Någon typ av årskrönika över 2016

En av de många bra sakerna med internet är att information sparas. Jag skriver dagbok, men en årskrönika, ett minne över året gör sig inte riktigt i den formen. Det tar för lång tid, det är för långt, det är för många inblandade. Jag vill dela, jag vill behålla. Komplicerat det där.

Januari
Ungefär 00:05 tappade jag rösten, för första gången i mitt liv och fick inte fram ett vettigt ljud igen förrän flera dagar senare, lagom till trettondagen var den tack och lov tillbaka och jag kunde vara en vis kvinna i julspelet. Jag hade världens bästa jobb och fick veta att jag  troligtvis skulle få behålla mitt jobb ända till slutet av maj. Jag skrev min sista tenta på min teol. kand och tog sånglektioner.

Februari 
Var mycket härlig vardag. Församlingens motettkör började sitt 50-års jubileum med sång på fastlagssöndagen och jag höll, vad som kan vara, en once in a lifetime predikan. Om Ester, och at vi måste stå upp för det goda, vi måste, för att citera Jonatan, göra saker fast vi är rädda för annars är vi bara små lortar. Jag var förkyld. Detta var en konstant från mellandagarna fram till påsk. 2016 har varit ett väldigt förkylt år. Hoppas på ett friskare år 2017.

Mars
Hela våren var egentligen ett under av vardagar, underbara vardagar. Jag älskade mitt jobb, mina kollegor och mina studier. Vid den här tiden läste jag Harry Potter böckerna framlänges och bakänges gång på gång och underligt nog blev jag bara mer och mer förälskad, fick se andra djup och trådar. Påskvandringen för skolbarn var en höjdpunkt. Det som berörde mig allra starkast under månaden var när jag stod längst ner i den släckta kyrkan och läste ur Jesaja 43 medan altaret dukades av på skärtorsdagen.

April
I min almanacka är dagarna hårt schemalagda med antingen arbete eller uppsats. Då menar jag verkligen schemalagda nästan timvis. Har en varit sysselsatt till 225% under en eller ett par terminer så är en ganska bra på schemaläggning. Den bästa lilla människan i hela världen fyllde 3 år och min yngsta lillebror fylde 18 år. Hur det sistnämnda gick till är tämligen oklart, ty han var nyss en tvärhand hög och numera kramas jag inte med honom utan hans midja. Jag träffade vänner och lärde mig nya saker. Jag åkte till mina tonår på studiebesök för att starta språkcafé på jobbet. Det kan ha varit något av det mest meningfulla jag har gjort.

Maj
Sista jobbmånaden, älskade det, sörjde det. Fixade fika till Johannelundsdag, jobbade mycket, skrev mycket upppsats, fortsatte fira församlingens motettkör, använde Skype mycket mer än jag gjort i hela mitt liv (uppsats handledning på distans). Skrev om mina arbetskamrater och uppenbarligen var mina toalettbesök under personalmötet på kollegans lantställe inte tillräckligt långa...  Maj slutade med att jag lämnade in uppsatsen och opponeringen ägde rum i månadsskiftet.

Juni
De första tio dagarna (minus två) satt jag på det som varit mitt kontor och pluggade 12 timmar om dagen för att kunna slutföra min sista kurs. Jag blev del av församlingsrådet när jag slutat min anställning och jag besökte Uppsala två gånger på mindre än en vecka, första gången för att fira att mina älskade vänner Johan och Johanna gifte sig och andra gången för att göra min utbildnings roligaste tenta. Jag fick VG på min uppsats och blev förkyld lagom tills jag åkte Trondheim. De två veckor jag spenderade där tillsamans med människor från hela världen lärde mig så otroligt mycket. Jag kom hem förämndrad. Avslutade juni med möhippa och jetlag trots att det inte finns någon tidsskillnad mellan Trondheim och Linköping.

 Juli
Sofia gifter sig med Victor och de har en storartad fest på Vårdnäs. Jag möter en drömnare för första gången när den ska fotografera alla gäster på bryggan. På tal om fotografi har jag också köpt en ny kamera lagom till bröllopet. Bästa examenspresenten till mig själv. Halva min släkt fyller år. jag fixar fikat på alla sommarcaféerna och leder gudstjänst i Vikingstad. Jag är ledig och badar så ofta jag bara kan.

Augusti
En väldigt ledig månad. Åkte till Kairo på interreligiös konferens, precis som besöket i Norge var det livsomvälvande. Fick vänner för en lång tid framöver, systrar och bröder som jag saknar och längtar efter att hänga med. Sista lördagen i augusti konfirmerades de konfirmander jag följt under läsåret. Jag berättade för en otroligt viktig person precis hur jag kände för henne och jag flyttade till Uppsala för att börja läsa sista året på min prästutbildning.

September 
Träffade stockholmskompisar och småbarn, använde mina fd. kollegor för att lösa skoluppgifter, övade nattvard i kyrkan och lärde känna fantastiska människor. Smed planer för min bästa vän tillsammans med hennes andra bästa vän och överraskade henne med dag på spa som möhippa. Lärde försiktigt känna min nya vän Lena som i stort sett genast tog en plats i mitt hjärta. Led mycket av min tillvaro i Uppsala och fick sätta en räddningsplan i verket.

Oktober
Årets tredje bröllop när Sara gifte sig med Erik. Glad, fin, varm dag. September hade varit varm och en bit in i oktober gick jag fortfarande barbent. Jag och liturgikläraren teamade upp och sporrade varandra. Vi examinerades i högmässogudstjänst samma dag som jag tog på mig strumpbyxor och det var mycket roligt (inte att ta på strumpbyxorna då...). Jag skrev en text till Åkerbos församlingsblad och blev fotograferad på kyrkogården vid Gistad kyrka, förstod plötsligt frasen "släkten följa släktens gång" när jag stod mellan Albertina och Annas gravar.  Jag gjorde min sista praktikperiod och mådde ganska dåligt över tingens tillstånd både i Uppsala och hemma. Kunde återigen konstatera att världens bästa människor är mina människor.

