torsdag 23 mars 2017

All den synd jag utsatts för

I Den svenska kyrkohandboken lyder en av syndabekännelserna/bön om förlåtelse:

"Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår..."

Igår talade vi om beredelseord, det prästen säger innan bön om förlåtelse, liksom som för att förklara lite vad det ska gå ut på. Jag har tänkt mycket på det där med synd den här terminen.

"Synd"

Ordet är som ett svart skynke för mig, eller som något väldigt varmt jag måste bolla mellan mina händer för att inte bränna mig och därför aldrig helt och hållet lyckas fånga.

Etymologiskt handlar synd om att "missa målet". Vilket mål? Guds mål? Mitt mål?

Jag tror vi är få som tvivlar på det ondas existens. Hur skulle vi kunna tvivla på den, den är lättare att tro på än det goda ibland. Både i det lilla och det stora. I mikroformat: min egen ignorans, arrogans och självgodhet som drabbar andra människor och i makroformat förtryck, rasism, våld, sexism. Det finns. Inget att diskutera.

Därför finns bön om förlåtelse, för att vi ska få lyfta av oss det som tynger, det som behöver förlåtas.

"Synd" - det vi gör medvetet eller omedvetet, när vi missar målet, det vi gör aktivt det vi gör av underlåtenhet.

"Synd"

Det är så dubbelt!! In på huden känner jag hur synden finns, det onda, samtidigt som språket vi har på något sätt både förkrymper det och förstorar det, lägger sten på bördan, lyfter inte av. ”Allt som är jag känner du”. Betyder det inte att du redan också känner min skuld? Måste jag rannsaka mig, ”min synd står alltid inför mig”. Jag har slutat lyssna innan förlåtelseorden för skulden är så smärtsam. Min egen? Andras? Ändå är ondskan realitet, ändå är brustenheten verkligare än något annat, den lever in på min bara hud. All den synd jag utsatts för då? Var blir den synlig? Var får jag lägga av mig den? Var får jag rasa, Gud, över dig och över människor? 

Den kursiverade texten kom till under en skrivövning igår, när vi uppmanades fundera över platsen för bekännelse och förlåtelse. Vi talar så mycket i Svenska Kyrkan om den synd vi orsakat men så lite om den vi utsätts för och vårt behov att också få lägga av oss den, upprättas till nytt liv, göras till människor igen. Hur gör vi det? Och hur talar vi om synd och skuld utan att lägga sten på bördan.

Vilka ord talar sant om livet samtidigt som de inte orsakar mer skada, mer skam eller mer skuld hos den som bara behöver bli befriad från det hen utsatts för. Vilka ord talar sant om livet och låter den som behöver lägga av sig skulden som tynger? Vilka ord talar sant om livet och låter båda gå upprättade därifrån?

Hur gör vi det?
Hur kan jag göra det när jag kommer ut i tjänst?

"All den synd jag utsatts för då?"

Hur benämner vi den skulden och lyfter den av den som blir utsatt? Jag tänker på hur viktigt det är att tala sant om det vi utsätts för, hjälpa varandra att lägga skulden där den hör hemma, inte på oss själva men på "förövarna". Ibland behöver vi hjälp att se vilken skuld som är min och vilken som är andras. Behovet av att visa oss själva nåd behöver vi också tala om - och fundera tillsammans kring hur vi gör det. Befrielsen kommer när skulden lyfts av oss och det vi utsatts för också gör det. Kan det vara så? 

måndag 20 mars 2017

Min mat, din mat, vems mat? Tankar om det osynliga (och synliga) beroendet

På eftermiddagen har jag arbetat med predikan till det genomförande (ungefär examination) jag har nästa vecka. Då ska jag ha planerat och kunna genomföra en högmässa och alla de moment som ingår. Vi har fått varsin söndag och varsin "caseförsamling" att förhålla oss till. Jag ska ta mig an andra söndagen efter trettondagen med temat "Livets källa".

Jag har bestämt mig för att predika över en text i Andra Mosebok, när Mose får se Gud på ryggen. Den stora berättelsen i Andra Mosebok handlar om hur Gud, genom Mose, leder Israeliterna ut ur Egypten, befriar dem från slaveri för att sedan föra dem ut på en 40 år lång vandring i öknen.

Jag började fundera på det där med källor till liv i öknen, och hur de överlevde vandringen/vistelsen i den ogästvänliga miljön. Efter att ha klagat till Gud fick de manna att samla in på marken varje morgon, så mycket de behövde, och när vatten saknades lät Gud det strömma fram ur en klippa.

De var så beroende av Gud! Maten är ingen självklarhet, vore det inte för Guds nåd och ledning skulle de inte överleva i öknen. Gud tröttnar då och då, Gud säger till Mose att folket är styvnackat, att Gud inte vill ha något med dem att göra. Mose förhandlar och ber. Gud ger vika och sluter ett förbund med Israeliterna. De är så medvetna om sitt beroende för sin överlevnad.

Är jag det? Så medveten? Jag tänker på mitt eget förhållande till mat och livsmedel (kanske på allas vårt förhållande, vi som lever i Sverige och har det förhållandevis väl ställt, inte alla överallt men generellt). Vi lever med kylar som är fyllda av mat, butiker och stormarknader där vi formligen drunknar i mat. Ett överflöd utan mått. Vi går in där, hämtar våra varor, de artiklar vi behöver, stoppar i vårt kort och betalar med ettor och nollor med vårt bankkort och trycker in ännu mer i våra kylskåp. Hur medvetna är vi om vårt beroende av jorden? Hur ofta tänker jag på vetet som odlas, på bonden, på djurhållningen, på vad som krävs för att vi ska ha mat på bordet? Hur ofta tänker du på det? Det är så oändligt många led mellan bananplantaget och mig (jag äter mycket bananer), mellan vetet på åkern och brödet jag skär i mitt kök. Som om det kom så, färdigt, som om det var råvaran.

