lördag 8 juli 2017

Där två eller tre är samlade i mitt namn eller "Var är alla människor?"

Ni vet när en har lovat sig själv att aldrig säga detdär till någon eller i något sammanhang. Sedan hör en plötsligt sig själv missmodigt säga detdär, eller i alla fall tänka det.

Jag gissar att ni är fler än jag som känt den där orättfärdiga skulden när någon brustit ut i ett: "Men, var är alla andra" när ni bara är några stycken på plats i stället för den väntade skaran. Sedan håller denna någon en liten monolog om hur oansvariga alla som inte är där är. Ni som kommit känner skulden krypa upp i kroppen trots att den inte är er, ni är ju där! Och monologen kunde vederbörande ha sparat till dem det gällde, men icke!

Jag har lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Så sitter jag på en stol i koret i Films kyrka (ja, det finns en kyrka, nordöst om Uppsala, som heter så) och ska leda gudstjänst. Det är 1 maj och kvällen innan var en härlig Valborgsmässoafton (eller siste april, som jag lärde mig att det hette i Uppsala). Jag har sett fram emot detta, arbetat hårt med predikan, fast jag nu för min värld inte kan minnas vad jag predikad om. Jag kikar ut över kyrkan, räknar huvuden och känner hur modet sjunker. Hör den negativa rösten stiger fram "Men var är alla? Varför kommer de inte?" Så börjar jag föra resonemang i mitt huvud om hur otroligt trist det är att ingen kommer, det är inte direkt upplagt för att jag ska vara en god gudstjänstledare där jag sitter och känner mig bitter.

Jag som hade lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Några minuter innan klockan 11 inser jag vad det är jag sitter och tänker. Jag ser mig om igen och inser att vi är ett tiotal människor där. Vi är där och vi är där tillsammans för att vi vill möta Gud. Vi har kommit dit och där två eller tre är samlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. För oss som kom var det viktigt att komma dit, att möta varandra och Gud, att be, sjunga och läsa texterna tillsammans.

Jag skämdes!

Jag hade glömt alla som var där, alla oss som kommit. Det är ju det som är det viktiga, att vi är där tillsammans. Visst hade det varit roligt om kyrkan varit full, men så ser verkligheten inte ut. Vi är en liten men naggande god skara som samlas till gudstjänst och vi är viktiga. Ibland koncentrerar vi oss för mycket på kvantitet och statistik och för lite på kvalité. Så där jag satt och hörde kyrkklockorna ringa bestämde jag mig för att jag behövde byta attityd. Jag bestämde mig för att känna glädjen över oss som var där, och att den här gudstjänsten var minst lika viktig som det jippo som gör kyrkan fullsatt, kanske viktigare. För det är ändå i vardagen våra liv blir till.

Jag önskar att vi kunde hjälpas åt att tänka så oftare. En sommarkväll kom jag att tänka på detta när jag stod bredvid vaktmästaren längst ner i kyrkan innan gudstjänsten började. Vaktmästaren viskade till mig: "Hoppas det kommer några ikväll" och jag svarade, visare efter gästspelet i Film: "Men vi är ju här!" Och det var vi, prästen (jag) var där, vaktmästaren, två kyrkvärdar, fem körsångare och musikern var där. Vi var tio personer på plats, betydligt fler än två eller tre. Och Jesus hade lovat att vara mitt ibland oss.

Vi behöver tänka om i Svenska Kyrkan. Vi kommer sällan fylla våra kyrkor, men gudstjänsterna är viktiga ändå, för oss som är där. Det är roligare om vi är många men det är viktigt även när vi är få. Hur ska vi lära oss att tänka på det sättet i stället? Jag tror det är viktigt. "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".

lördag 1 juli 2017

Alla dom drömmar jag drömt...

Ibland tänker jag på hur det hade varit om allt hade varit normalt. Om jag hade hållit mig inom normerna som tonåring, om inte allt det där andra hade varit. Vad hade blivit då och vem hade jag blivit? 

Då och då drabbas jag av stor sorg. Sorg över det begränsade, ensamma som präglade mina tonår. När alla andra bröt sig loss, när jag också skulle göra det förstod jag. Fast jag inte förstod någonting. Fast jag kanske fortfarande inte förstår. Något jag inte kunde formulera hände i mig och det som inte gick att formulera blev ångest och år av kamp - för att bli fri. Den kampen tog inte slut förrän i februari i år. 

Emelie anno 2004, jag hade precis blivit sedd, någon hade förstått.
Allt blev bra mycket tidigare än i februari. Några år innan jag fyllde 25 år hade det vänt. Jag blev en ganska vanlig (och försiktig) 25-åring. Jag hade på något sätt accepterat livet som det var, och förväntade mig inte så himla mycket av det. Uthärdandet är också en konstform i sig, den har jag blivit bra på. Inte ens fyra månader senare mötte jag en människa som med tiden kom att förändra mitt liv. Hon slår det alltid i från sig. Jag framhärdar. Vi kommer nog aldrig bli ense i den frågan. Anne öppnade sakta upp mina låsta rum, och steg för steg fick hon komma mig nära. Utan att jag riktigt visste hur det gick till började jag längta, hoppas och drömma igen. För att det var möjligt. Jag vågade, för jag visste att Anne skulle ta emot om jag föll. Snart fem år senare lever jag ett otroligt gott liv. Ikväll har jag lyssnat på flera poddar från "Verkligheten i P3". Det har fått mig att reflektera över mitt liv, det som är och det som var.

Så är det så att jag sörjer alla mina drömmar som dränktes av depression, ångest och otrygghet. Jag blir berörd så hjärtat i bultar i bröstet när jag tänker på alla den unga tjejer (och killar) som behöver stoppa undan sina drömmar för att de inte är möjliga att drömma.

