen solidariteten med alla människor, med hela skapelsen. När jag skriver det här tänker jag på Guds ord i Uppenbarelseboken: Se, jag gör allting nytt. Är det kanske en av den ekumeniska rörelsens uppgifter, att arbeta för en värld där Gud kan göra allting nytt. Jag tänker att det passar ganska bra ihop med det temat som kyrkornas världsråd har nu: Pilgrimage for justice and peace. Men hur kan vi behålla hoppet när världen ser ut som den gör?

Det är då vi är tillbaka i Mellanöstern igen. Där vi idag fått lära oss om de problem som unga kristna har i Mellanöstern idag, hur de lever i en hård verklighet som tvingar fram ekumenik, ett sätt att överleva och hur hoppet ändå finns. Trots förföljelse och splittring. Hur längtan efter en ny värld är så stark att det finns unga människor som väljer att stanna kvar medan andra flyr för att arbeta för fred, rättvisa och kärlek. En fred som bygger på en acceptans av diversitet, mänskliga rättigheter och ekonomisk rättvisa mm. Det har skickats ett brev till den libanesiska kvinna som håller föreläsningen från en ung tjej som bor i Jerusalem. Hennes berättelse skär i mitt hjärta för i hennes ord läser jag en längtan om att få leva ett fredligt liv i sitt land och hur hennes frihet hela tiden kringskärs av Israels allt striktare bestämmelser och allt större ockupation.

Jag vet att jag är ute på djupt vatten  när jag börjar tala om Israel och Palestina frågan, men vi måste tala om den. Kan vi först och främst börja med att slå fast att om någon är kritisk mot Israel är personen i fråga inte antisemit. Det Israel jag hör rapporteras om på radio är ett fullblodsnationalistiskt land som försöker roffa åt sig så mycket land de kan med västvärldens goda minne. Notera nu mycket noga att jag säger staten Israel inte det judiska folket. Det är två helt olika saker. Kan vi lämna just den diskussionen där? Efter det jag har lärt mig idag kommer jag ha mycket svårt att ställa mig på Israels sida någonsin mer, det är enligt min uppfattning en ultranationalistisk stat.

För mig väckte det också en del moraliska frågor. Nästan varje vecka ser jag annonser i Kyrkans tidning om resor till det heliga landet. Jag vet också ett flertal församlingar som nyligen varit i Jerusalem på studiebesök. Jag undrar om det är moraliskt försvarbart att resa till Jerusalem, som visserligen är en helig plats för oss, när resan som vi gör på det sättet kan hjälpa till att legitimera en regim som förtrycker människor och inte bryr sig om mänskliga rättigheter(här tänker jag på människorna i Gaza). När det sedan berättas för mig om hur tre kvinnor från kyrkornas världsråd, som var på plats i Israel/Palestina för att arbeta med klimatfrågan, grips på flygplatsen och behandlas mycket illa under sina dagar i fängelset bara för att kyrkornas världsråd kritiserat Israels behandling av palestinierna då vill jag plötsligt dra på mig en Palestinasjal och ställa mig på en barrikad.

Vad kan vi göra för att hjälpa de människor som lever som fångar i sitt eget land?

En sak jag vill återkomma till, kanske när jag kommer hem igen är den studentförsamling som finns i Trondheim och hur den verkar vara en egen församling som helt enkelt består av studenter. Det väcker många tankar hos mig och jag kanske har missuppfattat en del, men jag återkommer i den frågan senare.

Dagen avslutades i alla fall med ett besök i Nidarosdomen, katedralen som ligger nästgårds från det hostel där jag bor. Vi fick vandra runt i de vindlade gångarna upp till tornet med underbara vyer. De flesta bilderna ligger fortfarande i min kamera, men jag tog i alla fall en selfie så ni kan få se. Heliga Birgitta hängde som en staty på ett av tornen och Olav den helige var tydligen närmare Gud än Johannes döparen när katedralen byggdes.

Dessutom har vi firat midsommar, lekt danska & finska lekar, dansat libanesisk dans, ätit konstig norsk mat och lyssnat på  albansk folkmusik. Det är en fantastisk grupp människor jag får lära känna här och kanske kommer jag förstå världen lite bättre när jag kommer hem, kanske kommer jag bara vara mer förvirrad. Den som lever får se.