En tid efter härdsmältan i kärnkraftverket i Tjernobyl, vattenbassängerna har kommit i kontakt med uranstavarna och är nu mycket farliga. Trycket i bassängen har blivit för stort och ventilerna som reglerar trycket kan inte öppnas med hjälp av den mekanik som i vanliga fall används. Skulle bassängen explodera skulle det få katastrofala konsekvenser för stora delar av Europa. Då erbjuder sig en man som arbetar i kärnkraftverket efter härdsmältan att dyka ner och öppna ventilen manuellt, en annan man erbjuder sig att hjälpa till och en tredje erbjuder sig att följa med för att hålla i ficklampan. Så de gör det. De dyker ner i det vattnet som kommer döda dem, och de gör det frivilligt för att rädda miljontals människor undan de förfärliga konsekvenser en explosion av bassängen skulle orsaka, alla djur, alla växter hela ekosystemet skulle drabbas om allt detta vatten rann ut i naturen. När de kom upp ur bassängen hade de redan stora skador av strålningen och 10 dagar senare var alla tre döda.
Jag saknar ord för vad de gjorde, jag är inte säker på att det ens är ord som finns i språket för det de gjorde. Jag är stum av beundran och tänker att jag aldrig någonsin skulle vågat göra det. De visste att de skulle dö. De visste att de skulle dö och ändå gjorde de det.