I östra Afrika är det torka. Där känner de som drabbas sitt beroende av jorden och sveket när jorden inte ger mat in på bara skinnet. Där har barn dött de senaste åren för att jorden inte ger det människor behöver för att leva. Jag går mellan hyllor dignande av mat. Jag behöver aldrig vara hungrig. Jag är beroende av jorden, men ser det inte. En kvinna i min ålder i Etiopien har inte den möjligheten. För jorden torkar och vi blundar för nöden för vi förstår inte att det har med oss att göra. Jag förstår inte att det har med mig att göra. Mitt överflöd gör att jag inte behöver fundera över mitt beroende. Det borde jag göra oftare och vara tacksam över det överflöd jag lever i och borde dela med mig av, den nåd som givits till mig att ge vidare. Jag tänker på Hans Rosling som menade att det var möjligt för all jordens befolkning att äta sig mätt om vi omfördelade resurser. Jag har en källa till liv - har jag roffat åt mig någon annans också, i mitt överflöd?

Det blev ingen predikan skriven i eftermiddag, men kanske blev viktigare tankar tänkta. Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att jag tänkte mer på det här, på att se att jag är en del av något som är större än mitt eget överflöd och att jag också har ett ansvar där.

söndag 19 mars 2017

Om löpning och lust

Idag, när jag inte orkade lyssna på P1 som jag vanligtvis lyssnar på under förflyttning eller promenader ramlade jag över Träningspodden i telefonens Podcaster. Jessica Almenäs och Lovisa Sandström aka Lofsan småpratar, guidar, tipsar och funderar kring träning. De avsnitt jag lyssnat på idag har framförallt handlat om löpning.

Jag är löpare, även om jag inte sprungit särskilt mycket det senaste året på grund av infektioner, och därmed snarare lufsar än springer, så är jag löpare. Så förvånad jag blev att den identiteten är så stark. Jag springer sällan långt och aldrig fort men jag är löpare. Nu har jag fått vara frisk i drygt två månader sedan den senaste infektionen dessutom har jag sedan dess tränat relativt regelbundet i genomsnitt ca 1 pass i veckan. Nu kommer solen, våren och pollenallergin så all träning sen i tisdags har blivit inställd. Nu börjar mina luftrör anpassa sig till pollenhalten och jag ska ge lufsandet ett nytt försök på tisdag. Mitt mål är att ganska snart vara upp i 2-3 löparpass i veckan. Muskelminnet måste ju finnas någonstans i min kropp så jag tror inte det ska ta så lång tid.

Eftersom 2016 var ett så ruskigt dåligt träningsår jämfört med 2015 så har det blivit tydligt för mig det senaste året vilka fördelar träningen har för mig.
- Min kropp blir smidigare, vikt har aldrig varit en faktor i min träning men jag märker att i takt med att musklerna förtvinar blir jag kraftigare och får svårare att bära upp mig själv. Det sliter på mina leder som knän och höfter. Jag behöver mina muskler, jag är lång och kraftigt byggd och om jag inte tränar relativt regelbundet får jag svårare att röra mig i vardagen.

- Min astma blir bättre, eftersom löpningen ger mig bättre kondition påverkar min astma mig inte lika mycket i mitt dagliga liv, som när jag ska klättra upp för alla fyra sugande trappor i skolan. Nu står jag flåsande innanför dörren när jag tagit mig upp till lärarnas korridor.

- Jag skrattar mer, mår bättre psykiskt, blir en trevligare människa, inte minst för mig själv. Min pms blir inte alls lika jobbig.

Samtidigt är det viktigaste för mig att det ska kännas lustfyllt att träna, att inte fokusera på vikt, fart, eller sträcka; det viktigaste är att jag mår bra av det, att jag får tid att tänka och lösa problem. Att min kropp får röra sig, att jag får vara utomhus och att jag får göra det på alldeles egen hand. Utan att behöva vara trevlig, social eller konversera. Jag får stänga in mig i min egen bubbla och processa allt det som händer i mitt liv.

Så ja, jag är löpare, en glad amatör, men löpare är jag. Så här års längtar jag alltid efter att få dra på mig löparskorna och ge mig ut. På tisdag, då ska jag och mina Kayanos nöta asfalt och kickstarta löparsäsongen med ett intervallpass. Jag älskar att lusten är tillbaka.

lördag 25 februari 2017

Kvinnan som rörde vid Jesu mantel - ett försök till normkritisk predikan

Predikan över Mark 5:24-34, kvinnan som rörde vid Jesu mantel vid teologifestivalen i Uppsala 2017-02-25

Jag blir så otroligt trött på allt prat om hur modig den här kvinnan var, hur hon bröt mot alla dåtidens normer när hon som kvinna, med blödande underliv, rörde vid Jesus.

Mannen!

Mitt i folkhopen.

Kan vi inte prata om det andra i stället, den där elefanten som traskar runt i alla rum där vi pratar om den här kvinnan?

Om synen på kvinnor, då och nu. Vi får inte kontextualisera så mycket att vi inte kan kritisera. Den här kvinnan kontextualiseras bort till ett objekt som ska visas godhet och bli ett tecken för guds mäktiga verk.
Ibland blir det bara smörja det där. Ord utan innehåll. Orden saknar kärlek och blir en skrällande cymbal.

Hur vore det om vi istället pratade om det som ligger i botten av den här texten? Om förtrycket av kroppar.

av kvinnliga kroppar,

queera kroppar,

transsexuella kroppar,

svarta kroppar,

funktionsvarierade kroppar,

om förtrycket mot alla kroppar som inte är den manliga vita kroppen.

Okej, jag vet att det här är en generaliserad bild och att det säkert finns manliga vita kroppar som förtrycks också.

Med det sagt så vill jag lämna dom kropparna därhän. Dom kan någon annan prata om, dom förtrycks inte per systematik i den värld som vi lever i.

Förtrycket av queer- och transkroppar vet jag för lite om, likaså svarta kroppar och funktionsvarierade kroppar. Det säger väl också något!