Jag har, så länge jag vetat vad Oxford och Cambridge är för något, haft en, något romantiserad, dröm om att få studera där. Vid ett riktigt universitet, där något krävs av mig. Där jag får vara precis så nördig och intelligent som jag faktiskt alltid trott jag varit. (Det är underligt, jag har aldrig någonsin trott att jag är dum, trots allt som sagts om mig, och gjorts mot mig har jag vetat om att jag är intelligent.). Så när "Verkligheten i P3" handlade om en svensk 23-åring som studerar vid Oxford öppnades mitt sår igen. Såret som är sorg över allt det där "normala" som ska göras åren efter studenten. Om resorna, förhållandena, utomlandsstudierna, om festerna med vännerna, om vännerna. Jag var länge rätt svåråtkomlig, ja kanske rädd, så många vänskapsrelationer rann ut i sanden lika snabbt som de börjat. 

Det har förändrats. Mitt vänskaps entourage är stort. Det är färgglatt, prickigt, blommigt, oväntat, årsrikt, ungt, rynkigt och vackert. Visst har det kommit mycket gott ur det som har varit. Visst har det format mig till en människa som jag är otroligt stolt över att vara. Jag har åstadkommit så mycket, inte bara inom akademin utan också i livet, som jag är stolt över. Jag vet att jag är älskad av en hel hoper människor som inte vill vara utan mig. Ändå kommer jag aldrig någonsin att vara tacksam över det som jag har varit med om och klarat mig igenom. Jag vägrar vara tacksam, bara för att jag ska. Jag vägrar romantisera smärtan som jag har utstått, det goda som kommit ur det som varit står på inget sätt i proportion till det onda det kommer. Dessutom hade jag nog blivit en riktigt hyfsad människa ändå, utan det här. 

Det går aldrig att vrida tiden tillbaka. Jag kommer troligtvis aldrig få uppleva hur det är att studera i Oxford, mer än genom tv-serier. Det kommer för alltid vara något förlorat för mig, precis som så många andra drömmar jag drömt.

Emelie, anno 2017, tillsammans med Anne i Linköpings domkyrka

Nu, när jag lever ett liv där drömmar är möjliga, så hoppas jag att jag i alla fall ska få genomdriva några stycken. Den första nådde jag faktiskt till 11 juni, 2017 när jag prästvigdes, omgiven av så många av de människor som älskar mig. Och jag tänker på Sinatras "New York, New York" och strofen "If I could make it there, I'll make it everywere..." och jag tog mig hit. Nu kan jag ta mig var som helst. Frågan är bara vart jag ska... Det är spännande, att vara på väg.

fredag 16 juni 2017

Obeständigheten, eller: allt kommer att ta slut, även prästvigningssöndagar

Svårmod är ett av moden jag är bra på.

Det ger djup och någon slags livsmening, nyanserna blir så tydliga i svårmodet. Mitt liv har gjort mig ständigt medveten om förgänglighetens närvaro. Allt är ett jagande efter vind. Men inte onödigt. För allt finns, allt är och allt går över, förr eller senare. Det låter ju inte så himla muntert, särskilt inte när man står nedtrampad i skit upp till axlarna och trampar sig djupare och djupare ner i eländigt. Det värsta som kan hända då är att någon står där uppe på den fasta marken och säger: "det går nog över ska du se."

Det hade varit till större hjälp om personen i fråga sträckt ut en hand, kastat ut en livboj eller liknande och dragit upp mig.

Ändå går det över med tiden.

Det goda försvinner också, blir kvar som en varm känsla i magen. Det som händer kommer aldrig hända igen. Inte på samma sätt, ytterst sällan under samma förutsättningar eller med samma människor. Det går helt enkelt inte att stiga ner i samma flod två gånger.

Som jag har kämpat med förgängligheten i mitt liv. Krampaktigt har jag försökt hålla fast i det jag har, det som känts en smula tryggt. För jag vet att allt kommer att förändras och det kommer att försvinna. Krampaktigt har jag stått där och hållit fast i något som pågått så hårt att jag redan förlorat det. Ni vet hur det blir när man försöker hålla fast sand, det bara rinner i väg nästan innan man hunnit sluta händerna. Kvar finns små rester av det som kunde varit om jag varit närvarande.

Det är den svåraste läxa jag har lärt mig, att öppna händerna. Att inte krampaktigt försöka hänga mig fast i det som är, att våga gå vidare när livet kallar och ta emot det jag får, de gåvor som kommer till mig, dag efter dag.

Ingenting som är av värde går att stänga in, går att hålla kvar. Ingenting av värde består enbart för att jag inte låter det förändras. Allt förändras. Även det som består, relationerna, vänskaperna. Istället för att försöka gå ner i samma flod två gånger så får jag flyta med den tid den leder mig. Ibland innebär det att bryta upp och lämna, för att jag ska någon annanstans.

Johannelunds församling var bara ett stopp på vägen, så var det i stort sett alltid tänkt att vara. Inte visste jag att jag skulle förlora en bit av mitt hjärta där, bli älskad tills jag nästan gick sönder och ha svårt att andas när jag tänker på att lämna. Jag har ju lämnat nu. På flera sätt och jag kommer lämna mer och mer. Det har varit så svårt och det har varit så viktigt att inte krampaktigt försöka hålla kvar det som är, det har varit så svårt och så viktigt att slänga mig in i nuet. Njuta. Jag har misslyckats ibland. Förgängligheten har blivit så närvarande att den inte gått att den blivit elefanten i rummet. Den står där, stor och rosa och jag försöker att inte låtsas om den.


Så gick jag hem från parkeringen i söndags kväll när jag burit upp alla gåvor jag berikats med. I handen bar jag elvan som jag använt för första gången den dagen, elvan som är en gåva från en kär vän vars sällskap jag också fått öva mig på att inte krampaktigt hålla fast i. Där i duggregnet kom förgängligheten över mig, hur liten jag är, hur stort allt det andra är. En dag är jag borta. Så fort den dagen försvunnit, den lyckligaste i mitt liv - än så länge - tog slut. Ingenting är beständigt.

