Systerskapet

Jag läser Johan Hiltons text om intervjuboken med Marie Göranzon i DN. Det är något med Marie Göranzon som alltid får mig att känna samhörighet och ömhet. Hemskt märkligt egentligen, jag vet ingenting mer om henne än att hon är en briljant skådespelare, gift med Jan Malmsjö och sprungen från Linköping. Det kan vara så att det bara är mina egna projektioner jag läser in. Det där i ögonen, styrkan och sårbarheten; att ständigt resa sig igen, pröva sig själv, kräva mycket av sig själv och så rädslan.

Kanske är det bara mina egna projektioner.

De har en dragningskraft på mig, de äldre kvinnorna med allvar i blicken och snälla ögon. Marie Göranzon, Stina Ekbladh, det är de rikskända. Sedan alla de för mig kända, som jag beundrar på lite mindre avstånd. De som på något sätt rör vid något i mig. Ibland tänker jag att det är kampen som syns utanpå, den där som inte riktigt går att förklara och som utifrån tycks vara att slåss med väderkvarnar.

Systerskapet. Jag hittar inget bättre ord för det. Systerskapet det som rör sig genom och över generationer, samhörigheten av erfarenheten av att vara kvinna i en värld där kvinnor fortfarande kommer i andra hand.

Jag prästvigdes 11 juni, 2017, kvinnor har fått prästvigas i snart 60 år, det är 57 år sedan de första kvinnorna prästvigdes. Det finns fortfarande ganska gott om människor i min egen kyrka som inte tycker att jag borde få vara präst, att mitt kall inte kan vara sant. För mig är prästkallet sannare än något annat. Berättelserna lever i mig, om de som gått före, banat väg och fått sig rejäla törnar på vägen. Min främsta förebild har snart varit präst i 42 år, hon kan berätta – men jag vet inte alltid om jag vill höra. Hon och många andra har banat väg, gjort det möjligt för en sådan som mig att vara där.

Hon och många andra… Så landar jag där jag alltid landar när jag tänker på de enorma möjligheterna jag har. Jag landar hos min farmor, i hennes fåtölj, som till och med jag, med mina nästan 180 cm över havet, kunde krypa upp och sitta skräddare i och gunga mjukt medan jag lyssnade på farmors berättelse.

Britta, Britta Beda Marianne, född 1925, mellan världskrigen, som yngsta dottern till en bruksarbetare i Småland och kanske en av de mest intelligenta kvinnorna jag vet. Hennes möjligheter var så få. Hon och hennes äldre syster Ingrid stack ut, för att de var så intelligenta, läraren i skolan ville något mer för dem. Ingrid fick arbete som sekreterare på bruket, farmor fick sluta skolan och sköta hushållet när hennes mamma dog. Av drömmarna blev det ingenting. Det var inte ens att tänka på vidare skolgång. Vilket slöseri med intelligens, tänker jag 77 år senare. Å andra sidan var de mitt under brinnande världskrig och några år senare arbetade hon på kullagerfabriken i Gammelstan i Göteborg. Det fanns alltid sorg i berättelserna som berättades där över vardagsrumsbordet de sista åren i hennes liv. Jag hörde all den olevda längtan. I slutet på sextiotalet fick hennes bror möjligheten att studera teologi vid universitetet och blev präst i Svenska Kyrkan, en storartad klassresa från den evangeliserande ynglingen som cyklade runt i Småland för Missionsförbundets räkning.

Farmor hade blivit fyrabarnsmor vid det laget, med bördor och förväntningar, låst vid hemmet. Hon älskade människor, ville gärna träffa nya, var nyfiken men var beroende av min farfar och fick till slut tillåtelse att gå iväg och spela bingo någon kväll i veckan.

1987 föds jag, farmor ska snart fylla 63 år, farfar har fått sin första stroke och växelvårdas på ett korttidsboende. Hemma hos farmor två veckor, på boendet ute på landet i två veckor. Jag föds i en annan tid, med andra möjligheter och medan jag växer upp blir mina möjligheter allt fler och allt större. Only the sky is the limit. ”Jag säger till din pappa att han ska vara stolt över dig” säger farmor någon gång under det sista året hon lever. Jag hör omskrivningen och blir lite irriterad över att hon måste låta ömhetsbetygelsen gå via ombud. Men så stryker hennes rynkiga hand min kind när jag går.

2011 dör hon, några månader innan hon ska fylla 87 år och jag stryker hennes rynkiga kind i sjukhussängen och vill aldrig släppa taget. I det fördolda har hon banat väg, genom att bara finnas till har hon gett mig möjligheter som hon aldrig hade. För järnviljan har jag från henne och rättspatoset, seendet har jag fått av henne och envisheten, kärleken till böckerna, berättelserna och den skarpa hjärnan. Jag är en konsekvens av hennes liv.

Så läser jag om Marie Göranzon i DN och något rör sig inom mig. Systerskapet rör sig inom mig, tacksamheten för alla kvinnor som orkat kämpa. Alla kvinnor som tagit ett steg framåt, alla kvinnor som bara genom att existera berett ny mark.

Jag sitter i en fåtölj, mitt emot min vän som varit präst i över 40 år och försöker föreställa mig hur det var att vara nyvigd präst då. Och jag är glad att jag har spår att följa, det finns så mycket kraft i systerskapet.

Harry Potter i predikan: Ty han vet att hans tid är kort

Predikan från Mikaelidagen 2017 (nedskriven i efterhand) Upp 12:7-12

Texten väcker så många frågor. Har djävulen änglar? Finns det mer än en himmel? Var ligger den/de? Framförallt undrar jag: Hur kan en Gud, som vi beskriver som kärlek och full av nåd tillåta att djävulen störtas ner på jorden?

