Predikan över Mark 5:24-34, kvinnan som rörde vid Jesu mantel vid teologifestivalen i Uppsala 2017-02-25
Jag blir så otroligt trött
på allt prat om hur modig den här kvinnan var, hur hon bröt mot alla dåtidens
normer när hon som kvinna, med blödande underliv, rörde vid Jesus.
Mannen!
Mitt i folkhopen.
Kan vi inte prata om det andra i stället, den där elefanten
som traskar runt i alla rum där vi pratar om den här kvinnan?
Om synen på kvinnor, då och nu. Vi får inte kontextualisera
så mycket att vi inte kan kritisera. Den här kvinnan kontextualiseras bort till
ett objekt som ska visas godhet och bli ett tecken för guds mäktiga verk.
Ibland blir det bara smörja
det där. Ord utan innehåll. Orden saknar kärlek och blir en skrällande cymbal.
Hur vore det om vi istället pratade om det som ligger i
botten av den här texten? Om förtrycket av kroppar.
av kvinnliga kroppar,
queera kroppar,
transsexuella kroppar,
svarta kroppar,
funktionsvarierade kroppar,
om förtrycket mot alla kroppar som inte är den manliga vita
kroppen.
Okej, jag vet att det här är en generaliserad bild och att
det säkert finns manliga vita kroppar som förtrycks också.
Med det sagt så vill jag lämna dom kropparna därhän. Dom kan
någon annan prata om, dom förtrycks inte per systematik i den värld som vi
lever i.
Förtrycket av queer- och transkroppar vet jag för lite om,
likaså svarta kroppar och funktionsvarierade kroppar. Det säger väl också
något!
Om kvinnliga kroppar
vet jag desto mer.
Om pojkars tjuvnyp
både här och där från tidig ålder. Vuxna som lägger huvudet på sned och säger: Men han gör det ju bara för att han tycker
om dig.
Om skrikande grupper
av universitetsstudenter (manliga, såklart) som skriker obscena saker efter
mig om min kropp när jag är ute och springer en torsdagskväll. ”Men du vet väl hur killar är när de är
lite fulla, ta inte dig själv på så stort allvar”.
Om kampen för att se
ut som skådespelarna, fotomodellerna och de andra kändisarna,
om att vara vältränad men
inte anstränga sig
om hur förfärligt det är att vara kvinna och nörd. En kvinna
som vill kunna saker, lära sig mer.
Om att stängas ute från viktiga samtal, bli förbigången, för
mannen är ju så fantastisk.
Om att bli nedvärderad,
förlöjligad och förföljd.
Om rädslan för att
gå hem en sen kväll genom staden där jag känner alla vinklar och vrår.
Går jag hem själv är det mitt fel om jag blir våldtagen.
Går jag hem själv är det mitt fel om jag blir våldtagen.
Skulden. Ständigt denna skuld.
Då talar jag om Sverige, världens mest jämställda land. Som
inte verkar vara särskilt jämställt. Där kvinnors kroppar fortfarande verkar
vara till för män - inte alla män
såklart.
De sociala strukturerna kan inte förbises, vi kan inte fortsätta
bortförklara systematiska övergrepp med individuella mäns handlingar. Det
osynliggör och förtrycker. Evangeliet skyms. De enda goda nyheterna som når
kvinnor är att de tjänar Gud genom underkastelse. Så har religionen använts. För
att förtrycka. Så används religionen fortfarande. Det är ingen god nyhet.
I Sverige skäms tonåringar fortfarande för sin mens, som gör
dem orena. Precis som mensen användes för att förtrycka kvinnan i dagens
bibeltext. Mensen, som visar att kvinnan ger liv kastas efter henne som ett hån
när hon faktiskt säger ifrån ”Har du
mens eller?”.
USAs president talar om kvinnor som objekt i sexistiska
ordalag.
Våldtäkt har använts och används som vapen i krig och
konflikter.
I krigets Syrien används kvinnor som handelsvaror, gifts
bort, våldtas, och tvingas in i äktenskap av IS, i religionens namn. Den
perverterade religionens namn.
De kristna sammanhangen
är inte bättre.
Runt om i världen säljs
kvinnokroppar, flickkropar, de exploateras och utsätts för vidriga övergrepp. Det är inget som bara sker långt borta, det sker i Sverige, här i jämställda Sverige. Kvinnor och flickor görs till objekt, förlorar sina själv och
blir handelsvaror, mäns att bruka och om vi inte benämner det ställer vi oss
i vägen för evangeliet och låter
övergreppen fortgå. Vi tror på en Gud i vilken ”ingen längre är jude eller
grek, slav eller fri, man eller kvinna” vi ska alla vara ett i Jesus Kristus.
Det är vårt ansvar som kristna, som vanliga
människor att benämna och bereda motstånd.
I motståndet finns en väg till livet, i sanningen kan
verkligheten uppenbaras och vägar vidare blir möjliga.
När vi vågar erkänna vår egen ofullkomlighet och vår
förtvivlan inför att vår värld ser ut som den gör, då kan vi möta befrielse. Sanningen ska göra oss fria.
Mitt i allt detta finns en namnlös kvinna, hon som lider av
blödningar och har gjort så i 12 år. Hon vars kropp har förtryckts, som levt
hela sitt liv förtryckt på grund av sitt kön och på grund av den sjukdom hon
har som ger henne förfärlig smärta och ständiga blödningar. Idag skulle vi
kanske kalla sjukdomen för endometrios.
Så närmar hon sig Jesus, och jag kan känna hennes kraft och
hennes längtan, hennes hopp om att få bli människa bland människor, att få vara
ett jag. Hon rör vid Jesu mantel och räds att han precis som alla andra ska se
henne som ett defekt objekt som ställs åt sidan, som läggs i andra-hands
sorteringen. Men det gör inte Jesus, jag föreställer mig att Jesus ler mot kvinnan
och i hans ögon är det Gud som ler mot henne. Och så möts de. I ögonhöjd. Den
förpassade kvinnan och världens frälsare och i hans ögon är hon inte längre ett
objekt, en ägodel. Hon är ett subjekt. Hon är sin egen. Hon är Guds
dotter. Människa bland människor.