Trondheim dag 4: vi är kallade till enhet och solidaritet

Idag har varit en viktig dag, med viktiga och svåra ämnen och med dem återvände sommaren till Trondheim. Jag har så många tankar och så mycket nya lärdomar med mig från den här dagen, så mycket längtan efter att få vara ett verktyg i den här pilgrimsvandringen för rättvisa och fred/frid. Några minuter då och då känns det som om jag sitter i Taizé - hur omsätter jag det här i praktik när jag kommer hem?

För mig har dagen varit en dag när det bränt till i mitt bröst av maktlöshet och vrede på grund av de oförrätter kyrkan på vissa håll utsätter minoritetsgrupper för och som troende kristna utsätts för när de utövar sin tro.

På förmiddagen träffade vi en kvinna med stor lyskraft och integritet, Fulata L. Moyo, PhD. Hon talade med oss om gender justice och hur man arbetar med detta i Kyrkornas världsråd. I officiella sammanhang går det inte att tala om gender eftersom det fortfarande på många håll definieras så som Simone de Beauvoir definierade det: kvinnan är man. Jag vill dela med mig av några reflektioner efter den här föreläsningen: Ingenting kommer till oss, vi måste ta för oss, vi måste kräva vår plats. Männen kommer inte ge den till oss. Fulanta berättade för oss att kvinnornas närvaro i kyrkornas världsråd grundades i att den förste generalsekreteraren  tillsammans med några av de andra delegaternas fruar ville lyfta fram den roll som kvinnor har i kyrkorna, hur viktiga kvinnorna är för kristendomens fortlevnad och att de trots det saknade inflyttande som beslutsfattare. Jag har också tänkt mycket på detta med patriarkat och strukturer som är svåra att bryta ner och hur mycket vi oavsett om vi är kristna, muslimer, judar, ateister osv påverkas av det samhället som finns omkring oss.
Enligt Fulanta är patriarkatet inte introducerat av kristendomen men vi som är kristna har varit oförmögna att motstå det.Vi har gjort och gör omvärldens värderingar till våra egna. Så gjorde också de allra första kristna för att bli accepterade av det omgivande romerska samhället. Det är svårt att alldeles leva på undantag. Den stora frågan som kyrkornas världsråd ar betar med är hur man ska få män, som är en del av problemet, också kan vara en del av lösningen.

Det som gjorde mig allra mest upprörd i dag var mötet med Maria som arbetar som samisk youth advisor i Norska Kyrkan. Jag passade på att fråga henne om det försoningsarbete som pågår i Svenska Kyrkan och hur samerna ser på det. Hon konstaterade att det är skillnaden på hur man talar och vad man gör. För trots att man erkänner diskriminering och rasism så arbetar man genom Svenska Kyrkans politiska styrning emot de behov och rättigheter som samer har. Maria berättade hur samer i Sverige är en av de ursprungsfolk som är allra mest drabbade av rasism, en institutionaliserad rasism och hon jämförde de samebyar som bildats med indianreservaten i Nordamerika. Det berörde mig djupt och min okunskap smög sig fram. Till sist konstaterade hon precis som Fulanta att de som är en del av problemet också behöver vara en del av lösningen. Majoriteten måste alltid lyfta minoriteten, Visste ni förresten att Samerådet inom Svenska Kyrkan varken har rätt till inflytande eller en egen budget? Det har de inom Norska Kyrkan. Jag undrar hur något ska kunna förändras om vi inte låter alla röster höras och vara med i beslut.

Vårt sista pass idag handlade om utmaningar i den ekumeniska rörelsen idag. Det var mycket roligt och utmanande att lyssna på och samtala med kyrkornas världsråds vice generalsekreterare. Det som stannat kvar hos mig och som borrar sig djupt ner i mig och som på något sätt varit genom gående de här dagarna i Trondheim: vi är kallade till enhet och solidaritet. För att Jesus vill det. För att Jesus har kallat oss till det. För att världen ska leva. Vår föredragshållare menar att det idag finns mycket som utmanar strävandena mot enhet, att många är så rädda för den identitetsförlust det innebär att ge upp delar av sitt eget för att förhandla fram enhet, när mitt unika är hotat kan jag till och med ta till våld.

Vi ska välkomna alla som vill vandra med oss mot rättvisa och fred/frid. Vi ska välkomna alla med god vilja, oberoende av religion och livsåskådning. Vi frågade vår föreläsare hur den interreligiösa dialogen hänger ihop med den ekumeniska och hur vi ska se på vår egen religions roll. Han berättade hur det första som möter besökarna på det ekumeniska centret i Bossey i Schweiz är ett krucifix och att han hittills inte mött någon som blivit stött av det. Istället säger företrädare för andra religioner att de då vet var de har oss, att de kan lita på att vi inte har dolda avsikter. Det är viktigt att vara tydlig med sin identitet och respektera andras. Då hotar man ingen. Religionsdialogen är viktig för att Ordet blev kött, inte till man, kvinna, jude, kristen eller muslim. Vår tro är då att alla är kött av Jesu kött och därför ska vi sträcka ut vår hand till alla människor. Vi har ett ansvar att vittna om vår tro men också att respektera andras.

Enhet är ingen lyx - det är ett kall och ett ansvar.
Vår föreläsare avslutade med frågan: Varför är det så att vi kristna har så svårt att komma samman när vi har det bra, men när förtryck och förföljelse hotar syns vårt syskonskap så mycket tydligare. Varför behöver vi vara utsatta för att förstå att vi är kallade att vandra tillsammans mot rättvisa och fred/frid?

Där lämnar jag dagen idag. Imorgon ska över 100 personer anlända till Trondheim och mitt jobb är att registrera och informera. Det ska bli roligt. Vi har blivit lovade att träffa många spännande människor, se många annorlunda kläder och blivit tillsagda att vara nyfikna och frågvisa. Reglerna för vårt arbete på central kommiténs möte är: fun, fellowship och focus. Det första är det viktigaste. Allra mest ser jag fram emot att träffa den svenska delegationen med bland annat biskop Eva Brunne och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd. För som den vice generalsekreteraren sa: kultur knyter samman mer än religion och jag längtar efter att få prata svenska.