[Paus]

Jag tror det är en bild, ett försök att förklara all den ondska som finns i den värld där vi lever. För att förklara krig, naturkatastrofer, svält, fattigdom, förtryck och allt annat elände vi möter i våra dagliga liv. Men djävulens tid är kort.

Så vilka är änglarna? Änglar kommer från det grekiska ordet angelos och betyder ”budbärare”. Vilka bud bär de? Jag tänker att de bär bud om Guds kärlek, om stora ting som ska ske. Om hopp i vardagen. När vi talar om skyddsänglar så tänker jag att det är ett uttryck för Guds kärlek, att de när de omger oss förmedlar den kärleken från Gud.

[Paus]

Det finns en berättelse, som min generation, och generationerna efter mig har vuxit upp med, berättelsen om Harry Potter. Den säger mer om vi tror om änglar och deras verksamhet i vår värld.

Redan när Harry föds är han jagad av en ond trollkarl. När han är strax över ett år mördas hans mamma och hans pappa av den här trollkarlen. Harrys mamma mördas medan hon försöker skydda sin son. Harry överlever och växer upp föräldralös. Den kärleken som Harrys mamma visade när hon valde att själv dö i sin sons ställe slöt sig runt Harry som en bubbla. Den skyddade honom, inte mot livets förtretligheter, inte mot att utsättas för mobbning av släktingarna där han växte upp, inte från att bli sårad eller att såra, inte från att vara en alldeles vanlig tonåring som blir sviken och sviker, har problem med auktoriteter och med kärlek, men något grundläggande i honom skyddades och han överlevde.

[paus]

Det var början av berättelsen. I slutet av berättelsen Vet Harry om att han ska dö, han går mot sin död för att rädda sina vänner, för att rädda världen från den onda makten som håller på att ta över den. Han ska offra sig själv. Det är ett motiv vi känner igen, från berättelsen om Jesus. För att världen ska leva. Han står utanför skogen, i mörkret. I sin hand håller han en sten, uppståndelsestenen. Han vänder den i sin hand tre gånger. Plötsligt är han inte ensam i skogen. Runt omkring honom står alla han älskat och förlorat, alla som älskat honom men inte lever längre. Bara Harry kan se dem och de bildar en skyddande ring runt honom. Deras närvaro och kärlek ger Harry mod att gå vidare, att göra det han måste göra. För att världen ska leva.

[Paus]

De dyker upp när vi som mest behöver dem, änglarna. Men vi vet inte alltid att det är änglar, det vet inte de heller för den delen. Jag tror deras främsta uppgift är, förutom att möta os när vi behöver dem, är att ge oss mod att våga leva, våga tro att liv är möjligt i vår fantastiska förbannade värld. De ska bära Guds kärlek till oss och omsluta oss så att det finns något i oss som inte skadas. Mikael, som i epistel texten kämpade mot draken, hans namn betyder ”Vem är som Gud?”, Vem är som Gud? En dag ska Gud segra över ondskan än gång för alla, inget lidande och ingen smärta ska finnas mer och Gud ska bli allt i alla. Till dess får vi streta på, försöka skapa en himmel på jorden, lite i taget. Ta emot den hand som räcks oss och räcka den till andra när de är i nöd. Det varar inte för evigt, ty djävulen vet att hans tid är kort.

Där två eller tre är samlade i mitt namn eller "Var är alla människor?"

Ni vet när en har lovat sig själv att aldrig säga detdär till någon eller i något sammanhang. Sedan hör en plötsligt sig själv missmodigt säga detdär, eller i alla fall tänka det.

Jag gissar att ni är fler än jag som känt den där orättfärdiga skulden när någon brustit ut i ett: "Men, var är alla andra" när ni bara är några stycken på plats i stället för den väntade skaran. Sedan håller denna någon en liten monolog om hur oansvariga alla som inte är där är. Ni som kommit känner skulden krypa upp i kroppen trots att den inte är er, ni är ju där! Och monologen kunde vederbörande ha sparat till dem det gällde, men icke!

Jag har lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Så sitter jag på en stol i koret i Films kyrka (ja, det finns en kyrka, nordöst om Uppsala, som heter så) och ska leda gudstjänst. Det är 1 maj och kvällen innan var en härlig Valborgsmässoafton (eller siste april, som jag lärde mig att det hette i Uppsala). Jag har sett fram emot detta, arbetat hårt med predikan, fast jag nu för min värld inte kan minnas vad jag predikad om. Jag kikar ut över kyrkan, räknar huvuden och känner hur modet sjunker. Hör den negativa rösten stiger fram "Men var är alla? Varför kommer de inte?" Så börjar jag föra resonemang i mitt huvud om hur otroligt trist det är att ingen kommer, det är inte direkt upplagt för att jag ska vara en god gudstjänstledare där jag sitter och känner mig bitter.

Jag som hade lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Några minuter innan klockan 11 inser jag vad det är jag sitter och tänker. Jag ser mig om igen och inser att vi är ett tiotal människor där. Vi är där och vi är där tillsammans för att vi vill möta Gud. Vi har kommit dit och där två eller tre är samlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. För oss som kom var det viktigt att komma dit, att möta varandra och Gud, att be, sjunga och läsa texterna tillsammans.

Jag skämdes!