Det handlar inte om att vara negativ, det handlar om att utan medvetenheten om min egen förgänglighet skulle ingenting vara värdefullt. Allt har ett slut. Så också prästvigningssöndagar. Det enda sättet att hålla kvar dagen är att släppa taget.

Det enda sättet att hålla kvar något är att släppa taget.

Så vandrar jag vidare i livet. Jag är präst. Och livet är lika förgängligt som det var i lördags. Ingenting har förändrats och allt har förändrats. Beständigheten finns hos Gud. Det ger en fladdrig själ trygghet när livet skiftar fort. När förgängligheten, svårmodet och sorgen kryper nära inpå kroppen.  Och jag kommer på mig själv med att sjunga:

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt,
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.
- Psalm 201 vers 5

torsdag 23 mars 2017

All den synd jag utsatts för

I Den svenska kyrkohandboken lyder en av syndabekännelserna/bön om förlåtelse:

"Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår..."

Igår talade vi om beredelseord, det prästen säger innan bön om förlåtelse, liksom som för att förklara lite vad det ska gå ut på. Jag har tänkt mycket på det där med synd den här terminen.

"Synd"

Ordet är som ett svart skynke för mig, eller som något väldigt varmt jag måste bolla mellan mina händer för att inte bränna mig och därför aldrig helt och hållet lyckas fånga.

Etymologiskt handlar synd om att "missa målet". Vilket mål? Guds mål? Mitt mål?

Jag tror vi är få som tvivlar på det ondas existens. Hur skulle vi kunna tvivla på den, den är lättare att tro på än det goda ibland. Både i det lilla och det stora. I mikroformat: min egen ignorans, arrogans och självgodhet som drabbar andra människor och i makroformat förtryck, rasism, våld, sexism. Det finns. Inget att diskutera.

Därför finns bön om förlåtelse, för att vi ska få lyfta av oss det som tynger, det som behöver förlåtas.

"Synd" - det vi gör medvetet eller omedvetet, när vi missar målet, det vi gör aktivt det vi gör av underlåtenhet.

"Synd"

Det är så dubbelt!! In på huden känner jag hur synden finns, det onda, samtidigt som språket vi har på något sätt både förkrymper det och förstorar det, lägger sten på bördan, lyfter inte av. ”Allt som är jag känner du”. Betyder det inte att du redan också känner min skuld? Måste jag rannsaka mig, ”min synd står alltid inför mig”. Jag har slutat lyssna innan förlåtelseorden för skulden är så smärtsam. Min egen? Andras? Ändå är ondskan realitet, ändå är brustenheten verkligare än något annat, den lever in på min bara hud. All den synd jag utsatts för då? Var blir den synlig? Var får jag lägga av mig den? Var får jag rasa, Gud, över dig och över människor? 

Den kursiverade texten kom till under en skrivövning igår, när vi uppmanades fundera över platsen för bekännelse och förlåtelse. Vi talar så mycket i Svenska Kyrkan om den synd vi orsakat men så lite om den vi utsätts för och vårt behov att också få lägga av oss den, upprättas till nytt liv, göras till människor igen. Hur gör vi det? Och hur talar vi om synd och skuld utan att lägga sten på bördan.

Vilka ord talar sant om livet samtidigt som de inte orsakar mer skada, mer skam eller mer skuld hos den som bara behöver bli befriad från det hen utsatts för. Vilka ord talar sant om livet och låter den som behöver lägga av sig skulden som tynger? Vilka ord talar sant om livet och låter båda gå upprättade därifrån?

Hur gör vi det?
Hur kan jag göra det när jag kommer ut i tjänst?

"All den synd jag utsatts för då?"

Hur benämner vi den skulden och lyfter den av den som blir utsatt? Jag tänker på hur viktigt det är att tala sant om det vi utsätts för, hjälpa varandra att lägga skulden där den hör hemma, inte på oss själva men på "förövarna". Ibland behöver vi hjälp att se vilken skuld som är min och vilken som är andras. Behovet av att visa oss själva nåd behöver vi också tala om - och fundera tillsammans kring hur vi gör det. Befrielsen kommer när skulden lyfts av oss och det vi utsatts för också gör det. Kan det vara så? 

måndag 20 mars 2017

Min mat, din mat, vems mat? Tankar om det osynliga (och synliga) beroendet

På eftermiddagen har jag arbetat med predikan till det genomförande (ungefär examination) jag har nästa vecka. Då ska jag ha planerat och kunna genomföra en högmässa och alla de moment som ingår. Vi har fått varsin söndag och varsin "caseförsamling" att förhålla oss till. Jag ska ta mig an andra söndagen efter trettondagen med temat "Livets källa".

Jag har bestämt mig för att predika över en text i Andra Mosebok, när Mose får se Gud på ryggen. Den stora berättelsen i Andra Mosebok handlar om hur Gud, genom Mose, leder Israeliterna ut ur Egypten, befriar dem från slaveri för att sedan föra dem ut på en 40 år lång vandring i öknen.

Jag började fundera på det där med källor till liv i öknen, och hur de överlevde vandringen/vistelsen i den ogästvänliga miljön. Efter att ha klagat till Gud fick de manna att samla in på marken varje morgon, så mycket de behövde, och när vatten saknades lät Gud det strömma fram ur en klippa.

De var så beroende av Gud! Maten är ingen självklarhet, vore det inte för Guds nåd och ledning skulle de inte överleva i öknen. Gud tröttnar då och då, Gud säger till Mose att folket är styvnackat, att Gud inte vill ha något med dem att göra. Mose förhandlar och ber. Gud ger vika och sluter ett förbund med Israeliterna. De är så medvetna om sitt beroende för sin överlevnad.