November
Var som varje år en transportsträcka. Den började med att jag lackadde ur på ena praktikhandledaren och sa precis vad jag tyckte (inte så intelligent alla gånger, men det var så det blev). Var på retreat i hemmakyrkan och bakade saffransbröd i församlingsgårdens kök i tio timmar och fick välja alla mina bästa adventspsalmer under gudstjänstveckan.

December
Började bra, slutade mindre bra. Beställde min kaftanklänning efter besök hos Maria Sjödin, såg Fantastiska vidunder och var man hittar dem på bio, sågade en kursbok och påbörjade mönsterstickning åt Catharina. Firade födelsedag med kursare och fick ohemula mängder choklad. Det finns en del saker om mig som människor noterar fort. Under hösten tror jag det kan ha varit framförallt två saker: Jag är obstinat och jag gillar choklad. Mellandagarna har varit tuffa av olika anledningar, bland annat förkylning. Nu ska jag strax byta kläder och gå till mina vänner i Ekholmen, där jag avslutade förra året. Jag hoppas jag slipper börja 2017 utan röst och när det nya året börjar är det 161 dagar kvar tills jag prästvigs.

När justitieministern jämställde psykisk sjukdom med kriminalitet

Jag ber om ursäkt för den kvällstidningsliknande rubriken, men ibland går det helt enkelt inte att låta bli.

Förra fredagen lyssnade på jag på Ann Heberlein som deltog som föreläsare på Sveriges Kristna råds diakonikonferens (idédagarna) som ägde rum i Linköping. Ann Heberlein talade på ämnet "Att leva med psykisk ohälsa" och om sin egen diagnos biopolär typ 2. Hon talade om bemötande och fördomar och hon gjorde det på ett föredömligt sätt. En särskild sak betonade hon flera gånger, antagligen på grund av de fördomar som finns i det svenska samhället om personer som lider av någon typ av psykisk problematik. De flesta av oss utgör ingen fara för någon annan än oss själva. Ann Heberlein har skrivit om sina egna självmordstankar i den självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så hon vet vad hon pratar om.

De senaste åren tycker jag ändå att det blivit bättre, att fördomarna blivit lite mindre och att det är lite lättare att prata om det, det har blivit lite, lite lättare att tala om ångest och depression, att tala om hur ont livet gör och att en del människor blir så sjuka att de inte längre vill leva. Samtidigt finns det så många diagnoser som fortfarande är omgivna av så mycket myter och fördomar. Vi har fortfarande en lång väg att gå innan vi kan tala om den långa raden av psykiatriska diagnoser som om det vore vilken sjukdom som helst, utan att den som har en diagnos också tvingas vara sin diagnos. Det vände sig Ann Heberlein emot när hon presenterades som en person som givit ett ansikte åt psykisk ohälsa. Ingen är sin diagnos.

Vi behöver alltså arbeta för att stigmatiseringen ska bli mindre och för att människor i allmänhet inte ska sätta likhetstecken mellan människor med psykiatriska diagnoser och farliga galningar som begår våldsdåd mot andra. Som Ann Heberlein sa: människor med psykiatriska diagnoser är i de allra flesta fall bara en fara för sig själva.

Regeringen skjuter till pengar till psykiatrin med ena handen och spär på fördomarna med den andra. Folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström har under året talat ut om sin egen psykiatriska diagnos och vikten av kvalitet i vården medan hans kollega justitieminister Morgan Johansson i Ekot i Sveriges Radio igår mer eller mindre satte likhetstecken mellan kriminalitet och psykisk sjukdom. 

Morgan Johansson intervjuades av Ekot apropå regeringens förslag att låta kriminalvården ta över handräckningsärendena från polisen. Något som riksförbundet för sociala och mental hälsa protesterar emot eftersom de menar att kriminalvården saknar kompetens för arbetsuppgifterna och har sämre utbildning än polisen för dessa ärenden. Inom polisen finns också många års erfarenhet av denna arbetsuppgift. Dessutom, menar förbundets ordförande, är det inte en fråga om att se till patientens bästa utan en fråga om att se till att polisen får färre arbetsuppgifter. Handräckningsärenden handlar om att hjälpa psykiatrin att skjutsa människor som tvångsvårdas på grund av att de mår så dåligt att de är en fara för sig själva. Kriminalvården tycker däremot att de har kompetens för detta och påpekar att de redan har en del av dessa ärenden på sitt bord.

Till Ekots reporter säger Morgan Johansson: Men det har faktiskt inte funnits något uttryckligt lagstöd för det tidigare utan det passar vi på att göra samtidigt klart reglerar vilka lagar och regler som kriminalvården ska hålla sig inom.

Reportern frågar då ministern om det inte finns en risk med att låta mindre kompetenta personer sköta handräckningen. Det menar Morgan Johansson att det inte finns och svarar såhär (vilket är det som får mig att tappa hakan): Nej jag gör faktiskt inte det. Kriminalvården har en väldigt hög kompetens när det gäller att hantera frihetsberövade personer. Det är ju det som faktiskt är deras huvuduppgift. Så jag menar nog att här hamnar den här arbetsuppgiften på rätt ställe, äntligen får man väl säga.

Här lyckas Morgan Johansson på några få sekunder implicit likställa människor som är svårt sjuka med människor som är dömda för brott. Jag kan inte förstå hur han kan tro att det är samma sak att "hantera" människor dömda för brott som att "hantera" svårt sjuka människor som bara är farliga för sig själva. Dessutom vill jag också ge en liten känga till Ekot som lät saken bero utan att pressa ministern vidare på den punkten. Svårt sjuka, sköra människor ska ALDRIG behövda blandas ihop med brottslingar. Morgan Johanssons uttalande bidrar till fortsatt stigmatisering och till fördomar mot en grupp i samhället som många gånger redan får lida av samhällets sätt att se på dem. Människor som vårdas med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) är inga brottslingar och ska inte på något sätt sammanblandas med de som är dömda för brott. Det är oetiskt. Ändå står vår justitieminister i nationell radio och gör just det. 