Jag hade glömt alla som var där, alla oss som kommit. Det är ju det som är det viktiga, att vi är där tillsammans. Visst hade det varit roligt om kyrkan varit full, men så ser verkligheten inte ut. Vi är en liten men naggande god skara som samlas till gudstjänst och vi är viktiga. Ibland koncentrerar vi oss för mycket på kvantitet och statistik och för lite på kvalité. Så där jag satt och hörde kyrkklockorna ringa bestämde jag mig för att jag behövde byta attityd. Jag bestämde mig för att känna glädjen över oss som var där, och att den här gudstjänsten var minst lika viktig som det jippo som gör kyrkan fullsatt, kanske viktigare. För det är ändå i vardagen våra liv blir till.

Jag önskar att vi kunde hjälpas åt att tänka så oftare. En sommarkväll kom jag att tänka på detta när jag stod bredvid vaktmästaren längst ner i kyrkan innan gudstjänsten började. Vaktmästaren viskade till mig: "Hoppas det kommer några ikväll" och jag svarade, visare efter gästspelet i Film: "Men vi är ju här!" Och det var vi, prästen (jag) var där, vaktmästaren, två kyrkvärdar, fem körsångare och musikern var där. Vi var tio personer på plats, betydligt fler än två eller tre. Och Jesus hade lovat att vara mitt ibland oss.

Vi behöver tänka om i Svenska Kyrkan. Vi kommer sällan fylla våra kyrkor, men gudstjänsterna är viktiga ändå, för oss som är där. Det är roligare om vi är många men det är viktigt även när vi är få. Hur ska vi lära oss att tänka på det sättet i stället? Jag tror det är viktigt. "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".

Alla dom drömmar jag drömt...

Ibland tänker jag på hur det hade varit om allt hade varit normalt. Om jag hade hållit mig inom normerna som tonåring, om inte allt det där andra hade varit. Vad hade blivit då och vem hade jag blivit? 

Då och då drabbas jag av stor sorg. Sorg över det begränsade, ensamma som präglade mina tonår. När alla andra bröt sig loss, när jag också skulle göra det förstod jag. Fast jag inte förstod någonting. Fast jag kanske fortfarande inte förstår. Något jag inte kunde formulera hände i mig och det som inte gick att formulera blev ångest och år av kamp - för att bli fri. Den kampen tog inte slut förrän i februari i år. 

Emelie anno 2004, jag hade precis blivit sedd, någon hade förstått.

Allt blev bra mycket tidigare än i februari. Några år innan jag fyllde 25 år hade det vänt. Jag blev en ganska vanlig (och försiktig) 25-åring. Jag hade på något sätt accepterat livet som det var, och förväntade mig inte så himla mycket av det. Uthärdandet är också en konstform i sig, den har jag blivit bra på. Inte ens fyra månader senare mötte jag en människa som med tiden kom att förändra mitt liv. Hon slår det alltid i från sig. Jag framhärdar. Vi kommer nog aldrig bli ense i den frågan. Anne öppnade sakta upp mina låsta rum, och steg för steg fick hon komma mig nära. Utan att jag riktigt visste hur det gick till började jag längta, hoppas och drömma igen. För att det var möjligt. Jag vågade, för jag visste att Anne skulle ta emot om jag föll. Snart fem år senare lever jag ett otroligt gott liv. Ikväll har jag lyssnat på flera poddar från "Verkligheten i P3". Det har fått mig att reflektera över mitt liv, det som är och det som var.

Så är det så att jag sörjer alla mina drömmar som dränktes av depression, ångest och otrygghet. Jag blir berörd så hjärtat i bultar i bröstet när jag tänker på alla den unga tjejer (och killar) som behöver stoppa undan sina drömmar för att de inte är möjliga att drömma.

Jag har, så länge jag vetat vad Oxford och Cambridge är för något, haft en, något romantiserad, dröm om att få studera där. Vid ett riktigt universitet, där något krävs av mig. Där jag får vara precis så nördig och intelligent som jag faktiskt alltid trott jag varit. (Det är underligt, jag har aldrig någonsin trott att jag är dum, trots allt som sagts om mig, och gjorts mot mig har jag vetat om att jag är intelligent.). Så när "Verkligheten i P3" handlade om en svensk 23-åring som studerar vid Oxford öppnades mitt sår igen. Såret som är sorg över allt det där "normala" som ska göras åren efter studenten. Om resorna, förhållandena, utomlandsstudierna, om festerna med vännerna, om vännerna. Jag var länge rätt svåråtkomlig, ja kanske rädd, så många vänskapsrelationer rann ut i sanden lika snabbt som de börjat. 

Det har förändrats. Mitt vänskaps entourage är stort. Det är färgglatt, prickigt, blommigt, oväntat, årsrikt, ungt, rynkigt och vackert. Visst har det kommit mycket gott ur det som har varit. Visst har det format mig till en människa som jag är otroligt stolt över att vara. Jag har åstadkommit så mycket, inte bara inom akademin utan också i livet, som jag är stolt över. Jag vet att jag är älskad av en hel hoper människor som inte vill vara utan mig. Ändå kommer jag aldrig någonsin att vara tacksam över det som jag har varit med om och klarat mig igenom. Jag vägrar vara tacksam, bara för att jag ska. Jag vägrar romantisera smärtan som jag har utstått, det goda som kommit ur det som varit står på inget sätt i proportion till det onda det kommer. Dessutom hade jag nog blivit en riktigt hyfsad människa ändå, utan det här. 

Det går aldrig att vrida tiden tillbaka. Jag kommer troligtvis aldrig få uppleva hur det är att studera i Oxford, mer än genom tv-serier. Det kommer för alltid vara något förlorat för mig, precis som så många andra drömmar jag drömt.