Om kvinnliga kroppar vet jag desto mer.
Om pojkars tjuvnyp både här och där från tidig ålder. Vuxna som lägger huvudet på sned och säger: Men han gör det ju bara för att han tycker om dig.
Om skrikande grupper av universitetsstudenter (manliga, såklart) som skriker obscena saker efter mig om min kropp när jag är ute och springer en torsdagskväll. ”Men du vet väl hur killar är när de är lite fulla, ta inte dig själv på så stort allvar”.
Om kampen för att se ut som skådespelarna, fotomodellerna och de andra kändisarna,
om att vara vältränad men inte anstränga sig
om hur förfärligt det är att vara kvinna och nörd. En kvinna som vill kunna saker, lära sig mer.
Om att stängas ute från viktiga samtal, bli förbigången, för mannen är ju så fantastisk.
Om att bli nedvärderad, förlöjligad och förföljd.
Om rädslan för att gå hem en sen kväll genom staden där jag känner alla vinklar och vrår.
Går jag hem själv är det mitt fel om jag blir våldtagen.

Skulden. Ständigt denna skuld.

Då talar jag om Sverige, världens mest jämställda land. Som inte verkar vara särskilt jämställt. Där kvinnors kroppar fortfarande verkar vara till för män - inte alla män såklart.

De sociala strukturerna kan inte förbises, vi kan inte fortsätta bortförklara systematiska övergrepp med individuella mäns handlingar. Det osynliggör och förtrycker. Evangeliet skyms. De enda goda nyheterna som når kvinnor är att de tjänar Gud genom underkastelse. Så har religionen använts. För att förtrycka. Så används religionen fortfarande. Det är ingen god nyhet.

I Sverige skäms tonåringar fortfarande för sin mens, som gör dem orena. Precis som mensen användes för att förtrycka kvinnan i dagens bibeltext. Mensen, som visar att kvinnan ger liv kastas efter henne som ett hån när hon faktiskt säger ifrån ”Har du mens eller?”.

USAs president talar om kvinnor som objekt i sexistiska ordalag.
Våldtäkt har använts och används som vapen i krig och konflikter.
I krigets Syrien används kvinnor som handelsvaror, gifts bort, våldtas, och tvingas in i äktenskap av IS, i religionens namn. Den perverterade religionens namn.

De kristna sammanhangen är inte bättre.
Runt om i världen säljs kvinnokroppar, flickkropar, de exploateras och utsätts för vidriga övergrepp. Det är inget som bara sker långt borta, det sker i Sverige, här i jämställda SverigeKvinnor och flickor görs till objekt, förlorar sina själv och blir handelsvaror, mäns att bruka och om vi inte benämner det ställer vi oss i vägen för evangeliet och låter övergreppen fortgå. Vi tror på en Gud i vilken ”ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” vi ska alla vara ett i Jesus Kristus.

Det är vårt ansvar som kristna, som vanliga människor att benämna och bereda motstånd.
I motståndet finns en väg till livet, i sanningen kan verkligheten uppenbaras och vägar vidare blir möjliga.

När vi vågar erkänna vår egen ofullkomlighet och vår förtvivlan inför att vår värld ser ut som den gör, då kan vi möta befrielse. Sanningen ska göra oss fria.

Mitt i allt detta finns en namnlös kvinna, hon som lider av blödningar och har gjort så i 12 år. Hon vars kropp har förtryckts, som levt hela sitt liv förtryckt på grund av sitt kön och på grund av den sjukdom hon har som ger henne förfärlig smärta och ständiga blödningar. Idag skulle vi kanske kalla sjukdomen för endometrios.


Så närmar hon sig Jesus, och jag kan känna hennes kraft och hennes längtan, hennes hopp om att få bli människa bland människor, att få vara ett jag. Hon rör vid Jesu mantel och räds att han precis som alla andra ska se henne som ett defekt objekt som ställs åt sidan, som läggs i andra-hands sorteringen. Men det gör inte Jesus, jag föreställer mig att Jesus ler mot kvinnan och i hans ögon är det Gud som ler mot henne. Och så möts de. I ögonhöjd. Den förpassade kvinnan och världens frälsare och i hans ögon är hon inte längre ett objekt, en ägodel. Hon är ett subjekt. Hon är sin egen. Hon är Guds dotter. Människa bland människor. 

lördag 31 december 2016

Någon typ av årskrönika över 2016

En av de många bra sakerna med internet är att information sparas. Jag skriver dagbok, men en årskrönika, ett minne över året gör sig inte riktigt i den formen. Det tar för lång tid, det är för långt, det är för många inblandade. Jag vill dela, jag vill behålla. Komplicerat det där.

Januari
Ungefär 00:05 tappade jag rösten, för första gången i mitt liv och fick inte fram ett vettigt ljud igen förrän flera dagar senare, lagom till trettondagen var den tack och lov tillbaka och jag kunde vara en vis kvinna i julspelet. Jag hade världens bästa jobb och fick veta att jag  troligtvis skulle få behålla mitt jobb ända till slutet av maj. Jag skrev min sista tenta på min teol. kand och tog sånglektioner.

Februari 
Var mycket härlig vardag. Församlingens motettkör började sitt 50-års jubileum med sång på fastlagssöndagen och jag höll, vad som kan vara, en once in a lifetime predikan. Om Ester, och at vi måste stå upp för det goda, vi måste, för att citera Jonatan, göra saker fast vi är rädda för annars är vi bara små lortar. Jag var förkyld. Detta var en konstant från mellandagarna fram till påsk. 2016 har varit ett väldigt förkylt år. Hoppas på ett friskare år 2017.

Mars
Hela våren var egentligen ett under av vardagar, underbara vardagar. Jag älskade mitt jobb, mina kollegor och mina studier. Vid den här tiden läste jag Harry Potter böckerna framlänges och bakänges gång på gång och underligt nog blev jag bara mer och mer förälskad, fick se andra djup och trådar. Påskvandringen för skolbarn var en höjdpunkt. Det som berörde mig allra starkast under månaden var när jag stod längst ner i den släckta kyrkan och läste ur Jesaja 43 medan altaret dukades av på skärtorsdagen.