Är jag det? Så medveten? Jag tänker på mitt eget förhållande till mat och livsmedel (kanske på allas vårt förhållande, vi som lever i Sverige och har det förhållandevis väl ställt, inte alla överallt men generellt). Vi lever med kylar som är fyllda av mat, butiker och stormarknader där vi formligen drunknar i mat. Ett överflöd utan mått. Vi går in där, hämtar våra varor, de artiklar vi behöver, stoppar i vårt kort och betalar med ettor och nollor med vårt bankkort och trycker in ännu mer i våra kylskåp. Hur medvetna är vi om vårt beroende av jorden? Hur ofta tänker jag på vetet som odlas, på bonden, på djurhållningen, på vad som krävs för att vi ska ha mat på bordet? Hur ofta tänker du på det? Det är så oändligt många led mellan bananplantaget och mig (jag äter mycket bananer), mellan vetet på åkern och brödet jag skär i mitt kök. Som om det kom så, färdigt, som om det var råvaran.

I östra Afrika är det torka. Där känner de som drabbas sitt beroende av jorden och sveket när jorden inte ger mat in på bara skinnet. Där har barn dött de senaste åren för att jorden inte ger det människor behöver för att leva. Jag går mellan hyllor dignande av mat. Jag behöver aldrig vara hungrig. Jag är beroende av jorden, men ser det inte. En kvinna i min ålder i Etiopien har inte den möjligheten. För jorden torkar och vi blundar för nöden för vi förstår inte att det har med oss att göra. Jag förstår inte att det har med mig att göra. Mitt överflöd gör att jag inte behöver fundera över mitt beroende. Det borde jag göra oftare och vara tacksam över det överflöd jag lever i och borde dela med mig av, den nåd som givits till mig att ge vidare. Jag tänker på Hans Rosling som menade att det var möjligt för all jordens befolkning att äta sig mätt om vi omfördelade resurser. Jag har en källa till liv - har jag roffat åt mig någon annans också, i mitt överflöd?

Det blev ingen predikan skriven i eftermiddag, men kanske blev viktigare tankar tänkta. Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att jag tänkte mer på det här, på att se att jag är en del av något som är större än mitt eget överflöd och att jag också har ett ansvar där.

söndag 19 mars 2017

Om löpning och lust

Idag, när jag inte orkade lyssna på P1 som jag vanligtvis lyssnar på under förflyttning eller promenader ramlade jag över Träningspodden i telefonens Podcaster. Jessica Almenäs och Lovisa Sandström aka Lofsan småpratar, guidar, tipsar och funderar kring träning. De avsnitt jag lyssnat på idag har framförallt handlat om löpning.

Jag är löpare, även om jag inte sprungit särskilt mycket det senaste året på grund av infektioner, och därmed snarare lufsar än springer, så är jag löpare. Så förvånad jag blev att den identiteten är så stark. Jag springer sällan långt och aldrig fort men jag är löpare. Nu har jag fått vara frisk i drygt två månader sedan den senaste infektionen dessutom har jag sedan dess tränat relativt regelbundet i genomsnitt ca 1 pass i veckan. Nu kommer solen, våren och pollenallergin så all träning sen i tisdags har blivit inställd. Nu börjar mina luftrör anpassa sig till pollenhalten och jag ska ge lufsandet ett nytt försök på tisdag. Mitt mål är att ganska snart vara upp i 2-3 löparpass i veckan. Muskelminnet måste ju finnas någonstans i min kropp så jag tror inte det ska ta så lång tid.

Eftersom 2016 var ett så ruskigt dåligt träningsår jämfört med 2015 så har det blivit tydligt för mig det senaste året vilka fördelar träningen har för mig.
- Min kropp blir smidigare, vikt har aldrig varit en faktor i min träning men jag märker att i takt med att musklerna förtvinar blir jag kraftigare och får svårare att bära upp mig själv. Det sliter på mina leder som knän och höfter. Jag behöver mina muskler, jag är lång och kraftigt byggd och om jag inte tränar relativt regelbundet får jag svårare att röra mig i vardagen.

- Min astma blir bättre, eftersom löpningen ger mig bättre kondition påverkar min astma mig inte lika mycket i mitt dagliga liv, som när jag ska klättra upp för alla fyra sugande trappor i skolan. Nu står jag flåsande innanför dörren när jag tagit mig upp till lärarnas korridor.

- Jag skrattar mer, mår bättre psykiskt, blir en trevligare människa, inte minst för mig själv. Min pms blir inte alls lika jobbig.

Samtidigt är det viktigaste för mig att det ska kännas lustfyllt att träna, att inte fokusera på vikt, fart, eller sträcka; det viktigaste är att jag mår bra av det, att jag får tid att tänka och lösa problem. Att min kropp får röra sig, att jag får vara utomhus och att jag får göra det på alldeles egen hand. Utan att behöva vara trevlig, social eller konversera. Jag får stänga in mig i min egen bubbla och processa allt det som händer i mitt liv.

Så ja, jag är löpare, en glad amatör, men löpare är jag. Så här års längtar jag alltid efter att få dra på mig löparskorna och ge mig ut. På tisdag, då ska jag och mina Kayanos nöta asfalt och kickstarta löparsäsongen med ett intervallpass. Jag älskar att lusten är tillbaka.

lördag 25 februari 2017

Kvinnan som rörde vid Jesu mantel - ett försök till normkritisk predikan

Predikan över Mark 5:24-34, kvinnan som rörde vid Jesu mantel vid teologifestivalen i Uppsala 2017-02-25

Jag blir så otroligt trött på allt prat om hur modig den här kvinnan var, hur hon bröt mot alla dåtidens normer när hon som kvinna, med blödande underliv, rörde vid Jesus.

Mannen!

Mitt i folkhopen.