Emelie, anno 2017, tillsammans med Anne i Linköpings domkyrka

Nu, när jag lever ett liv där drömmar är möjliga, så hoppas jag att jag i alla fall ska få genomdriva några stycken. Den första nådde jag faktiskt till 11 juni, 2017 när jag prästvigdes, omgiven av så många av de människor som älskar mig. Och jag tänker på Sinatras "New York, New York" och strofen "If I could make it there, I'll make it everywere..." och jag tog mig hit. Nu kan jag ta mig var som helst. Frågan är bara vart jag ska... Det är spännande, att vara på väg.

Obeständigheten, eller: allt kommer att ta slut, även prästvigningssöndagar

Svårmod är ett av moden jag är bra på.

Det ger djup och någon slags livsmening, nyanserna blir så tydliga i svårmodet. Mitt liv har gjort mig ständigt medveten om förgänglighetens närvaro. Allt är ett jagande efter vind. Men inte onödigt. För allt finns, allt är och allt går över, förr eller senare. Det låter ju inte så himla muntert, särskilt inte när man står nedtrampad i skit upp till axlarna och trampar sig djupare och djupare ner i eländigt. Det värsta som kan hända då är att någon står där uppe på den fasta marken och säger: "det går nog över ska du se."

Det hade varit till större hjälp om personen i fråga sträckt ut en hand, kastat ut en livboj eller liknande och dragit upp mig.

Ändå går det över med tiden.

Det goda försvinner också, blir kvar som en varm känsla i magen. Det som händer kommer aldrig hända igen. Inte på samma sätt, ytterst sällan under samma förutsättningar eller med samma människor. Det går helt enkelt inte att stiga ner i samma flod två gånger.

Som jag har kämpat med förgängligheten i mitt liv. Krampaktigt har jag försökt hålla fast i det jag har, det som känts en smula tryggt. För jag vet att allt kommer att förändras och det kommer att försvinna. Krampaktigt har jag stått där och hållit fast i något som pågått så hårt att jag redan förlorat det. Ni vet hur det blir när man försöker hålla fast sand, det bara rinner i väg nästan innan man hunnit sluta händerna. Kvar finns små rester av det som kunde varit om jag varit närvarande.

Det är den svåraste läxa jag har lärt mig, att öppna händerna. Att inte krampaktigt försöka hänga mig fast i det som är, att våga gå vidare när livet kallar och ta emot det jag får, de gåvor som kommer till mig, dag efter dag.

Ingenting som är av värde går att stänga in, går att hålla kvar. Ingenting av värde består enbart för att jag inte låter det förändras. Allt förändras. Även det som består, relationerna, vänskaperna. Istället för att försöka gå ner i samma flod två gånger så får jag flyta med den tid den leder mig. Ibland innebär det att bryta upp och lämna, för att jag ska någon annanstans.

Johannelunds församling var bara ett stopp på vägen, så var det i stort sett alltid tänkt att vara. Inte visste jag att jag skulle förlora en bit av mitt hjärta där, bli älskad tills jag nästan gick sönder och ha svårt att andas när jag tänker på att lämna. Jag har ju lämnat nu. På flera sätt och jag kommer lämna mer och mer. Det har varit så svårt och det har varit så viktigt att inte krampaktigt försöka hålla kvar det som är, det har varit så svårt och så viktigt att slänga mig in i nuet. Njuta. Jag har misslyckats ibland. Förgängligheten har blivit så närvarande att den inte gått att den blivit elefanten i rummet. Den står där, stor och rosa och jag försöker att inte låtsas om den.

Så gick jag hem från parkeringen i söndags kväll när jag burit upp alla gåvor jag berikats med. I handen bar jag elvan som jag använt för första gången den dagen, elvan som är en gåva från en kär vän vars sällskap jag också fått öva mig på att inte krampaktigt hålla fast i. Där i duggregnet kom förgängligheten över mig, hur liten jag är, hur stort allt det andra är. En dag är jag borta. Så fort den dagen försvunnit, den lyckligaste i mitt liv - än så länge - tog slut. Ingenting är beständigt.

Det handlar inte om att vara negativ, det handlar om att utan medvetenheten om min egen förgänglighet skulle ingenting vara värdefullt. Allt har ett slut. Så också prästvigningssöndagar. Det enda sättet att hålla kvar dagen är att släppa taget.

Det enda sättet att hålla kvar något är att släppa taget.

Så vandrar jag vidare i livet. Jag är präst. Och livet är lika förgängligt som det var i lördags. Ingenting har förändrats och allt har förändrats. Beständigheten finns hos Gud. Det ger en fladdrig själ trygghet när livet skiftar fort. När förgängligheten, svårmodet och sorgen kryper nära inpå kroppen.  Och jag kommer på mig själv med att sjunga:

Då må förblekna sommarns glans

och vissna allt fåfängligt,

min vän är min och jag är hans,

vårt band är oförgängligt.

I paradis

han, huld och vis,

mig sist skall omplantera,

där intet vissnar mera.

- Psalm 201 vers 5

All den synd jag utsatts för

I Den svenska kyrkohandboken lyder en av syndabekännelserna/bön om förlåtelse:

"Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår..."

Igår talade vi om beredelseord, det prästen säger innan bön om förlåtelse, liksom som för att förklara lite vad det ska gå ut på. Jag har tänkt mycket på det där med synd den här terminen.

"Synd"

Ordet är som ett svart skynke för mig, eller som något väldigt varmt jag måste bolla mellan mina händer för att inte bränna mig och därför aldrig helt och hållet lyckas fånga.

Etymologiskt handlar synd om att "missa målet". Vilket mål? Guds mål? Mitt mål?