April
I min almanacka är dagarna hårt schemalagda med antingen arbete eller uppsats. Då menar jag verkligen schemalagda nästan timvis. Har en varit sysselsatt till 225% under en eller ett par terminer så är en ganska bra på schemaläggning. Den bästa lilla människan i hela världen fyllde 3 år och min yngsta lillebror fylde 18 år. Hur det sistnämnda gick till är tämligen oklart, ty han var nyss en tvärhand hög och numera kramas jag inte med honom utan hans midja. Jag träffade vänner och lärde mig nya saker. Jag åkte till mina tonår på studiebesök för att starta språkcafé på jobbet. Det kan ha varit något av det mest meningfulla jag har gjort.

Maj
Sista jobbmånaden, älskade det, sörjde det. Fixade fika till Johannelundsdag, jobbade mycket, skrev mycket upppsats, fortsatte fira församlingens motettkör, använde Skype mycket mer än jag gjort i hela mitt liv (uppsats handledning på distans). Skrev om mina arbetskamrater och uppenbarligen var mina toalettbesök under personalmötet på kollegans lantställe inte tillräckligt långa...  Maj slutade med att jag lämnade in uppsatsen och opponeringen ägde rum i månadsskiftet.

Juni
De första tio dagarna (minus två) satt jag på det som varit mitt kontor och pluggade 12 timmar om dagen för att kunna slutföra min sista kurs. Jag blev del av församlingsrådet när jag slutat min anställning och jag besökte Uppsala två gånger på mindre än en vecka, första gången för att fira att mina älskade vänner Johan och Johanna gifte sig och andra gången för att göra min utbildnings roligaste tenta. Jag fick VG på min uppsats och blev förkyld lagom tills jag åkte Trondheim. De två veckor jag spenderade där tillsamans med människor från hela världen lärde mig så otroligt mycket. Jag kom hem förämndrad. Avslutade juni med möhippa och jetlag trots att det inte finns någon tidsskillnad mellan Trondheim och Linköping.

 Juli
Sofia gifter sig med Victor och de har en storartad fest på Vårdnäs. Jag möter en drömnare för första gången när den ska fotografera alla gäster på bryggan. På tal om fotografi har jag också köpt en ny kamera lagom till bröllopet. Bästa examenspresenten till mig själv. Halva min släkt fyller år. jag fixar fikat på alla sommarcaféerna och leder gudstjänst i Vikingstad. Jag är ledig och badar så ofta jag bara kan.

Augusti
En väldigt ledig månad. Åkte till Kairo på interreligiös konferens, precis som besöket i Norge var det livsomvälvande. Fick vänner för en lång tid framöver, systrar och bröder som jag saknar och längtar efter att hänga med. Sista lördagen i augusti konfirmerades de konfirmander jag följt under läsåret. Jag berättade för en otroligt viktig person precis hur jag kände för henne och jag flyttade till Uppsala för att börja läsa sista året på min prästutbildning.

September 
Träffade stockholmskompisar och småbarn, använde mina fd. kollegor för att lösa skoluppgifter, övade nattvard i kyrkan och lärde känna fantastiska människor. Smed planer för min bästa vän tillsammans med hennes andra bästa vän och överraskade henne med dag på spa som möhippa. Lärde försiktigt känna min nya vän Lena som i stort sett genast tog en plats i mitt hjärta. Led mycket av min tillvaro i Uppsala och fick sätta en räddningsplan i verket.

Oktober
Årets tredje bröllop när Sara gifte sig med Erik. Glad, fin, varm dag. September hade varit varm och en bit in i oktober gick jag fortfarande barbent. Jag och liturgikläraren teamade upp och sporrade varandra. Vi examinerades i högmässogudstjänst samma dag som jag tog på mig strumpbyxor och det var mycket roligt (inte att ta på strumpbyxorna då...). Jag skrev en text till Åkerbos församlingsblad och blev fotograferad på kyrkogården vid Gistad kyrka, förstod plötsligt frasen "släkten följa släktens gång" när jag stod mellan Albertina och Annas gravar.  Jag gjorde min sista praktikperiod och mådde ganska dåligt över tingens tillstånd både i Uppsala och hemma. Kunde återigen konstatera att världens bästa människor är mina människor.

November
Var som varje år en transportsträcka. Den började med att jag lackadde ur på ena praktikhandledaren och sa precis vad jag tyckte (inte så intelligent alla gånger, men det var så det blev). Var på retreat i hemmakyrkan och bakade saffransbröd i församlingsgårdens kök i tio timmar och fick välja alla mina bästa adventspsalmer under gudstjänstveckan.

December
Började bra, slutade mindre bra. Beställde min kaftanklänning efter besök hos Maria Sjödin, såg Fantastiska vidunder och var man hittar dem på bio, sågade en kursbok och påbörjade mönsterstickning åt Catharina. Firade födelsedag med kursare och fick ohemula mängder choklad. Det finns en del saker om mig som människor noterar fort. Under hösten tror jag det kan ha varit framförallt två saker: Jag är obstinat och jag gillar choklad. Mellandagarna har varit tuffa av olika anledningar, bland annat förkylning. Nu ska jag strax byta kläder och gå till mina vänner i Ekholmen, där jag avslutade förra året. Jag hoppas jag slipper börja 2017 utan röst och när det nya året börjar är det 161 dagar kvar tills jag prästvigs.

lördag 22 oktober 2016

När justitieministern jämställde psykisk sjukdom med kriminalitet

Jag ber om ursäkt för den kvällstidningsliknande rubriken, men ibland går det helt enkelt inte att låta bli.