Min slutsats är att Morgan Johansson borde lyssna på Ann Heberlein och tänka efter innan han pratar för att inte bidra till att en stigmatiserad grupp stigmatiseras ytterligare. För övrigt håller jag med riksförbundet för social och mental hälsa; de som verkligen borde ta hand om handräckningen är vården som har kompetensen att möta och behandla människor som är svårt sjuka och vårdas med hjälp av tvångsvård. Det är en förövrigt en fråga om bemötande, inte om hantering. Vi får aldrig glömma att det är människor vi talar om.

Ska du inte träffa någon snart?: eller att vara en glad självbo

"Den heliga familjen" med Prokop som Maria

Sedan jag flyttade hemifrån har jag velat träffa någon, kanske redan innan det också, Jag har velat ha tvåsamhet, för det är ju normen, det har ju alla andra. Som om att allt skulle bli så oerhört mycket bättre av det? Jag har längtat efter barn. När jag gick i gymnasiet så talade jag om på en psykologilektion att jag toklängtade efter barn. Det är över 10 år sedan och jag har fortfarande inga barn.

Det underliga var att jag aldrig såg mer än mig och barnet i dessa bilder. En framtida partner var i stort sett bara ett suddigt måste. Ändå talade jag så mycket om detta, familjen som jag längtar efter.

Jag har dejtat. Jag har nätdejtat, blinddejtat, dejtat människor jag träffat genom kompisar. En del har varit bottennapp, en del har varit trevliga, en del kunde om vi träffats under andra omständigheter blivit mina vänner. Jag har blivit coachad, undervisad i hur jag ska agera, blivit tillsagd att öva kyssar på en tomat (det senare har dock aldrig hänt, men jag skrattar gott åt just det och tänker på kompisen som muttrar över att jag inte velat prova). Jag har funderat på vad som varit fel på mig som inte blivit förälskad och har inte förstått hur det kommer sig att trots att jag längtat så mycket och skrivit längtansfulla texter om vardagsgemenskapen inte kunnat föreställa mig att någon ska flytta in till mig. Jag har sjukdomsförklarat det, tänkt att jag är hämmad (och det kanske jag är), att jag är tråkig (som en vän sa i går: jag är en stolt surtant), eller helt enkelt för osocial. Jag har skuldbelagt mig för att jag inte finns i rätt sammanhang, för i Svenska Kyrkan, på Friskis & Svettis och på mina utbildningar har det liksom inte varit aktuellt.

Så hände något i somras. Jag var i Norge och när jag satt där och hissade en mikrofon upp och ner allt efter talarens längd hade jag så mycket tid till att tänka på allt möjligt. Bland annat mitt liv, min längtan och min framtid. Det var en omvälvande tid och det har tagit väldigt lång tid för mig att verkligen bena ut vad som egentligen hände med mig i Trondheim. Ganska snabbt blev jag ändå klar över att jag inte var särskilt intresserad av ett förhållande, det finns så mycket annat jag vill lägga ner min tid på, så mycket som jag vill utforska och pröva.

Så sitter jag på en uteservering idag strax efter lunch, ensam, med skörden av låneböcker från biblioteket och nyshoppade kläder och lyssnar på radio. Kropp och själ i P1 sänds i repris och många saker faller på plats. Jag tänker hur normer och personlig längtan lätt blir oskiljaktig och att det är en utmaning över tid att skilja ut vad som egentligen kommer inifrån mig. Jag kommer från en familj med stark tvåsamhets/familjenorm. Både min mamma och min mormor fick sina första barn när de var drygt 22 år. Själv fyller jag 29 år om mindre än tre månader och graviditet och barnafödande känns oerhört långt borta just nu. Det finns så mycket annat jag vill ha av livet, jag vill ge livet så mycket mer än vad jag har gett och tror att jag skulle ha möjlighet att ge i en familjesituation. Idag.

Jag funderar så mycket över den normativa tvåsamheten och hur det är något fult att bryta mot den, välja bort det och hur det under många år nästan varit skammen som drivit mig att längta efter att få vara som alla andra, höra till och göra som man ska. Jag har varit trött på min egensinnighet, den som egentligen är min styrka.

Men jag är nöjd. Jag älskar mina vänner, jag älskar att vara med andra människor och jag har inga problem med att hitta människor att umgås med när jag vill eller har behov av andra. Jag omges av barn som visserligen inte är mina egna men som jag får älska tills hjärtat går sönder. När jag tröttnar, då tar jag min solitära kompetens och går hem till min soffa, går en lång promenad ut i skogen eller springer en rund. Spenderar en dag på balkongen med en bok och känner att jag älskar att vara jag, jag älskar mitt liv precis så som det gestaltar sig nu. Jag är precis där jag ska vara och nästa sommar ska jag kliva in i det jag tror att jag är kallad till, att vara präst med allt vad det innebär. Jag är inte singel, jag är självbo och mycket nöjd med det. Att jag saknar partner, familj eller längtan efter det gör mig inte till en sämre präst och inte till en bättre. Det är en ointressant fråga i sammanhanget.

Hur det nu än är så hoppas jag fortfarande att jag får bli förälder en dag, men om jag själv kommer bära barnet eller om det kommer till mig på något annat sätt är en helt annan, och för mig ganska oviktig fråga. Biologin är inte det allra viktigaste för föräldraskapet. Det är kärleken.

Mitt liv passar mig, alldeles utmärkt och som hand i handsken. Att säga att man är en nöjd singel ska tydligen vara hotfullt - för att jag inte är beroende av en annan människa? Men det är jag ju, hela tiden, bara på ett lite annat sätt.