Jag tror vi är få som tvivlar på det ondas existens. Hur skulle vi kunna tvivla på den, den är lättare att tro på än det goda ibland. Både i det lilla och det stora. I mikroformat: min egen ignorans, arrogans och självgodhet som drabbar andra människor och i makroformat förtryck, rasism, våld, sexism. Det finns. Inget att diskutera.

Därför finns bön om förlåtelse, för att vi ska få lyfta av oss det som tynger, det som behöver förlåtas.

"Synd" - det vi gör medvetet eller omedvetet, när vi missar målet, det vi gör aktivt det vi gör av underlåtenhet.

"Synd"

Det är så dubbelt!! In på huden känner jag hur synden finns, det onda, samtidigt som språket vi har på något sätt både förkrymper det och förstorar det, lägger sten på bördan, lyfter inte av. ”Allt som är jag känner du”. Betyder det inte att du redan också känner min skuld? Måste jag rannsaka mig, ”min synd står alltid inför mig”. Jag har slutat lyssna innan förlåtelseorden för skulden är så smärtsam. Min egen? Andras? Ändå är ondskan realitet, ändå är brustenheten verkligare än något annat, den lever in på min bara hud. All den synd jag utsatts för då? Var blir den synlig? Var får jag lägga av mig den? Var får jag rasa, Gud, över dig och över människor? 

Den kursiverade texten kom till under en skrivövning igår, när vi uppmanades fundera över platsen för bekännelse och förlåtelse. Vi talar så mycket i Svenska Kyrkan om den synd vi orsakat men så lite om den vi utsätts för och vårt behov att också få lägga av oss den, upprättas till nytt liv, göras till människor igen. Hur gör vi det? Och hur talar vi om synd och skuld utan att lägga sten på bördan.

Vilka ord talar sant om livet samtidigt som de inte orsakar mer skada, mer skam eller mer skuld hos den som bara behöver bli befriad från det hen utsatts för. Vilka ord talar sant om livet och låter den som behöver lägga av sig skulden som tynger? Vilka ord talar sant om livet och låter båda gå upprättade därifrån?

Hur gör vi det?
Hur kan jag göra det när jag kommer ut i tjänst?

"All den synd jag utsatts för då?"

Hur benämner vi den skulden och lyfter den av den som blir utsatt? Jag tänker på hur viktigt det är att tala sant om det vi utsätts för, hjälpa varandra att lägga skulden där den hör hemma, inte på oss själva men på "förövarna". Ibland behöver vi hjälp att se vilken skuld som är min och vilken som är andras. Behovet av att visa oss själva nåd behöver vi också tala om - och fundera tillsammans kring hur vi gör det. Befrielsen kommer när skulden lyfts av oss och det vi utsatts för också gör det. Kan det vara så? 

Min mat, din mat, vems mat? Tankar om det osynliga (och synliga) beroendet

På eftermiddagen har jag arbetat med predikan till det genomförande (ungefär examination) jag har nästa vecka. Då ska jag ha planerat och kunna genomföra en högmässa och alla de moment som ingår. Vi har fått varsin söndag och varsin "caseförsamling" att förhålla oss till. Jag ska ta mig an andra söndagen efter trettondagen med temat "Livets källa".

Jag har bestämt mig för att predika över en text i Andra Mosebok, när Mose får se Gud på ryggen. Den stora berättelsen i Andra Mosebok handlar om hur Gud, genom Mose, leder Israeliterna ut ur Egypten, befriar dem från slaveri för att sedan föra dem ut på en 40 år lång vandring i öknen.

Jag började fundera på det där med källor till liv i öknen, och hur de överlevde vandringen/vistelsen i den ogästvänliga miljön. Efter att ha klagat till Gud fick de manna att samla in på marken varje morgon, så mycket de behövde, och när vatten saknades lät Gud det strömma fram ur en klippa.

De var så beroende av Gud! Maten är ingen självklarhet, vore det inte för Guds nåd och ledning skulle de inte överleva i öknen. Gud tröttnar då och då, Gud säger till Mose att folket är styvnackat, att Gud inte vill ha något med dem att göra. Mose förhandlar och ber. Gud ger vika och sluter ett förbund med Israeliterna. De är så medvetna om sitt beroende för sin överlevnad.

Är jag det? Så medveten? Jag tänker på mitt eget förhållande till mat och livsmedel (kanske på allas vårt förhållande, vi som lever i Sverige och har det förhållandevis väl ställt, inte alla överallt men generellt). Vi lever med kylar som är fyllda av mat, butiker och stormarknader där vi formligen drunknar i mat. Ett överflöd utan mått. Vi går in där, hämtar våra varor, de artiklar vi behöver, stoppar i vårt kort och betalar med ettor och nollor med vårt bankkort och trycker in ännu mer i våra kylskåp. Hur medvetna är vi om vårt beroende av jorden? Hur ofta tänker jag på vetet som odlas, på bonden, på djurhållningen, på vad som krävs för att vi ska ha mat på bordet? Hur ofta tänker du på det? Det är så oändligt många led mellan bananplantaget och mig (jag äter mycket bananer), mellan vetet på åkern och brödet jag skär i mitt kök. Som om det kom så, färdigt, som om det var råvaran.

I östra Afrika är det torka. Där känner de som drabbas sitt beroende av jorden och sveket när jorden inte ger mat in på bara skinnet. Där har barn dött de senaste åren för att jorden inte ger det människor behöver för att leva. Jag går mellan hyllor dignande av mat. Jag behöver aldrig vara hungrig. Jag är beroende av jorden, men ser det inte. En kvinna i min ålder i Etiopien har inte den möjligheten. För jorden torkar och vi blundar för nöden för vi förstår inte att det har med oss att göra. Jag förstår inte att det har med mig att göra. Mitt överflöd gör att jag inte behöver fundera över mitt beroende. Det borde jag göra oftare och vara tacksam över det överflöd jag lever i och borde dela med mig av, den nåd som givits till mig att ge vidare. Jag tänker på Hans Rosling som menade att det var möjligt för all jordens befolkning att äta sig mätt om vi omfördelade resurser. Jag har en källa till liv - har jag roffat åt mig någon annans också, i mitt överflöd?