Kan vi inte prata om det andra i stället, den där elefanten som traskar runt i alla rum där vi pratar om den här kvinnan?

Om synen på kvinnor, då och nu. Vi får inte kontextualisera så mycket att vi inte kan kritisera. Den här kvinnan kontextualiseras bort till ett objekt som ska visas godhet och bli ett tecken för guds mäktiga verk.
Ibland blir det bara smörja det där. Ord utan innehåll. Orden saknar kärlek och blir en skrällande cymbal.

Hur vore det om vi istället pratade om det som ligger i botten av den här texten? Om förtrycket av kroppar.

av kvinnliga kroppar,

queera kroppar,

transsexuella kroppar,

svarta kroppar,

funktionsvarierade kroppar,

om förtrycket mot alla kroppar som inte är den manliga vita kroppen.

Okej, jag vet att det här är en generaliserad bild och att det säkert finns manliga vita kroppar som förtrycks också.

Med det sagt så vill jag lämna dom kropparna därhän. Dom kan någon annan prata om, dom förtrycks inte per systematik i den värld som vi lever i.

Förtrycket av queer- och transkroppar vet jag för lite om, likaså svarta kroppar och funktionsvarierade kroppar. Det säger väl också något!

Om kvinnliga kroppar vet jag desto mer.
Om pojkars tjuvnyp både här och där från tidig ålder. Vuxna som lägger huvudet på sned och säger: Men han gör det ju bara för att han tycker om dig.
Om skrikande grupper av universitetsstudenter (manliga, såklart) som skriker obscena saker efter mig om min kropp när jag är ute och springer en torsdagskväll. ”Men du vet väl hur killar är när de är lite fulla, ta inte dig själv på så stort allvar”.
Om kampen för att se ut som skådespelarna, fotomodellerna och de andra kändisarna,
om att vara vältränad men inte anstränga sig
om hur förfärligt det är att vara kvinna och nörd. En kvinna som vill kunna saker, lära sig mer.
Om att stängas ute från viktiga samtal, bli förbigången, för mannen är ju så fantastisk.
Om att bli nedvärderad, förlöjligad och förföljd.
Om rädslan för att gå hem en sen kväll genom staden där jag känner alla vinklar och vrår.
Går jag hem själv är det mitt fel om jag blir våldtagen.

Skulden. Ständigt denna skuld.

Då talar jag om Sverige, världens mest jämställda land. Som inte verkar vara särskilt jämställt. Där kvinnors kroppar fortfarande verkar vara till för män - inte alla män såklart.

De sociala strukturerna kan inte förbises, vi kan inte fortsätta bortförklara systematiska övergrepp med individuella mäns handlingar. Det osynliggör och förtrycker. Evangeliet skyms. De enda goda nyheterna som når kvinnor är att de tjänar Gud genom underkastelse. Så har religionen använts. För att förtrycka. Så används religionen fortfarande. Det är ingen god nyhet.

I Sverige skäms tonåringar fortfarande för sin mens, som gör dem orena. Precis som mensen användes för att förtrycka kvinnan i dagens bibeltext. Mensen, som visar att kvinnan ger liv kastas efter henne som ett hån när hon faktiskt säger ifrån ”Har du mens eller?”.

USAs president talar om kvinnor som objekt i sexistiska ordalag.
Våldtäkt har använts och används som vapen i krig och konflikter.
I krigets Syrien används kvinnor som handelsvaror, gifts bort, våldtas, och tvingas in i äktenskap av IS, i religionens namn. Den perverterade religionens namn.

De kristna sammanhangen är inte bättre.
Runt om i världen säljs kvinnokroppar, flickkropar, de exploateras och utsätts för vidriga övergrepp. Det är inget som bara sker långt borta, det sker i Sverige, här i jämställda SverigeKvinnor och flickor görs till objekt, förlorar sina själv och blir handelsvaror, mäns att bruka och om vi inte benämner det ställer vi oss i vägen för evangeliet och låter övergreppen fortgå. Vi tror på en Gud i vilken ”ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” vi ska alla vara ett i Jesus Kristus.

Det är vårt ansvar som kristna, som vanliga människor att benämna och bereda motstånd.
I motståndet finns en väg till livet, i sanningen kan verkligheten uppenbaras och vägar vidare blir möjliga.

När vi vågar erkänna vår egen ofullkomlighet och vår förtvivlan inför att vår värld ser ut som den gör, då kan vi möta befrielse. Sanningen ska göra oss fria.

Mitt i allt detta finns en namnlös kvinna, hon som lider av blödningar och har gjort så i 12 år. Hon vars kropp har förtryckts, som levt hela sitt liv förtryckt på grund av sitt kön och på grund av den sjukdom hon har som ger henne förfärlig smärta och ständiga blödningar. Idag skulle vi kanske kalla sjukdomen för endometrios.


Så närmar hon sig Jesus, och jag kan känna hennes kraft och hennes längtan, hennes hopp om att få bli människa bland människor, att få vara ett jag. Hon rör vid Jesu mantel och räds att han precis som alla andra ska se henne som ett defekt objekt som ställs åt sidan, som läggs i andra-hands sorteringen. Men det gör inte Jesus, jag föreställer mig att Jesus ler mot kvinnan och i hans ögon är det Gud som ler mot henne. Och så möts de. I ögonhöjd. Den förpassade kvinnan och världens frälsare och i hans ögon är hon inte längre ett objekt, en ägodel. Hon är ett subjekt. Hon är sin egen. Hon är Guds dotter. Människa bland människor. 

lördag 31 december 2016

Någon typ av årskrönika över 2016

En av de många bra sakerna med internet är att information sparas. Jag skriver dagbok, men en årskrönika, ett minne över året gör sig inte riktigt i den formen. Det tar för lång tid, det är för långt, det är för många inblandade. Jag vill dela, jag vill behålla. Komplicerat det där.