Kairo dag 1 - Youth engagement seminar in religion, peace building and violence

Jag är på plats i Kairo för att, tillsammans med Sofia, representera Svenska Kyrkan vid det seminarium som Kyrkornas Världsråd arrangerar tillsammans med Al-azhar universitetet i Kairo. Seminariet har titeln "Youth engagement in Religion, peace building and violence". Jag har varit fruktansvärt nervös inför den här resan men väl på plats känns det meningsfullt och intressant. Mitt största problem inför resan var klädseln. Att som kvinna vara nästan 180 cm lång gör det lite komplicerat att hitta klänningar/kjolar som når över knät och är de tillräckligt långa är de oftast inte tillräckligt modesta upptill, men det löste sig till slut. Jag ska också säga att det inte på något sätt handlade om tvång utan att det handlar om respekt för den kontext jag kommer till. Det första steget för en fungerande relation är att vi visar varandra respekt, annars kommer vi aldrig kunna mötas.

Det var inte riktigt en chock att komma till Kairo igår men när jag klev ut från flygplatsen slog hettan emot mig och jag tänker att mötet med Kairo i stort har varit så. Det har slagit emot mig. Kairo är en vacker stad på ett helt annat sätt en Sverige är vackert, men vackert är det. 

Däremot kom den stora medieuppmärksamheten kring mötet som en stor chock. När hela seminariet skulle inledas nu på eftermiddagen var rummet fyllt till bredden av journalister, fotografer och tv-kameror. Al-Azhar är tydligen en mycket inflytelserik institution i Egypten, om jag förstått det rätt fungerar de som rådgivare åt regeringen och har gjort det under mycket lång tid. Al-Azhar grundades 1072 i den stora moskén med samma namn. 

Vi (ett 40-tal personer, hälften kristna, hälften muslimer och sju av oss är inte egyptier utan vi är från Ungern, Sverige, Bangladesh, Finland och Tyskland) hälsades välkomna av en av tjänstemännen hos den högste imamen på Al-Azhar. Han talade länge om att bygga broar mellan muslimer och icke-muslimer, om vikten av att vi arbetar tillsammans med de problem vi har i världen. De ser sig själva som moderats muslimer vilket innebär att de avvisat extremism, arbetar för att valfrihet och för att utplåna fientlighet mellan Islams riktningar och mellan muslimer och andra religionsutövare. De sätter den sekulära vetenskapen högt. 

Att det här mötet hålls på Al-azhar är enligt vår värd mycket symboliskt, det ska ses som ett uttryck för en vilja att skapa försoning och fred. Att vi möts på en fredag (muslimernas "heliga" dag) är en stark markering mot extremism.

Dagens första "hicka" var när en av imamens tjänstemän sa: Nu måste unga lära sig förstå varandra. 

Min spontana tanke är att många oss redan har en stor förståelse för den andre eftersom många av oss lever våra liv på internet, med hela världen samlad och vi är till stora delar en generation av människor som längtar efter fred och tror på att det är möjligt. Jag menar alltså att det, liksom mycket annat, inte är åldersbundet. Det beror på intresse och faktiskt också delvis på klass och utbildningsbakgrund. De flesta av oss här har allra minst en kandidatexamen, många har en master eller doktorerar. Jag funderar över hur rörelsen kan spridas och hur fler kan nås av sådana här möten, hur vi kan mötas, inte bara i sådana här fina rum med "fina" människor. Det är kanske den största utmaningen ändå?!?

Al-azhars rektor berättade om skolans historia från 1072 och framåt. Idag är Al-azhar en institution med flera institutioner under sig. Bland annat har de 77 skolor, 31 skolor för endast kvinnor (det är ju en aktuell diskussion i Sverige nu i och med badhusdebatten). Personligen tycker jag att det är en mycket svår uppdelning. Al-azhar är en institution som arbetar för diversitet på alla plan, både i det stora och det lilla. 

Samtidigt är det en balansgång. Att inte säga något som är respektlöst. Inte de till oss och inte vi till dem. Det är en minerad väg, men en viktig väg. Att mötas, att göra något, att inte bara hoppas på förändring utan att faktiskt vara den. 

Nu ska vi alldeles strax ge oss ut och äta middag. 

Trondheim i backspegeln: En kvinna är en kvinna är en kvinna är en kvinna...

Vi står i kö till toaletterna när jag hör mig själv utbrista "Kyrkornas världsråd skulle behöva en rättviseförmedling". Anledningen är det plenum vi precis kommit ifrån, ett mycket spännande plenum om religion och våld. Våld mot religioner och våld i religioners namn. I det här plenumet satt sju personer och av dessa var sex personer män. Dessa män var mycket kompetenta och kunde sina områden väl. Bland dem fanns en rabbi från USA som väckte mycket upprörda känslor när det gäller situationen i Mellanöstern men det är ett annat inlägg. Den kvinnliga panelmedlemmen var norska och talade om interreligiöst arbete och arbetet mot våld i nära relationer i religiösa miljöer. Hon var mycket duktig och jag följde hennes anförande med stort intresse för det är viktigt.

När hela plenum sedan i buzz-groups (gissar att det motsvarar våra bikupor) kunde jag inte låta bli att sträcka handen mot min walkie-talkie och säga till mina vänner "Det är sju personer på scenen, en av dem är kvinna och hon pratar om kvinnosaksfrågan". Så kommer det sig att jag någon timme senare står i kö på toaletten och säger att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling. 

Den kvinnliga representationen är ett problem, i kyrkornas världsråd, i Svenska Kyrkan och i samhället i stort. Kvinnan som höll anförandet under plenumet om våld och religion hälsade välkomna när women's meeting startade på söndag kvällen och sa det som jag tror är en sanning också i Sverige: många ungdomar idag förstår inte vad vi ska ha feminism till, de tror att vi redan nått jämställdhet. Vi har kommit långt, både i Norge och Sverige, men fortfarande finns det många stora strukturella problem, det har inte minst visats den senaste veckan när tjejer blivit våldtagna och sexuellt ofredade på festivaler runt om i Sverige. Kvinnor har 80 % av mäns lön och behöver vara mycket mer kompetenta än män för att ha chans till samma positioner. Dessutom avkrävs kvinnor ständigt förklaringar på hur de ska klara sitt arbete tillsammans med familjeliv - vem frågar någonsin en man detta? Det finns strukturer som vi måste arbeta med.