Förra fredagen lyssnade på jag på Ann Heberlein som deltog som föreläsare på Sveriges Kristna råds diakonikonferens (idédagarna) som ägde rum i Linköping. Ann Heberlein talade på ämnet "Att leva med psykisk ohälsa" och om sin egen diagnos biopolär typ 2. Hon talade om bemötande och fördomar och hon gjorde det på ett föredömligt sätt. En särskild sak betonade hon flera gånger, antagligen på grund av de fördomar som finns i det svenska samhället om personer som lider av någon typ av psykisk problematik. De flesta av oss utgör ingen fara för någon annan än oss själva. Ann Heberlein har skrivit om sina egna självmordstankar i den självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så hon vet vad hon pratar om.

De senaste åren tycker jag ändå att det blivit bättre, att fördomarna blivit lite mindre och att det är lite lättare att prata om det, det har blivit lite, lite lättare att tala om ångest och depression, att tala om hur ont livet gör och att en del människor blir så sjuka att de inte längre vill leva. Samtidigt finns det så många diagnoser som fortfarande är omgivna av så mycket myter och fördomar. Vi har fortfarande en lång väg att gå innan vi kan tala om den långa raden av psykiatriska diagnoser som om det vore vilken sjukdom som helst, utan att den som har en diagnos också tvingas vara sin diagnos. Det vände sig Ann Heberlein emot när hon presenterades som en person som givit ett ansikte åt psykisk ohälsa. Ingen är sin diagnos.

Vi behöver alltså arbeta för att stigmatiseringen ska bli mindre och för att människor i allmänhet inte ska sätta likhetstecken mellan människor med psykiatriska diagnoser och farliga galningar som begår våldsdåd mot andra. Som Ann Heberlein sa: människor med psykiatriska diagnoser är i de allra flesta fall bara en fara för sig själva.

Regeringen skjuter till pengar till psykiatrin med ena handen och spär på fördomarna med den andra. Folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström har under året talat ut om sin egen psykiatriska diagnos och vikten av kvalitet i vården medan hans kollega justitieminister Morgan Johansson i Ekot i Sveriges Radio igår mer eller mindre satte likhetstecken mellan kriminalitet och psykisk sjukdom. 

Morgan Johansson intervjuades av Ekot apropå regeringens förslag att låta kriminalvården ta över handräckningsärendena från polisen. Något som riksförbundet för sociala och mental hälsa protesterar emot eftersom de menar att kriminalvården saknar kompetens för arbetsuppgifterna och har sämre utbildning än polisen för dessa ärenden. Inom polisen finns också många års erfarenhet av denna arbetsuppgift. Dessutom, menar förbundets ordförande, är det inte en fråga om att se till patientens bästa utan en fråga om att se till att polisen får färre arbetsuppgifter. Handräckningsärenden handlar om att hjälpa psykiatrin att skjutsa människor som tvångsvårdas på grund av att de mår så dåligt att de är en fara för sig själva. Kriminalvården tycker däremot att de har kompetens för detta och påpekar att de redan har en del av dessa ärenden på sitt bord.

Till Ekots reporter säger Morgan Johansson: Men det har faktiskt inte funnits något uttryckligt lagstöd för det tidigare utan det passar vi på att göra samtidigt klart reglerar vilka lagar och regler som kriminalvården ska hålla sig inom.

Reportern frågar då ministern om det inte finns en risk med att låta mindre kompetenta personer sköta handräckningen. Det menar Morgan Johansson att det inte finns och svarar såhär (vilket är det som får mig att tappa hakan): Nej jag gör faktiskt inte det. Kriminalvården har en väldigt hög kompetens när det gäller att hantera frihetsberövade personer. Det är ju det som faktiskt är deras huvuduppgift. Så jag menar nog att här hamnar den här arbetsuppgiften på rätt ställe, äntligen får man väl säga.

Här lyckas Morgan Johansson på några få sekunder implicit likställa människor som är svårt sjuka med människor som är dömda för brott. Jag kan inte förstå hur han kan tro att det är samma sak att "hantera" människor dömda för brott som att "hantera" svårt sjuka människor som bara är farliga för sig själva. Dessutom vill jag också ge en liten känga till Ekot som lät saken bero utan att pressa ministern vidare på den punkten. Svårt sjuka, sköra människor ska ALDRIG behövda blandas ihop med brottslingar. Morgan Johanssons uttalande bidrar till fortsatt stigmatisering och till fördomar mot en grupp i samhället som många gånger redan får lida av samhällets sätt att se på dem. Människor som vårdas med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) är inga brottslingar och ska inte på något sätt sammanblandas med de som är dömda för brott. Det är oetiskt. Ändå står vår justitieminister i nationell radio och gör just det. 

Min slutsats är att Morgan Johansson borde lyssna på Ann Heberlein och tänka efter innan han pratar för att inte bidra till att en stigmatiserad grupp stigmatiseras ytterligare. För övrigt håller jag med riksförbundet för social och mental hälsa; de som verkligen borde ta hand om handräckningen är vården som har kompetensen att möta och behandla människor som är svårt sjuka och vårdas med hjälp av tvångsvård. Det är en förövrigt en fråga om bemötande, inte om hantering. Vi får aldrig glömma att det är människor vi talar om.

lördag 24 september 2016

Ska du inte träffa någon snart?: eller att vara en glad självbo

"Den heliga familjen" med Prokop som Maria
Sedan jag flyttade hemifrån har jag velat träffa någon, kanske redan innan det också, Jag har velat ha tvåsamhet, för det är ju normen, det har ju alla andra. Som om att allt skulle bli så oerhört mycket bättre av det? Jag har längtat efter barn. När jag gick i gymnasiet så talade jag om på en psykologilektion att jag toklängtade efter barn. Det är över 10 år sedan och jag har fortfarande inga barn.

Det underliga var att jag aldrig såg mer än mig och barnet i dessa bilder. En framtida partner var i stort sett bara ett suddigt måste. Ändå talade jag så mycket om detta, familjen som jag längtar efter.