Januari
Ungefär 00:05 tappade jag rösten, för första gången i mitt liv och fick inte fram ett vettigt ljud igen förrän flera dagar senare, lagom till trettondagen var den tack och lov tillbaka och jag kunde vara en vis kvinna i julspelet. Jag hade världens bästa jobb och fick veta att jag  troligtvis skulle få behålla mitt jobb ända till slutet av maj. Jag skrev min sista tenta på min teol. kand och tog sånglektioner.

Februari 
Var mycket härlig vardag. Församlingens motettkör började sitt 50-års jubileum med sång på fastlagssöndagen och jag höll, vad som kan vara, en once in a lifetime predikan. Om Ester, och at vi måste stå upp för det goda, vi måste, för att citera Jonatan, göra saker fast vi är rädda för annars är vi bara små lortar. Jag var förkyld. Detta var en konstant från mellandagarna fram till påsk. 2016 har varit ett väldigt förkylt år. Hoppas på ett friskare år 2017.

Mars
Hela våren var egentligen ett under av vardagar, underbara vardagar. Jag älskade mitt jobb, mina kollegor och mina studier. Vid den här tiden läste jag Harry Potter böckerna framlänges och bakänges gång på gång och underligt nog blev jag bara mer och mer förälskad, fick se andra djup och trådar. Påskvandringen för skolbarn var en höjdpunkt. Det som berörde mig allra starkast under månaden var när jag stod längst ner i den släckta kyrkan och läste ur Jesaja 43 medan altaret dukades av på skärtorsdagen.

April
I min almanacka är dagarna hårt schemalagda med antingen arbete eller uppsats. Då menar jag verkligen schemalagda nästan timvis. Har en varit sysselsatt till 225% under en eller ett par terminer så är en ganska bra på schemaläggning. Den bästa lilla människan i hela världen fyllde 3 år och min yngsta lillebror fylde 18 år. Hur det sistnämnda gick till är tämligen oklart, ty han var nyss en tvärhand hög och numera kramas jag inte med honom utan hans midja. Jag träffade vänner och lärde mig nya saker. Jag åkte till mina tonår på studiebesök för att starta språkcafé på jobbet. Det kan ha varit något av det mest meningfulla jag har gjort.

Maj
Sista jobbmånaden, älskade det, sörjde det. Fixade fika till Johannelundsdag, jobbade mycket, skrev mycket upppsats, fortsatte fira församlingens motettkör, använde Skype mycket mer än jag gjort i hela mitt liv (uppsats handledning på distans). Skrev om mina arbetskamrater och uppenbarligen var mina toalettbesök under personalmötet på kollegans lantställe inte tillräckligt långa...  Maj slutade med att jag lämnade in uppsatsen och opponeringen ägde rum i månadsskiftet.

Juni
De första tio dagarna (minus två) satt jag på det som varit mitt kontor och pluggade 12 timmar om dagen för att kunna slutföra min sista kurs. Jag blev del av församlingsrådet när jag slutat min anställning och jag besökte Uppsala två gånger på mindre än en vecka, första gången för att fira att mina älskade vänner Johan och Johanna gifte sig och andra gången för att göra min utbildnings roligaste tenta. Jag fick VG på min uppsats och blev förkyld lagom tills jag åkte Trondheim. De två veckor jag spenderade där tillsamans med människor från hela världen lärde mig så otroligt mycket. Jag kom hem förämndrad. Avslutade juni med möhippa och jetlag trots att det inte finns någon tidsskillnad mellan Trondheim och Linköping.

 Juli
Sofia gifter sig med Victor och de har en storartad fest på Vårdnäs. Jag möter en drömnare för första gången när den ska fotografera alla gäster på bryggan. På tal om fotografi har jag också köpt en ny kamera lagom till bröllopet. Bästa examenspresenten till mig själv. Halva min släkt fyller år. jag fixar fikat på alla sommarcaféerna och leder gudstjänst i Vikingstad. Jag är ledig och badar så ofta jag bara kan.

Augusti
En väldigt ledig månad. Åkte till Kairo på interreligiös konferens, precis som besöket i Norge var det livsomvälvande. Fick vänner för en lång tid framöver, systrar och bröder som jag saknar och längtar efter att hänga med. Sista lördagen i augusti konfirmerades de konfirmander jag följt under läsåret. Jag berättade för en otroligt viktig person precis hur jag kände för henne och jag flyttade till Uppsala för att börja läsa sista året på min prästutbildning.

September 
Träffade stockholmskompisar och småbarn, använde mina fd. kollegor för att lösa skoluppgifter, övade nattvard i kyrkan och lärde känna fantastiska människor. Smed planer för min bästa vän tillsammans med hennes andra bästa vän och överraskade henne med dag på spa som möhippa. Lärde försiktigt känna min nya vän Lena som i stort sett genast tog en plats i mitt hjärta. Led mycket av min tillvaro i Uppsala och fick sätta en räddningsplan i verket.

Oktober
Årets tredje bröllop när Sara gifte sig med Erik. Glad, fin, varm dag. September hade varit varm och en bit in i oktober gick jag fortfarande barbent. Jag och liturgikläraren teamade upp och sporrade varandra. Vi examinerades i högmässogudstjänst samma dag som jag tog på mig strumpbyxor och det var mycket roligt (inte att ta på strumpbyxorna då...). Jag skrev en text till Åkerbos församlingsblad och blev fotograferad på kyrkogården vid Gistad kyrka, förstod plötsligt frasen "släkten följa släktens gång" när jag stod mellan Albertina och Annas gravar.  Jag gjorde min sista praktikperiod och mådde ganska dåligt över tingens tillstånd både i Uppsala och hemma. Kunde återigen konstatera att världens bästa människor är mina människor.