Förutom att vi själva har en bit kvar att gå så handlar det också om solidaritet med andra kvinnor som inte har våra rättigheter eller möjligheter som förtrycks och ses ned på, som inte får tillgång till utbildning eller sjukvård på samma villkor, för att de är kvinnor. Många av deltagarna i women's meeting var 60+ och har därmed upplevt ett liv under helt andra villkor än de jag är uppväxt under, min vän Sharons teori är att vi inte längre tror att vi behöver varandra efter att feminismen i västvärlden vunnit stora segrar. Vi glömmer också att andra behöver oss, att andra behöver att vi kämpar även för deras rättigheter eftersom de inte ges en chans till det. En plats för detta arbete, min plattform, är den kyrkliga världen. I Svenska Kyrkan finns fortfarande ett kvinnoprästmotstånd och precis som i samhället strukturer som gör det svårare för kvinnor än för män, strukturer som upprätthålls av kvinnor. Jämställdhet kan inte enbart räknas i representation som t.ex. i att de flesta präster som vigs nu är kvinnor, det handlar också om vilka som sitter på ledande positioner.

Jag måste säga att Kyrkornas Världsråd verkar ta detta på allvar för av centralkommitténs tre moderatorer (en moderator och två vice) är två av dem kvinnor. Den ordinarie moderatorn är kvinna (och dessutom svart - apropå representation) och sitter sida vid sida  med kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit. 

Men hur svårt kan det vara att hitta kompetenta kvinnor som talar om något annat än kvinnofrågan? I centralkommittén är nästan alla medlemmar någon typ av doktorer, många fler kvinnliga doktorer finns utanför centralkommittén och någon av dem måste väl ändå vara kompetent att tala om religion och våld i ett annat perspektiv än kvinnoperspektivet?

Jag inser att jag inte varit särskilt stringent i det här inlägget, mitt huvud är inte särskilt stringent ikväll men jag tycker fortfarande att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling, vi är inte jämställda och vi behöver vara solidariska med våra systrar som inte har det lika förspänt som vi.

Trondheim i backspegeln: Men ungdomarna då?

Det här inlägget skulle kunna heta "It isn't enough to talk the talk, you have to walk the walk." men det är för långt och komplicerat och säger för lite om innehållet. 

På centralkommittémötet i Trondheim talades det, som jag nämnt, om representation och en del om hur dålig den är. Det gäller också representationen av unga människor, i kyrkornas världsråd räknas du som ung(dom) om du är under 30 år. Jag klarar gränsen på håret och tack vare det fick jag åka till Trondheim. Vi talade en hel del om hur dålig representationen av ungdomar är, hur lite "vi" släpps in och hur mycket vi behövs. Alla vill ha ungdomar på plats men ingen vill lämna plats för dem, de flesta kyrkor skickar biskopar, professorer, the very rev. eller människor med liknande titlar. Som framgår så är det inte direkt något som människor under 30 år har hunnit uppnå (då har jag trots allt hunnit med lite drygt två kandidatutbildningar). Munnen säger en sak och handlingen en annan, precis som i Svenska Kyrkan.

Det skaver här hemma, och det skavde där. Det skavde när jag var 15 år och det skaver när jag är 29 år. Talet om ungdomar. Som en homogen grupp, som om vi var skilda från människosläktet i övrigt. Om unga människor går det att säga: alla ungdomar tycker/tänker. Förra januari blev jag så arg att jag skällde ut en 65+ lärare för att hon talade om för en av mina unga ledare hur ungdomar var och vad ungdomar gjorde och vad ungdomar är trots att han klart och tydligt sa: men så är inte jag och mina kompisar. Min kollega tittade imponerat på mig och undrade hur jag fortfarande kunde brinna så starkt för det. Jag hade precis fyllt 27 år och hon såg mig som vuxen. 

Tidigt lärde jag mig att jag användes som alibi och tidigt lärde jag mig att nosa mig till när någon försökte använda mig på det sättet. Inte för att jag hade något att komma med utan för att jag var en fin siffra att ha i statistiken. Jag kan fortfarande känna lukten av det på flera mils avstånd och det luktar "synas men inte höras" det luktar förnedring och kränkning. Jo, jag använder K-ordet. Det räcker inte att säga att det behövs unga människor, det krävs också ett agerande som visar på det, som visar på att unga människors åsikter och röster är lika viktiga som biskopens eller professorns. En del saker vet vi lika mycket om. Unga människor måste lyftas upp och få samma villkor som alla andra, ses som individer och som kompetenta sådana. Det tänkte jag mycket på när jag, med drygt två kandidatutbildningar, satt mitt i havet av människor och höjde och sänkte en mikrofon.

Så centralkommittén och personalen från kyrkornas världsråd talade mycket, mycket om hur viktigt det är med unga människor i den ekumeniska rörelsen. Samtidigt behandlades vi inte på det viset. Under den första veckan var allt frid och fröjd, då var vi bara stewards på plats men veckan därpå blev allt väldigt skevt. Vi blev väldigt illa till mods under den väldigt formella invigningen när vi förväntades dyka upp i våra svettiga t-shirts och vara nöjda med det (alla var galet obekväma), vi bodde på ett vandrarhem. Resten av mötesdeltagarna bodde på hotell. Vi fick äta frukost på en kvart för på vandrarhemmet kunde de inte öppna frukosten tidigare. Vi förväntades jobba ändan av oss under mötet och vi var underbemannade och ändå var det biskopar som bad oss hämta kaffe åt dem (vilket vi inte fick göra eller gjorde, men ändå). Missförstå mig inte nu, jag hade det superfint i Norge och roligt, och fantastiskt. MEN att behandla oss annorlunda för att vi är unga är inte okej. Det motsäger precis allt de säger om hur viktiga ungdomar är i den ekumeniska rörelsen.