Det blev ingen predikan skriven i eftermiddag, men kanske blev viktigare tankar tänkta. Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att jag tänkte mer på det här, på att se att jag är en del av något som är större än mitt eget överflöd och att jag också har ett ansvar där.

Om löpning och lust

Idag, när jag inte orkade lyssna på P1 som jag vanligtvis lyssnar på under förflyttning eller promenader ramlade jag över Träningspodden i telefonens Podcaster. Jessica Almenäs och Lovisa Sandström aka Lofsan småpratar, guidar, tipsar och funderar kring träning. De avsnitt jag lyssnat på idag har framförallt handlat om löpning.

Jag är löpare, även om jag inte sprungit särskilt mycket det senaste året på grund av infektioner, och därmed snarare lufsar än springer, så är jag löpare. Så förvånad jag blev att den identiteten är så stark. Jag springer sällan långt och aldrig fort men jag är löpare. Nu har jag fått vara frisk i drygt två månader sedan den senaste infektionen dessutom har jag sedan dess tränat relativt regelbundet i genomsnitt ca 1 pass i veckan. Nu kommer solen, våren och pollenallergin så all träning sen i tisdags har blivit inställd. Nu börjar mina luftrör anpassa sig till pollenhalten och jag ska ge lufsandet ett nytt försök på tisdag. Mitt mål är att ganska snart vara upp i 2-3 löparpass i veckan. Muskelminnet måste ju finnas någonstans i min kropp så jag tror inte det ska ta så lång tid.

Eftersom 2016 var ett så ruskigt dåligt träningsår jämfört med 2015 så har det blivit tydligt för mig det senaste året vilka fördelar träningen har för mig.
- Min kropp blir smidigare, vikt har aldrig varit en faktor i min träning men jag märker att i takt med att musklerna förtvinar blir jag kraftigare och får svårare att bära upp mig själv. Det sliter på mina leder som knän och höfter. Jag behöver mina muskler, jag är lång och kraftigt byggd och om jag inte tränar relativt regelbundet får jag svårare att röra mig i vardagen.

- Min astma blir bättre, eftersom löpningen ger mig bättre kondition påverkar min astma mig inte lika mycket i mitt dagliga liv, som när jag ska klättra upp för alla fyra sugande trappor i skolan. Nu står jag flåsande innanför dörren när jag tagit mig upp till lärarnas korridor.

- Jag skrattar mer, mår bättre psykiskt, blir en trevligare människa, inte minst för mig själv. Min pms blir inte alls lika jobbig.

Samtidigt är det viktigaste för mig att det ska kännas lustfyllt att träna, att inte fokusera på vikt, fart, eller sträcka; det viktigaste är att jag mår bra av det, att jag får tid att tänka och lösa problem. Att min kropp får röra sig, att jag får vara utomhus och att jag får göra det på alldeles egen hand. Utan att behöva vara trevlig, social eller konversera. Jag får stänga in mig i min egen bubbla och processa allt det som händer i mitt liv.

Så ja, jag är löpare, en glad amatör, men löpare är jag. Så här års längtar jag alltid efter att få dra på mig löparskorna och ge mig ut. På tisdag, då ska jag och mina Kayanos nöta asfalt och kickstarta löparsäsongen med ett intervallpass. Jag älskar att lusten är tillbaka.

Kvinnan som rörde vid Jesu mantel - ett försök till normkritisk predikan

Predikan över Mark 5:24-34, kvinnan som rörde vid Jesu mantel vid teologifestivalen i Uppsala 2017-02-25

Jag blir så otroligt trött på allt prat om hur modig den här kvinnan var, hur hon bröt mot alla dåtidens normer när hon som kvinna, med blödande underliv, rörde vid Jesus.

Mannen!

Mitt i folkhopen.

Kan vi inte prata om det andra i stället, den där elefanten som traskar runt i alla rum där vi pratar om den här kvinnan?

Om synen på kvinnor, då och nu. Vi får inte kontextualisera så mycket att vi inte kan kritisera. Den här kvinnan kontextualiseras bort till ett objekt som ska visas godhet och bli ett tecken för guds mäktiga verk.

Ibland blir det bara smörja det där. Ord utan innehåll. Orden saknar kärlek och blir en skrällande cymbal.

Hur vore det om vi istället pratade om det som ligger i botten av den här texten? Om förtrycket av kroppar.

av kvinnliga kroppar,

queera kroppar,

transsexuella kroppar,

svarta kroppar,

funktionsvarierade kroppar,

om förtrycket mot alla kroppar som inte är den manliga vita kroppen.

Okej, jag vet att det här är en generaliserad bild och att det säkert finns manliga vita kroppar som förtrycks också.

Med det sagt så vill jag lämna dom kropparna därhän. Dom kan någon annan prata om, dom förtrycks inte per systematik i den värld som vi lever i.

Förtrycket av queer- och transkroppar vet jag för lite om, likaså svarta kroppar och funktionsvarierade kroppar. Det säger väl också något!

Om kvinnliga kroppar vet jag desto mer.

Om pojkars tjuvnyp både här och där från tidig ålder. Vuxna som lägger huvudet på sned och säger: Men han gör det ju bara för att han tycker om dig.