Jag har dejtat. Jag har nätdejtat, blinddejtat, dejtat människor jag träffat genom kompisar. En del har varit bottennapp, en del har varit trevliga, en del kunde om vi träffats under andra omständigheter blivit mina vänner. Jag har blivit coachad, undervisad i hur jag ska agera, blivit tillsagd att öva kyssar på en tomat (det senare har dock aldrig hänt, men jag skrattar gott åt just det och tänker på kompisen som muttrar över att jag inte velat prova). Jag har funderat på vad som varit fel på mig som inte blivit förälskad och har inte förstått hur det kommer sig att trots att jag längtat så mycket och skrivit längtansfulla texter om vardagsgemenskapen inte kunnat föreställa mig att någon ska flytta in till mig. Jag har sjukdomsförklarat det, tänkt att jag är hämmad (och det kanske jag är), att jag är tråkig (som en vän sa i går: jag är en stolt surtant), eller helt enkelt för osocial. Jag har skuldbelagt mig för att jag inte finns i rätt sammanhang, för i Svenska Kyrkan, på Friskis & Svettis och på mina utbildningar har det liksom inte varit aktuellt.

Så hände något i somras. Jag var i Norge och när jag satt där och hissade en mikrofon upp och ner allt efter talarens längd hade jag så mycket tid till att tänka på allt möjligt. Bland annat mitt liv, min längtan och min framtid. Det var en omvälvande tid och det har tagit väldigt lång tid för mig att verkligen bena ut vad som egentligen hände med mig i Trondheim. Ganska snabbt blev jag ändå klar över att jag inte var särskilt intresserad av ett förhållande, det finns så mycket annat jag vill lägga ner min tid på, så mycket som jag vill utforska och pröva.

Så sitter jag på en uteservering idag strax efter lunch, ensam, med skörden av låneböcker från biblioteket och nyshoppade kläder och lyssnar på radio. Kropp och själ i P1 sänds i repris och många saker faller på plats. Jag tänker hur normer och personlig längtan lätt blir oskiljaktig och att det är en utmaning över tid att skilja ut vad som egentligen kommer inifrån mig. Jag kommer från en familj med stark tvåsamhets/familjenorm. Både min mamma och min mormor fick sina första barn när de var drygt 22 år. Själv fyller jag 29 år om mindre än tre månader och graviditet och barnafödande känns oerhört långt borta just nu. Det finns så mycket annat jag vill ha av livet, jag vill ge livet så mycket mer än vad jag har gett och tror att jag skulle ha möjlighet att ge i en familjesituation. Idag.

Jag funderar så mycket över den normativa tvåsamheten och hur det är något fult att bryta mot den, välja bort det och hur det under många år nästan varit skammen som drivit mig att längta efter att få vara som alla andra, höra till och göra som man ska. Jag har varit trött på min egensinnighet, den som egentligen är min styrka.

Men jag är nöjd. Jag älskar mina vänner, jag älskar att vara med andra människor och jag har inga problem med att hitta människor att umgås med när jag vill eller har behov av andra. Jag omges av barn som visserligen inte är mina egna men som jag får älska tills hjärtat går sönder. När jag tröttnar, då tar jag min solitära kompetens och går hem till min soffa, går en lång promenad ut i skogen eller springer en rund. Spenderar en dag på balkongen med en bok och känner att jag älskar att vara jag, jag älskar mitt liv precis så som det gestaltar sig nu. Jag är precis där jag ska vara och nästa sommar ska jag kliva in i det jag tror att jag är kallad till, att vara präst med allt vad det innebär. Jag är inte singel, jag är självbo och mycket nöjd med det. Att jag saknar partner, familj eller längtan efter det gör mig inte till en sämre präst och inte till en bättre. Det är en ointressant fråga i sammanhanget.

Hur det nu än är så hoppas jag fortfarande att jag får bli förälder en dag, men om jag själv kommer bära barnet eller om det kommer till mig på något annat sätt är en helt annan, och för mig ganska oviktig fråga. Biologin är inte det allra viktigaste för föräldraskapet. Det är kärleken.

Mitt liv passar mig, alldeles utmärkt och som hand i handsken. Att säga att man är en nöjd singel ska tydligen vara hotfullt - för att jag inte är beroende av en annan människa? Men det är jag ju, hela tiden, bara på ett lite annat sätt.

fredag 19 augusti 2016

Kairo dag 1 - Youth engagement seminar in religion, peace building and violence

Jag är på plats i Kairo för att, tillsammans med Sofia, representera Svenska Kyrkan vid det seminarium som Kyrkornas Världsråd arrangerar tillsammans med Al-azhar universitetet i Kairo. Seminariet har titeln "Youth engagement in Religion, peace building and violence". Jag har varit fruktansvärt nervös inför den här resan men väl på plats känns det meningsfullt och intressant. Mitt största problem inför resan var klädseln. Att som kvinna vara nästan 180 cm lång gör det lite komplicerat att hitta klänningar/kjolar som når över knät och är de tillräckligt långa är de oftast inte tillräckligt modesta upptill, men det löste sig till slut. Jag ska också säga att det inte på något sätt handlade om tvång utan att det handlar om respekt för den kontext jag kommer till. Det första steget för en fungerande relation är att vi visar varandra respekt, annars kommer vi aldrig kunna mötas.

Det var inte riktigt en chock att komma till Kairo igår men när jag klev ut från flygplatsen slog hettan emot mig och jag tänker att mötet med Kairo i stort har varit så. Det har slagit emot mig. Kairo är en vacker stad på ett helt annat sätt en Sverige är vackert, men vackert är det. 

Däremot kom den stora medieuppmärksamheten kring mötet som en stor chock. När hela seminariet skulle inledas nu på eftermiddagen var rummet fyllt till bredden av journalister, fotografer och tv-kameror. Al-Azhar är tydligen en mycket inflytelserik institution i Egypten, om jag förstått det rätt fungerar de som rådgivare åt regeringen och har gjort det under mycket lång tid. Al-Azhar grundades 1072 i den stora moskén med samma namn. 