På utvärderingen enades vi om att ett lämpligare sätt att organisera det hela hade varit om vi bott på vandrarhemmet den första veckan och sedan när mötet började flyttat in på hotellet där  ALLA andra konferensdeltagare bodde oberoende av om de var medlemmar av centralkommittén, rådgivare eller bara gäster. Det låter kanske petigt av mig att gnälla om detta när jag ägnat så många långa blogginlägg att skriva om hur viktig den här upplevelsen var för mig, men de små upplevelserna är viktiga, de små sakerna har att göra med strukturer och vårt sätt att tänka om och se på saker.

Men ungdomarna då? Jag räknas snart inte som ungdom i något sammanhang men det här är en fråga som kommer fortsätta engagera mig även om min främsta gåva i livet kanske inte är att möta ungdomar, men jag kan fortsätta slåss för att varje människa ska ses som en människa inte som en del i en homogen grupp. För mig är det extra viktigt eftersom jag aldrig någonsin har känt mig bekväm med att vara en del av gruppen "ungdomar". Jag har alltid känt mig som en udda fågel där och därmed farit ganska illa av att så många förväntat sig att jag ska vara på ett visst sätt för att jag är ung.

Så tänker jag på orden Gud sa till Jeremia, som tyckte att han var för ung:
Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

Trondheim i backspegeln: Om samtalsklimatet i Svenska Kyrkan

Att sitta mitt i plenum under hela centralkommittémötet gav mig mycket tid att tänka och reflektera över saker de gånger jag inte skötte mikrofonen. Jag fick också möjlighet att iaktta och lyssna till delegaternas tal. Jag funderade mycket över samtalsklimatet vid mötet och vårt samtalsklimat i Svenska Kyrkan.

Jag menar inte samtalsklimat i enskilda församlingar - det har jag ingenting att säga om, för där känner jag bara min egen väl. Jag menar samtalsklimatet på nätet, i debattartiklar och mellan människor som på något sätt har en möjlighet att göra sin röst hörd. ALLT är ständigt infekterat. Det är som om vi glömt hur man pratar med varandra och vi försöker inte ens hitta varandra längre, istället håller vi oss kvar allt hårdare i vår egen åsikt och hävdar alldeles bestämt att det är den som är rätt oavsett om vi är konservativa, liberala eller progressiva, högkyrkliga eller lågkyrkliga, kvinnor eller män. Jag vet att jag målar med de breda penslarna men jag är så eländigt trött på den hårda tonen, de ständiga fördömandena som kommer. För inte så länge sen hörde jag Annika Borg och Kent Wisti i Studio Ett apropå de resor en del av Svenska Kyrkans församlingar gjort med sin personal. Jag är den första att erkänna att Svenska Kyrkan har problem, det är ju bland annat därför jag skriver det här inlägget men jag upplevde tonen så hård i debatten, inte från båda sidor men jag undrar verkligen om det är på det sättet vi lever. Jag halkar själv in där ibland, på de hårda fördömanden men hela jag fylls av sorg när jag läser debatten om kyrkohandboken där det förekommer så mycket hat. Det är bara en handbok, HERREGUD. Har jag velat utbrista och vad är det som gör problem som i det stora hela är så obetydliga (nåja, jag vet att kyrkohandboken är viktig, men det finns faktiskt saker som definierar oss mycket mer som kristna än vår kyrkohandbok). Vad är det som får vanligtvis kloka människor att bete sig på ett alldeles omänskligt sätt? Dessutom finns det en långsinthet som jag sällan ser maken till. Jag tänker på det där bibelstället som Kyrkornas världsråd bygger sitt arbete på; Joh 17:21, och hur lite jag känner den längtan i min egen kyrka och hur ledsen det faktiskt gör mig.

Allt detta blev också så mycket tydligare där jag satt på min stol i Trondheim i ett hav av människor från olika kyrkor och kyrkofamiljer. Där svårigheterna att komma överens borde varit långt mycket större, där oenigheten och risken för hård samtalston borde vara mycket större än i en förhållandevis liten kyrka i norra Europa där vi delar kulturell bakgrund, kyrkotillhörighet och språk, där finner jag att polariteten är större, respektlösheten inför andra människors tro är djupare och viljan att benhårt hålla fast vid sitt eget är så djup att det blir en skam att släppa taget. Vi är bröder och systrar i Kristus men vi beter oss som om vi vore något annat, 

Så jag sitter mitt i folkhavet, alla dryga 300 personer som sitter runt omkring mig lyssnar mer eller mindre intensivt på talarna. Alla som kommer till mikrofonen vänder sig till moderatorn och alla anförande hålls med respekt för den som inte delar talarens åsikt. Jag blir ledsen av att bli så förvånad. Inte ens när det hettar till försvinner respekten för den andre och de som grälar tar varandra i handen och skrattar tillsammans i korridoren över en kopp kaffe efteråt. De bygger relationer, de bygger en enad kyrka, långsamt, långsamt, men de bygger den i alla fall.

Och jag tror det är där som problemet ligger hos oss. Vi bygger inte relationer till varandra och därför finns ingen tillit. I Trondheim talades det mycket i plenum om att lyssna till varandras berättelser, inte att hålla med om allt, men att LYSSNA. När vi pratar med våra konfirmander om tystnadspärlorna i frälsarkransen talar vi om att vi har en mun och två öron för att vi ska lyssna mer än vi pratar och kanske vore det inte så dumt för oss vuxna att tänka på det mer också. När vi lyssnar på varandras historier bygger vi tillitsfulla relationer och vi kanske  lyckas förstå något om den andres ståndpunkt så vi kan förstå varför hen tänker som hen tänker. Det gör inte att vi måste tycka som hen eller att vi följer hens vilja. Men vi behöver börja tala respektfullt till varandra och vi måste börja lyssna på varandra. Vi är bröder och systrar i Kristus, vi borde leva som det också. We have to walk the walk not only talk the talk. Typ. 

Och förresten, jorden går inte under hur handboken än blir. Vi kommer fortsätta fira gudstjänst för det har vi gjort i nästan 2000 år och vi har andra, och större problem i vår kyrka än vilken melodi det är till kyriet eller om jag avskyr någon av serierna för att de inte stämmer överens med min teologiska uppfattning. Det behöver jag påminna mig själv om ibland.