November
Var som varje år en transportsträcka. Den började med att jag lackadde ur på ena praktikhandledaren och sa precis vad jag tyckte (inte så intelligent alla gånger, men det var så det blev). Var på retreat i hemmakyrkan och bakade saffransbröd i församlingsgårdens kök i tio timmar och fick välja alla mina bästa adventspsalmer under gudstjänstveckan.

December
Började bra, slutade mindre bra. Beställde min kaftanklänning efter besök hos Maria Sjödin, såg Fantastiska vidunder och var man hittar dem på bio, sågade en kursbok och påbörjade mönsterstickning åt Catharina. Firade födelsedag med kursare och fick ohemula mängder choklad. Det finns en del saker om mig som människor noterar fort. Under hösten tror jag det kan ha varit framförallt två saker: Jag är obstinat och jag gillar choklad. Mellandagarna har varit tuffa av olika anledningar, bland annat förkylning. Nu ska jag strax byta kläder och gå till mina vänner i Ekholmen, där jag avslutade förra året. Jag hoppas jag slipper börja 2017 utan röst och när det nya året börjar är det 161 dagar kvar tills jag prästvigs.

lördag 22 oktober 2016

När justitieministern jämställde psykisk sjukdom med kriminalitet

Jag ber om ursäkt för den kvällstidningsliknande rubriken, men ibland går det helt enkelt inte att låta bli.

Förra fredagen lyssnade på jag på Ann Heberlein som deltog som föreläsare på Sveriges Kristna råds diakonikonferens (idédagarna) som ägde rum i Linköping. Ann Heberlein talade på ämnet "Att leva med psykisk ohälsa" och om sin egen diagnos biopolär typ 2. Hon talade om bemötande och fördomar och hon gjorde det på ett föredömligt sätt. En särskild sak betonade hon flera gånger, antagligen på grund av de fördomar som finns i det svenska samhället om personer som lider av någon typ av psykisk problematik. De flesta av oss utgör ingen fara för någon annan än oss själva. Ann Heberlein har skrivit om sina egna självmordstankar i den självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så hon vet vad hon pratar om.

De senaste åren tycker jag ändå att det blivit bättre, att fördomarna blivit lite mindre och att det är lite lättare att prata om det, det har blivit lite, lite lättare att tala om ångest och depression, att tala om hur ont livet gör och att en del människor blir så sjuka att de inte längre vill leva. Samtidigt finns det så många diagnoser som fortfarande är omgivna av så mycket myter och fördomar. Vi har fortfarande en lång väg att gå innan vi kan tala om den långa raden av psykiatriska diagnoser som om det vore vilken sjukdom som helst, utan att den som har en diagnos också tvingas vara sin diagnos. Det vände sig Ann Heberlein emot när hon presenterades som en person som givit ett ansikte åt psykisk ohälsa. Ingen är sin diagnos.

Vi behöver alltså arbeta för att stigmatiseringen ska bli mindre och för att människor i allmänhet inte ska sätta likhetstecken mellan människor med psykiatriska diagnoser och farliga galningar som begår våldsdåd mot andra. Som Ann Heberlein sa: människor med psykiatriska diagnoser är i de allra flesta fall bara en fara för sig själva.

Regeringen skjuter till pengar till psykiatrin med ena handen och spär på fördomarna med den andra. Folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström har under året talat ut om sin egen psykiatriska diagnos och vikten av kvalitet i vården medan hans kollega justitieminister Morgan Johansson i Ekot i Sveriges Radio igår mer eller mindre satte likhetstecken mellan kriminalitet och psykisk sjukdom. 

Morgan Johansson intervjuades av Ekot apropå regeringens förslag att låta kriminalvården ta över handräckningsärendena från polisen. Något som riksförbundet för sociala och mental hälsa protesterar emot eftersom de menar att kriminalvården saknar kompetens för arbetsuppgifterna och har sämre utbildning än polisen för dessa ärenden. Inom polisen finns också många års erfarenhet av denna arbetsuppgift. Dessutom, menar förbundets ordförande, är det inte en fråga om att se till patientens bästa utan en fråga om att se till att polisen får färre arbetsuppgifter. Handräckningsärenden handlar om att hjälpa psykiatrin att skjutsa människor som tvångsvårdas på grund av att de mår så dåligt att de är en fara för sig själva. Kriminalvården tycker däremot att de har kompetens för detta och påpekar att de redan har en del av dessa ärenden på sitt bord.

Till Ekots reporter säger Morgan Johansson: Men det har faktiskt inte funnits något uttryckligt lagstöd för det tidigare utan det passar vi på att göra samtidigt klart reglerar vilka lagar och regler som kriminalvården ska hålla sig inom.

Reportern frågar då ministern om det inte finns en risk med att låta mindre kompetenta personer sköta handräckningen. Det menar Morgan Johansson att det inte finns och svarar såhär (vilket är det som får mig att tappa hakan): Nej jag gör faktiskt inte det. Kriminalvården har en väldigt hög kompetens när det gäller att hantera frihetsberövade personer. Det är ju det som faktiskt är deras huvuduppgift. Så jag menar nog att här hamnar den här arbetsuppgiften på rätt ställe, äntligen får man väl säga.

Här lyckas Morgan Johansson på några få sekunder implicit likställa människor som är svårt sjuka med människor som är dömda för brott. Jag kan inte förstå hur han kan tro att det är samma sak att "hantera" människor dömda för brott som att "hantera" svårt sjuka människor som bara är farliga för sig själva. Dessutom vill jag också ge en liten känga till Ekot som lät saken bero utan att pressa ministern vidare på den punkten. Svårt sjuka, sköra människor ska ALDRIG behövda blandas ihop med brottslingar. Morgan Johanssons uttalande bidrar till fortsatt stigmatisering och till fördomar mot en grupp i samhället som många gånger redan får lida av samhällets sätt att se på dem. Människor som vårdas med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) är inga brottslingar och ska inte på något sätt sammanblandas med de som är dömda för brott. Det är oetiskt. Ändå står vår justitieminister i nationell radio och gör just det. 