Om skrikande grupper av universitetsstudenter (manliga, såklart) som skriker obscena saker efter mig om min kropp när jag är ute och springer en torsdagskväll. ”Men du vet väl hur killar är när de är lite fulla, ta inte dig själv på så stort allvar”.

Om kampen för att se ut som skådespelarna, fotomodellerna och de andra kändisarna,

om att vara vältränad men inte anstränga sig

om hur förfärligt det är att vara kvinna och nörd. En kvinna som vill kunna saker, lära sig mer.

Om att stängas ute från viktiga samtal, bli förbigången, för mannen är ju så fantastisk.

Om att bli nedvärderad, förlöjligad och förföljd.

Om rädslan för att gå hem en sen kväll genom staden där jag känner alla vinklar och vrår.
Går jag hem själv är det mitt fel om jag blir våldtagen.

Skulden. Ständigt denna skuld.

Då talar jag om Sverige, världens mest jämställda land. Som inte verkar vara särskilt jämställt. Där kvinnors kroppar fortfarande verkar vara till för män - inte alla män såklart.

De sociala strukturerna kan inte förbises, vi kan inte fortsätta bortförklara systematiska övergrepp med individuella mäns handlingar. Det osynliggör och förtrycker. Evangeliet skyms. De enda goda nyheterna som når kvinnor är att de tjänar Gud genom underkastelse. Så har religionen använts. För att förtrycka. Så används religionen fortfarande. Det är ingen god nyhet.

I Sverige skäms tonåringar fortfarande för sin mens, som gör dem orena. Precis som mensen användes för att förtrycka kvinnan i dagens bibeltext. Mensen, som visar att kvinnan ger liv kastas efter henne som ett hån när hon faktiskt säger ifrån ”Har du mens eller?”.

USAs president talar om kvinnor som objekt i sexistiska ordalag.

Våldtäkt har använts och används som vapen i krig och konflikter.

I krigets Syrien används kvinnor som handelsvaror, gifts bort, våldtas, och tvingas in i äktenskap av IS, i religionens namn. Den perverterade religionens namn.

De kristna sammanhangen är inte bättre.

Runt om i världen säljs kvinnokroppar, flickkropar, de exploateras och utsätts för vidriga övergrepp. Det är inget som bara sker långt borta, det sker i Sverige, här i jämställda Sverige. Kvinnor och flickor görs till objekt, förlorar sina själv och blir handelsvaror, mäns att bruka och om vi inte benämner det ställer vi oss i vägen för evangeliet och låter övergreppen fortgå. Vi tror på en Gud i vilken ”ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” vi ska alla vara ett i Jesus Kristus.

Det är vårt ansvar som kristna, som vanliga människor att benämna och bereda motstånd.

I motståndet finns en väg till livet, i sanningen kan verkligheten uppenbaras och vägar vidare blir möjliga.

När vi vågar erkänna vår egen ofullkomlighet och vår förtvivlan inför att vår värld ser ut som den gör, då kan vi möta befrielse. Sanningen ska göra oss fria.

Mitt i allt detta finns en namnlös kvinna, hon som lider av blödningar och har gjort så i 12 år. Hon vars kropp har förtryckts, som levt hela sitt liv förtryckt på grund av sitt kön och på grund av den sjukdom hon har som ger henne förfärlig smärta och ständiga blödningar. Idag skulle vi kanske kalla sjukdomen för endometrios.

Så närmar hon sig Jesus, och jag kan känna hennes kraft och hennes längtan, hennes hopp om att få bli människa bland människor, att få vara ett jag. Hon rör vid Jesu mantel och räds att han precis som alla andra ska se henne som ett defekt objekt som ställs åt sidan, som läggs i andra-hands sorteringen. Men det gör inte Jesus, jag föreställer mig att Jesus ler mot kvinnan och i hans ögon är det Gud som ler mot henne. Och så möts de. I ögonhöjd. Den förpassade kvinnan och världens frälsare och i hans ögon är hon inte längre ett objekt, en ägodel. Hon är ett subjekt. Hon är sin egen. Hon är Guds dotter. Människa bland människor. 

Någon typ av årskrönika över 2016

En av de många bra sakerna med internet är att information sparas. Jag skriver dagbok, men en årskrönika, ett minne över året gör sig inte riktigt i den formen. Det tar för lång tid, det är för långt, det är för många inblandade. Jag vill dela, jag vill behålla. Komplicerat det där.

Januari
Ungefär 00:05 tappade jag rösten, för första gången i mitt liv och fick inte fram ett vettigt ljud igen förrän flera dagar senare, lagom till trettondagen var den tack och lov tillbaka och jag kunde vara en vis kvinna i julspelet. Jag hade världens bästa jobb och fick veta att jag  troligtvis skulle få behålla mitt jobb ända till slutet av maj. Jag skrev min sista tenta på min teol. kand och tog sånglektioner.

Februari 
Var mycket härlig vardag. Församlingens motettkör började sitt 50-års jubileum med sång på fastlagssöndagen och jag höll, vad som kan vara, en once in a lifetime predikan. Om Ester, och at vi måste stå upp för det goda, vi måste, för att citera Jonatan, göra saker fast vi är rädda för annars är vi bara små lortar. Jag var förkyld. Detta var en konstant från mellandagarna fram till påsk. 2016 har varit ett väldigt förkylt år. Hoppas på ett friskare år 2017.