Trondheim i backspegeln: Att komma hem

Sent i onsdags kväll landade jag på svensk mark för första gången på två veckor och jag var djupt tacksam över att vara hemma samtidigt som det kändes underligt att göra saker på egen hand, under så lång tid hade vi gjort saker tillsammans. Under så lång tid hade jag haft människor omkring mig alla timmar, utom de timmar jag sov. Så står jag där på trottoaren utanför Linköpings flygplats i mörkret och väntar på min skjuts hem. Jag är ensam. Det är tyst och den rörelse jag ser och hör är den från bilarna som kör förbi på östra länken en bit bort.

Sedan dess har livet hemma varit fullrulle och jag har inte riktigt hunnit tänka så mycket på dagarna i Trondheim. Igår morse satt jag och fikade tillsammans med mina fd. kollegor i församlingsgården, det var då jag förstod hur mycket jag förändrats. Jag berättade om en del upplevelser och funderingar som inte riktigt lämpar sig för bloggen. För mig är det ofta så att insikterna kommer när jag säger något högt, i samtal med någon annan.

Något som jag ändå vill tala om en smula här är det här med samhällsnormer. Under lång tid har jag varit säker på vad min längtan och mina drömmar varit: träffa en partner, bilda familj, leva det där villa, volvo, vovve livet (fast utan vovven). Sedan vill jag allt det där andra också, som kanske inte riktigt låter sig kombineras med det där lugna familjelivet. De senaste dagarna har jag ställt mig frågan vad det är jag verkligen längtar efter och vad som är samhällets normer. Jag gissar att det här kommer ta mig några dagar att reda ut men jag undrar om inte mycket av min längtan efter det där med familjeliv har att göra med att det är så jag alltid föreställt mig livet för att jag har egentligen inte haft några alternativ. Nu har jag börjat tänka att det faktiskt finns alternativ och så många saker jag vill göra. Det har jag tagit med mig hem från Trondheim. Hur jag i längden förhåller mig till det kan bara tiden utvisa.

Idag har jag dessutom beställt flygbiljetter till nästa spännande utflykt - den till Kairo, min första utanför Europa. Det ska bli så spännande och jag ser så mycket fram emot att få möta Kairo och de människorna som ska delta i programmet om religion och våld de där dagarna i augusti. Det är så mycket som händer nu för mig - kanske allra mest i mig.

Jag saknar mina vänner, de nya vännerna, från Trondheim, de där som jag levde så nära en så kort tid. De blev liksom en del av mig och blev så viktiga för min syn på kyrkan, livet och världen. De flesta av dem vet jag mycket lite om men tycker ändå så ofantligt mycket om. Två dygn efter hemkomst väntar jag fortfarande på att de ska storma fram bakom ett hörn i sina orangea tröjor och att de ska skratta och få mig att skratta och sedan tala om något som är allvarligt och viktigt. Så har det varit.

Trondheim dag 12: Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom...

Fulata och jag i våra matchande Lindex outfits

Slut. Det känns som en evighet sen, och som igår, men i riktiga tal har det gått 13 dagar sedan jag kom hit till Trondheim. Jag åker hem förändrad, förvandlad, öppnad. För mig är det som om den här upplevelsen har varit nyckeln som öppnat alla dörrar, rivit alla murar och drivit rädslorna på flykten. Så här står jag nu, drygt 28 år gammal och har plötsligt så många fler drömmar än jag hade för 14 dagar sedan, så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se, så mycket jag vill vara en del av. Så kanske är det inte ett slut jag fått vara med om, utan en början. Jag ser ett mönster, anar än väg när jag ser bakåt och kanske var det nu jag tryckte mig upp ur asfalten och började blomma. Jag har ägnat ett år åt att få rötter, att vara jag, mitt arbete i Johannelund gav mig självförtroende och näring. Det här var nästa steg, att slå ut i blom.

Dagen började i djup trötthet som snart vändes i upprymdhet och fniss, den ljuvliga Fulata som jag berättat om tidigare i veckan satt plötsligt där med precis likadana kläder som jag, Nåja, hennes tunika och mina byxor var gjorde av samma sorts tyg och det såg väldigt roligt ut när vi stod bredvid varandra och nästan smälte ihop.

I plenum fattades en lång rad beslut och många dokument antogs, jag var ärligt talat alldeles för trött för att följa med ordentligt i vad som pågick på scenen, men skötte min mikrofon, skojade med mina stewardkompisar och med den fantastiske professor Enns som länge såg ut att komma etta i statistiken och vara den som talat allra längst tid under centralkommittén. När han sedan blev omkörd häromdagen skapade min stewardkompis Viivi en liten skyllt för att heja på honom. Efter det blev Fernanod och Viivi vänner. Det tycker jag känns så typiskt för den här upplevelsen jag har haft, relationerna och hur de verkligen kommer i centrum. Det verkar också vara det som till slut gör att saker och ting som verkar omöjliga att få igenom verkligen blir möjliga att få igenom. Det finns, trots meningsskiljaktigheter, en stor tillit och kärlek till varandra. En önskan om att vi ska vara ett, precis som Jesus bad om i sitt avskedstal i Joh 17. Vi har en lång väg framför oss, men vi kan vandra tillsammans utan att i allt tycka lika. Vi kan älska varandra, världen och Gud och ändå vara oense om en otroligt massa saker på grund av våra olika traditioner.

Dansen till "We are marching" ledd av biskop Opoko

Ikväll när vi hade vår sista debriefing var det någon som sa att hon tyckte att vår avslutningsbön så väl speglade det möte vi varit med om. Hur vi varit uttråkade och glada, hur vi gråtit och hur biskop Opoko plötsligt startat dans. Jag kan bara hålla med henne. Så har det verkligen varit. Hela livet har rymts under den här tiden. För mig har också hoppet vuxit. Vi är många som arbetar för en bättre värld, vi är många som vill visa på Jesus och den försonande kraften som finns hos Gud, det finns många som vill arbeta tillsammans. Kristna utövar våld mot andra människor, hela tiden, men det här forumet har bara icke-våld förespråkats, och kanske allra mest har det varit kyrkoledare från Mellanöstern(!!!) som uttryckt en önskan om och uppmanat till icke-våld. Det har en stark grund i bibelns ethos.