Vi (ett 40-tal personer, hälften kristna, hälften muslimer och sju av oss är inte egyptier utan vi är från Ungern, Sverige, Bangladesh, Finland och Tyskland) hälsades välkomna av en av tjänstemännen hos den högste imamen på Al-Azhar. Han talade länge om att bygga broar mellan muslimer och icke-muslimer, om vikten av att vi arbetar tillsammans med de problem vi har i världen. De ser sig själva som moderats muslimer vilket innebär att de avvisat extremism, arbetar för att valfrihet och för att utplåna fientlighet mellan Islams riktningar och mellan muslimer och andra religionsutövare. De sätter den sekulära vetenskapen högt. 

Att det här mötet hålls på Al-azhar är enligt vår värd mycket symboliskt, det ska ses som ett uttryck för en vilja att skapa försoning och fred. Att vi möts på en fredag (muslimernas "heliga" dag) är en stark markering mot extremism.

Dagens första "hicka" var när en av imamens tjänstemän sa: Nu måste unga lära sig förstå varandra. 

Min spontana tanke är att många oss redan har en stor förståelse för den andre eftersom många av oss lever våra liv på internet, med hela världen samlad och vi är till stora delar en generation av människor som längtar efter fred och tror på att det är möjligt. Jag menar alltså att det, liksom mycket annat, inte är åldersbundet. Det beror på intresse och faktiskt också delvis på klass och utbildningsbakgrund. De flesta av oss här har allra minst en kandidatexamen, många har en master eller doktorerar. Jag funderar över hur rörelsen kan spridas och hur fler kan nås av sådana här möten, hur vi kan mötas, inte bara i sådana här fina rum med "fina" människor. Det är kanske den största utmaningen ändå?!?

Al-azhars rektor berättade om skolans historia från 1072 och framåt. Idag är Al-azhar en institution med flera institutioner under sig. Bland annat har de 77 skolor, 31 skolor för endast kvinnor (det är ju en aktuell diskussion i Sverige nu i och med badhusdebatten). Personligen tycker jag att det är en mycket svår uppdelning. Al-azhar är en institution som arbetar för diversitet på alla plan, både i det stora och det lilla. 

Samtidigt är det en balansgång. Att inte säga något som är respektlöst. Inte de till oss och inte vi till dem. Det är en minerad väg, men en viktig väg. Att mötas, att göra något, att inte bara hoppas på förändring utan att faktiskt vara den. 

Nu ska vi alldeles strax ge oss ut och äta middag. 

tisdag 5 juli 2016

Trondheim i backspegeln: En kvinna är en kvinna är en kvinna är en kvinna...

Vi står i kö till toaletterna när jag hör mig själv utbrista "Kyrkornas världsråd skulle behöva en rättviseförmedling". Anledningen är det plenum vi precis kommit ifrån, ett mycket spännande plenum om religion och våld. Våld mot religioner och våld i religioners namn. I det här plenumet satt sju personer och av dessa var sex personer män. Dessa män var mycket kompetenta och kunde sina områden väl. Bland dem fanns en rabbi från USA som väckte mycket upprörda känslor när det gäller situationen i Mellanöstern men det är ett annat inlägg. Den kvinnliga panelmedlemmen var norska och talade om interreligiöst arbete och arbetet mot våld i nära relationer i religiösa miljöer. Hon var mycket duktig och jag följde hennes anförande med stort intresse för det är viktigt.

När hela plenum sedan i buzz-groups (gissar att det motsvarar våra bikupor) kunde jag inte låta bli att sträcka handen mot min walkie-talkie och säga till mina vänner "Det är sju personer på scenen, en av dem är kvinna och hon pratar om kvinnosaksfrågan". Så kommer det sig att jag någon timme senare står i kö på toaletten och säger att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling. 

Den kvinnliga representationen är ett problem, i kyrkornas världsråd, i Svenska Kyrkan och i samhället i stort. Kvinnan som höll anförandet under plenumet om våld och religion hälsade välkomna när women's meeting startade på söndag kvällen och sa det som jag tror är en sanning också i Sverige: många ungdomar idag förstår inte vad vi ska ha feminism till, de tror att vi redan nått jämställdhet. Vi har kommit långt, både i Norge och Sverige, men fortfarande finns det många stora strukturella problem, det har inte minst visats den senaste veckan när tjejer blivit våldtagna och sexuellt ofredade på festivaler runt om i Sverige. Kvinnor har 80 % av mäns lön och behöver vara mycket mer kompetenta än män för att ha chans till samma positioner. Dessutom avkrävs kvinnor ständigt förklaringar på hur de ska klara sitt arbete tillsammans med familjeliv - vem frågar någonsin en man detta? Det finns strukturer som vi måste arbeta med.

Förutom att vi själva har en bit kvar att gå så handlar det också om solidaritet med andra kvinnor som inte har våra rättigheter eller möjligheter som förtrycks och ses ned på, som inte får tillgång till utbildning eller sjukvård på samma villkor, för att de är kvinnor. Många av deltagarna i women's meeting var 60+ och har därmed upplevt ett liv under helt andra villkor än de jag är uppväxt under, min vän Sharons teori är att vi inte längre tror att vi behöver varandra efter att feminismen i västvärlden vunnit stora segrar. Vi glömmer också att andra behöver oss, att andra behöver att vi kämpar även för deras rättigheter eftersom de inte ges en chans till det. En plats för detta arbete, min plattform, är den kyrkliga världen. I Svenska Kyrkan finns fortfarande ett kvinnoprästmotstånd och precis som i samhället strukturer som gör det svårare för kvinnor än för män, strukturer som upprätthålls av kvinnor. Jämställdhet kan inte enbart räknas i representation som t.ex. i att de flesta präster som vigs nu är kvinnor, det handlar också om vilka som sitter på ledande positioner.