Mars
Hela våren var egentligen ett under av vardagar, underbara vardagar. Jag älskade mitt jobb, mina kollegor och mina studier. Vid den här tiden läste jag Harry Potter böckerna framlänges och bakänges gång på gång och underligt nog blev jag bara mer och mer förälskad, fick se andra djup och trådar. Påskvandringen för skolbarn var en höjdpunkt. Det som berörde mig allra starkast under månaden var när jag stod längst ner i den släckta kyrkan och läste ur Jesaja 43 medan altaret dukades av på skärtorsdagen.

April
I min almanacka är dagarna hårt schemalagda med antingen arbete eller uppsats. Då menar jag verkligen schemalagda nästan timvis. Har en varit sysselsatt till 225% under en eller ett par terminer så är en ganska bra på schemaläggning. Den bästa lilla människan i hela världen fyllde 3 år och min yngsta lillebror fylde 18 år. Hur det sistnämnda gick till är tämligen oklart, ty han var nyss en tvärhand hög och numera kramas jag inte med honom utan hans midja. Jag träffade vänner och lärde mig nya saker. Jag åkte till mina tonår på studiebesök för att starta språkcafé på jobbet. Det kan ha varit något av det mest meningfulla jag har gjort.

Maj
Sista jobbmånaden, älskade det, sörjde det. Fixade fika till Johannelundsdag, jobbade mycket, skrev mycket upppsats, fortsatte fira församlingens motettkör, använde Skype mycket mer än jag gjort i hela mitt liv (uppsats handledning på distans). Skrev om mina arbetskamrater och uppenbarligen var mina toalettbesök under personalmötet på kollegans lantställe inte tillräckligt långa...  Maj slutade med att jag lämnade in uppsatsen och opponeringen ägde rum i månadsskiftet.

Juni
De första tio dagarna (minus två) satt jag på det som varit mitt kontor och pluggade 12 timmar om dagen för att kunna slutföra min sista kurs. Jag blev del av församlingsrådet när jag slutat min anställning och jag besökte Uppsala två gånger på mindre än en vecka, första gången för att fira att mina älskade vänner Johan och Johanna gifte sig och andra gången för att göra min utbildnings roligaste tenta. Jag fick VG på min uppsats och blev förkyld lagom tills jag åkte Trondheim. De två veckor jag spenderade där tillsamans med människor från hela världen lärde mig så otroligt mycket. Jag kom hem förämndrad. Avslutade juni med möhippa och jetlag trots att det inte finns någon tidsskillnad mellan Trondheim och Linköping.

 Juli
Sofia gifter sig med Victor och de har en storartad fest på Vårdnäs. Jag möter en drömnare för första gången när den ska fotografera alla gäster på bryggan. På tal om fotografi har jag också köpt en ny kamera lagom till bröllopet. Bästa examenspresenten till mig själv. Halva min släkt fyller år. jag fixar fikat på alla sommarcaféerna och leder gudstjänst i Vikingstad. Jag är ledig och badar så ofta jag bara kan.

Augusti
En väldigt ledig månad. Åkte till Kairo på interreligiös konferens, precis som besöket i Norge var det livsomvälvande. Fick vänner för en lång tid framöver, systrar och bröder som jag saknar och längtar efter att hänga med. Sista lördagen i augusti konfirmerades de konfirmander jag följt under läsåret. Jag berättade för en otroligt viktig person precis hur jag kände för henne och jag flyttade till Uppsala för att börja läsa sista året på min prästutbildning.

September 
Träffade stockholmskompisar och småbarn, använde mina fd. kollegor för att lösa skoluppgifter, övade nattvard i kyrkan och lärde känna fantastiska människor. Smed planer för min bästa vän tillsammans med hennes andra bästa vän och överraskade henne med dag på spa som möhippa. Lärde försiktigt känna min nya vän Lena som i stort sett genast tog en plats i mitt hjärta. Led mycket av min tillvaro i Uppsala och fick sätta en räddningsplan i verket.

Oktober
Årets tredje bröllop när Sara gifte sig med Erik. Glad, fin, varm dag. September hade varit varm och en bit in i oktober gick jag fortfarande barbent. Jag och liturgikläraren teamade upp och sporrade varandra. Vi examinerades i högmässogudstjänst samma dag som jag tog på mig strumpbyxor och det var mycket roligt (inte att ta på strumpbyxorna då...). Jag skrev en text till Åkerbos församlingsblad och blev fotograferad på kyrkogården vid Gistad kyrka, förstod plötsligt frasen "släkten följa släktens gång" när jag stod mellan Albertina och Annas gravar.  Jag gjorde min sista praktikperiod och mådde ganska dåligt över tingens tillstånd både i Uppsala och hemma. Kunde återigen konstatera att världens bästa människor är mina människor.

November
Var som varje år en transportsträcka. Den började med att jag lackadde ur på ena praktikhandledaren och sa precis vad jag tyckte (inte så intelligent alla gånger, men det var så det blev). Var på retreat i hemmakyrkan och bakade saffransbröd i församlingsgårdens kök i tio timmar och fick välja alla mina bästa adventspsalmer under gudstjänstveckan.

December
Började bra, slutade mindre bra. Beställde min kaftanklänning efter besök hos Maria Sjödin, såg Fantastiska vidunder och var man hittar dem på bio, sågade en kursbok och påbörjade mönsterstickning åt Catharina. Firade födelsedag med kursare och fick ohemula mängder choklad. Det finns en del saker om mig som människor noterar fort. Under hösten tror jag det kan ha varit framförallt två saker: Jag är obstinat och jag gillar choklad. Mellandagarna har varit tuffa av olika anledningar, bland annat förkylning. Nu ska jag strax byta kläder och gå till mina vänner i Ekholmen, där jag avslutade förra året. Jag hoppas jag slipper börja 2017 utan röst och när det nya året börjar är det 161 dagar kvar tills jag prästvigs.