Min slutsats är att Morgan Johansson borde lyssna på Ann Heberlein och tänka efter innan han pratar för att inte bidra till att en stigmatiserad grupp stigmatiseras ytterligare. För övrigt håller jag med riksförbundet för social och mental hälsa; de som verkligen borde ta hand om handräckningen är vården som har kompetensen att möta och behandla människor som är svårt sjuka och vårdas med hjälp av tvångsvård. Det är en förövrigt en fråga om bemötande, inte om hantering. Vi får aldrig glömma att det är människor vi talar om.

lördag 24 september 2016

Ska du inte träffa någon snart?: eller att vara en glad självbo

"Den heliga familjen" med Prokop som Maria
Sedan jag flyttade hemifrån har jag velat träffa någon, kanske redan innan det också, Jag har velat ha tvåsamhet, för det är ju normen, det har ju alla andra. Som om att allt skulle bli så oerhört mycket bättre av det? Jag har längtat efter barn. När jag gick i gymnasiet så talade jag om på en psykologilektion att jag toklängtade efter barn. Det är över 10 år sedan och jag har fortfarande inga barn.

Det underliga var att jag aldrig såg mer än mig och barnet i dessa bilder. En framtida partner var i stort sett bara ett suddigt måste. Ändå talade jag så mycket om detta, familjen som jag längtar efter.

Jag har dejtat. Jag har nätdejtat, blinddejtat, dejtat människor jag träffat genom kompisar. En del har varit bottennapp, en del har varit trevliga, en del kunde om vi träffats under andra omständigheter blivit mina vänner. Jag har blivit coachad, undervisad i hur jag ska agera, blivit tillsagd att öva kyssar på en tomat (det senare har dock aldrig hänt, men jag skrattar gott åt just det och tänker på kompisen som muttrar över att jag inte velat prova). Jag har funderat på vad som varit fel på mig som inte blivit förälskad och har inte förstått hur det kommer sig att trots att jag längtat så mycket och skrivit längtansfulla texter om vardagsgemenskapen inte kunnat föreställa mig att någon ska flytta in till mig. Jag har sjukdomsförklarat det, tänkt att jag är hämmad (och det kanske jag är), att jag är tråkig (som en vän sa i går: jag är en stolt surtant), eller helt enkelt för osocial. Jag har skuldbelagt mig för att jag inte finns i rätt sammanhang, för i Svenska Kyrkan, på Friskis & Svettis och på mina utbildningar har det liksom inte varit aktuellt.

Så hände något i somras. Jag var i Norge och när jag satt där och hissade en mikrofon upp och ner allt efter talarens längd hade jag så mycket tid till att tänka på allt möjligt. Bland annat mitt liv, min längtan och min framtid. Det var en omvälvande tid och det har tagit väldigt lång tid för mig att verkligen bena ut vad som egentligen hände med mig i Trondheim. Ganska snabbt blev jag ändå klar över att jag inte var särskilt intresserad av ett förhållande, det finns så mycket annat jag vill lägga ner min tid på, så mycket som jag vill utforska och pröva.

Så sitter jag på en uteservering idag strax efter lunch, ensam, med skörden av låneböcker från biblioteket och nyshoppade kläder och lyssnar på radio. Kropp och själ i P1 sänds i repris och många saker faller på plats. Jag tänker hur normer och personlig längtan lätt blir oskiljaktig och att det är en utmaning över tid att skilja ut vad som egentligen kommer inifrån mig. Jag kommer från en familj med stark tvåsamhets/familjenorm. Både min mamma och min mormor fick sina första barn när de var drygt 22 år. Själv fyller jag 29 år om mindre än tre månader och graviditet och barnafödande känns oerhört långt borta just nu. Det finns så mycket annat jag vill ha av livet, jag vill ge livet så mycket mer än vad jag har gett och tror att jag skulle ha möjlighet att ge i en familjesituation. Idag.

Jag funderar så mycket över den normativa tvåsamheten och hur det är något fult att bryta mot den, välja bort det och hur det under många år nästan varit skammen som drivit mig att längta efter att få vara som alla andra, höra till och göra som man ska. Jag har varit trött på min egensinnighet, den som egentligen är min styrka.

Men jag är nöjd. Jag älskar mina vänner, jag älskar att vara med andra människor och jag har inga problem med att hitta människor att umgås med när jag vill eller har behov av andra. Jag omges av barn som visserligen inte är mina egna men som jag får älska tills hjärtat går sönder. När jag tröttnar, då tar jag min solitära kompetens och går hem till min soffa, går en lång promenad ut i skogen eller springer en rund. Spenderar en dag på balkongen med en bok och känner att jag älskar att vara jag, jag älskar mitt liv precis så som det gestaltar sig nu. Jag är precis där jag ska vara och nästa sommar ska jag kliva in i det jag tror att jag är kallad till, att vara präst med allt vad det innebär. Jag är inte singel, jag är självbo och mycket nöjd med det. Att jag saknar partner, familj eller längtan efter det gör mig inte till en sämre präst och inte till en bättre. Det är en ointressant fråga i sammanhanget.

Hur det nu än är så hoppas jag fortfarande att jag får bli förälder en dag, men om jag själv kommer bära barnet eller om det kommer till mig på något annat sätt är en helt annan, och för mig ganska oviktig fråga. Biologin är inte det allra viktigaste för föräldraskapet. Det är kärleken.

Mitt liv passar mig, alldeles utmärkt och som hand i handsken. Att säga att man är en nöjd singel ska tydligen vara hotfullt - för att jag inte är beroende av en annan människa? Men det är jag ju, hela tiden, bara på ett lite annat sätt.