Jag måste säga att Kyrkornas Världsråd verkar ta detta på allvar för av centralkommitténs tre moderatorer (en moderator och två vice) är två av dem kvinnor. Den ordinarie moderatorn är kvinna (och dessutom svart - apropå representation) och sitter sida vid sida  med kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit. 

Men hur svårt kan det vara att hitta kompetenta kvinnor som talar om något annat än kvinnofrågan? I centralkommittén är nästan alla medlemmar någon typ av doktorer, många fler kvinnliga doktorer finns utanför centralkommittén och någon av dem måste väl ändå vara kompetent att tala om religion och våld i ett annat perspektiv än kvinnoperspektivet?

Jag inser att jag inte varit särskilt stringent i det här inlägget, mitt huvud är inte särskilt stringent ikväll men jag tycker fortfarande att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling, vi är inte jämställda och vi behöver vara solidariska med våra systrar som inte har det lika förspänt som vi.

måndag 4 juli 2016

Trondheim i backspegeln: Men ungdomarna då?

Det här inlägget skulle kunna heta "It isn't enough to talk the talk, you have to walk the walk." men det är för långt och komplicerat och säger för lite om innehållet. 

På centralkommittémötet i Trondheim talades det, som jag nämnt, om representation och en del om hur dålig den är. Det gäller också representationen av unga människor, i kyrkornas världsråd räknas du som ung(dom) om du är under 30 år. Jag klarar gränsen på håret och tack vare det fick jag åka till Trondheim. Vi talade en hel del om hur dålig representationen av ungdomar är, hur lite "vi" släpps in och hur mycket vi behövs. Alla vill ha ungdomar på plats men ingen vill lämna plats för dem, de flesta kyrkor skickar biskopar, professorer, the very rev. eller människor med liknande titlar. Som framgår så är det inte direkt något som människor under 30 år har hunnit uppnå (då har jag trots allt hunnit med lite drygt två kandidatutbildningar). Munnen säger en sak och handlingen en annan, precis som i Svenska Kyrkan.

Det skaver här hemma, och det skavde där. Det skavde när jag var 15 år och det skaver när jag är 29 år. Talet om ungdomar. Som en homogen grupp, som om vi var skilda från människosläktet i övrigt. Om unga människor går det att säga: alla ungdomar tycker/tänker. Förra januari blev jag så arg att jag skällde ut en 65+ lärare för att hon talade om för en av mina unga ledare hur ungdomar var och vad ungdomar gjorde och vad ungdomar är trots att han klart och tydligt sa: men så är inte jag och mina kompisar. Min kollega tittade imponerat på mig och undrade hur jag fortfarande kunde brinna så starkt för det. Jag hade precis fyllt 27 år och hon såg mig som vuxen. 

Tidigt lärde jag mig att jag användes som alibi och tidigt lärde jag mig att nosa mig till när någon försökte använda mig på det sättet. Inte för att jag hade något att komma med utan för att jag var en fin siffra att ha i statistiken. Jag kan fortfarande känna lukten av det på flera mils avstånd och det luktar "synas men inte höras" det luktar förnedring och kränkning. Jo, jag använder K-ordet. Det räcker inte att säga att det behövs unga människor, det krävs också ett agerande som visar på det, som visar på att unga människors åsikter och röster är lika viktiga som biskopens eller professorns. En del saker vet vi lika mycket om. Unga människor måste lyftas upp och få samma villkor som alla andra, ses som individer och som kompetenta sådana. Det tänkte jag mycket på när jag, med drygt två kandidatutbildningar, satt mitt i havet av människor och höjde och sänkte en mikrofon.

Så centralkommittén och personalen från kyrkornas världsråd talade mycket, mycket om hur viktigt det är med unga människor i den ekumeniska rörelsen. Samtidigt behandlades vi inte på det viset. Under den första veckan var allt frid och fröjd, då var vi bara stewards på plats men veckan därpå blev allt väldigt skevt. Vi blev väldigt illa till mods under den väldigt formella invigningen när vi förväntades dyka upp i våra svettiga t-shirts och vara nöjda med det (alla var galet obekväma), vi bodde på ett vandrarhem. Resten av mötesdeltagarna bodde på hotell. Vi fick äta frukost på en kvart för på vandrarhemmet kunde de inte öppna frukosten tidigare. Vi förväntades jobba ändan av oss under mötet och vi var underbemannade och ändå var det biskopar som bad oss hämta kaffe åt dem (vilket vi inte fick göra eller gjorde, men ändå). Missförstå mig inte nu, jag hade det superfint i Norge och roligt, och fantastiskt. MEN att behandla oss annorlunda för att vi är unga är inte okej. Det motsäger precis allt de säger om hur viktiga ungdomar är i den ekumeniska rörelsen.

På utvärderingen enades vi om att ett lämpligare sätt att organisera det hela hade varit om vi bott på vandrarhemmet den första veckan och sedan när mötet började flyttat in på hotellet där  ALLA andra konferensdeltagare bodde oberoende av om de var medlemmar av centralkommittén, rådgivare eller bara gäster. Det låter kanske petigt av mig att gnälla om detta när jag ägnat så många långa blogginlägg att skriva om hur viktig den här upplevelsen var för mig, men de små upplevelserna är viktiga, de små sakerna har att göra med strukturer och vårt sätt att tänka om och se på saker.

Men ungdomarna då? Jag räknas snart inte som ungdom i något sammanhang men det här är en fråga som kommer fortsätta engagera mig även om min främsta gåva i livet kanske inte är att möta ungdomar, men jag kan fortsätta slåss för att varje människa ska ses som en människa inte som en del i en homogen grupp. För mig är det extra viktigt eftersom jag aldrig någonsin har känt mig bekväm med att vara en del av gruppen "ungdomar". Jag har alltid känt mig som en udda fågel där och därmed farit ganska illa av att så många förväntat sig att jag ska vara på ett visst sätt för att jag är ung.

Så tänker jag på orden Gud sa till Jeremia, som tyckte att han var för ung:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.