Vid vår sista debriefing fick vi chansen att ta upplevelserna som stewards i ett större perspektiv och ju mer jag funderade desto mer saker kom jag på som hänt med mig under den här tiden, tankar jag tänkt som inte funnits där förut, drömmar jag inte vågat drömma, längtar jag inte vågat längta och hopp som jag inte har vågat hoppas.

Jag tillsammans med kvinnan jag är så glad över, Sharon Watkins

Med mig hem har jag dessutom inbjudningar till halva världen, en inplanerad resa till Kairo, ett ton nya vänner och en mentor som finns på andra sidan jordklotet och som jag är oändligt glad för att jag har träffats. Efter att jag lagt upp bilden på oss på instagram kommenterade en av mina vänner och sa att vi var lika, jag har svårt att se det, men kanske är det så att man har svårt att se likheterna mellan sig själv och någon annan. Jag bär också med mig en känsla hem av att vara stolt över att vara kristen, stolt över de enande krafter och goda viljor. Vi vandrar tillsammans, mot en bättre, rättvisare och fredligare värld.

Trondheim dag 11: Allt jag vill vara ska vi bli, tillsammans.

Foto lånat från: WCC

Gårdagens Women's evening har präglat hela min dag,  i alla  fall min tankar, annars har dagen varit en mycket formell dag med presentationer och beslut av olika slag. Det har varit en intensiv dag och det börjar märkas att vi har varit här i 12 dagar, delegaterna på centralkommittémötet börjar bli trötta och de har inte ens varit här en vecka än. Jag ser så mycket fram emot att få komma hem till min egen miljö, min vardag, min säng, min frukost, min kyrka, mitt språk. Min engelska har verkligen återgått till att vara god och flytande, det känns gott (fast tidvis har det ärligt talat varit svengelska med norsk melodi).

Dagen började med ett Child rights plenary för oss som bor i Skandinavien tror jag inte mycket var nytt där, men som alltid är det nödvändigt att upprepa saker och på andra ställen har inte barnen samma plats i samhället som de har hos oss. Ärligt talat är det ju si och så med barnens rätt i Sverige också och vi är inte så duktiga på att inkludera barnen i gudstjänsten och det övriga kyrkliga arbetet annat än som mottagare. Jag uppskattade förmiddagen mycket inte minst för att det stod tre svenskar på scen, Jennie, som är präst och arbetar på kyrkokansliet, tillsammans med två unga människor från Östersund som höll ett bra tal till de församlade medlemmarna av centralkommittén. Det var strongt av dem att ställa sig inför alla dessa biskopar, very rev. och andra kyrkoledare och tala till dem om ungdomars plats i kyrkan.

Sessionen när valen skulle hållas var stängd. Det betydde att det bara var presidiet, medlemmarna, tre personal från kyrkornas världsråd och vi stewarts som fick vistas i plenum. Det gjorde också att vi fick turas om att sitta som dörrvakter utanför entrédörrarna till plenum. Oron för att det skulle bli stökiga val var ganska stor men kom på skam, sessionen slutade till och med 10 minuter innan utsatt tid. Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd modererar nomineringskommittén och bad med rätta om ursäkt för jämställdheten i de olika kommittéerna som inte levde upp till Kyrkornas världsråd normer. Fast jag förstår att det inte är lätt - jag tror att han kanske har det svåraste jobbet på hela mötet, att göra alla nöjda. Hatten av för biskop Anders.

På onsdag eftermiddag åker jag hem och imorgon blir en intensiv dag så ikväll har jag börjat packa ihop mina saker på rummet där jag bor. Jag längtar verkligen hem men det gör också så ont att jag ska lämna allt det här. Den här upplevelsen har förändrat mig, förändrat min syn på många saker, öppnat upp nya vägar och möjligheter. "Transforming" är ett ord de använder här och så har det varit för mig. Jag tror det allra svåraste med att komma hem blir att inte ha någon att dela den här erfarenheten med. Här har vi varit 15 stycken som gjort det tillsammans och som haft varandra, som delat känslor, upplevelser och tankar med varandra i nästan två veckors tid. De här människorna kommer alltid betyda något för mig även om vi inte håller kontakten med varandra.

Foto lånat från WCC

Så var det detta med women's meeting. Varför blev det en så speciell upplevelse för mig? Jag har varit en del av kvinno-/tjejgrupper tidigare men något var annorlunda här. Det fanns ingen bitterhet. Vi delade många förfärliga historier om våld och förtryck som kvinnor utsätts för och ändå fanns ingen bitterhet. Det var en säker plats, en glädje över att få vara tillsammans, stötta varandra och bära varandra. Det fanns en glädje över att vi var många, en solidaritet med alla som utsatts eller utsätts för sådant som ingen borde utsättas för. Sedan fanns det ett systerskap, en kärlek, en vilja av gott för varandra, en känsla av samhörighet. Jag tror inte jag har upplevt den typen av systerskap förut. Där jag har funnits har så mycket utvecklats till en tävling, ett jämförande, ett behov av att lyfta fram sina egna meriter, att kliva på varandra för att komma fram, komma högre och jag tror det delvis ligger i de strukturer som patriarkatet innebär och med den starka individualismen som präglar det svenska samhället. När vi stod i plenum igår och höll varandra i handen efter ett mycket starkt vittnesmål och sjöng halleluja då fanns inget av det där i rummet. Istället var det fyllt till bredden med solidaritet och helighet. Vad kan vi göra för att stärka systerskapet, kampen för ett rättvist och jämställt samhälle där vi faktiskt agerar som om 50% av befolkningen är kvinnor? Den känslan var också den som bar mig fram till Sharon Watkins och fick mig att ställa frågan; vill du vara ett äldre kollegialt stöd för mig, trots att du finns på andra sidan Atlanten? Modet kom ur insikten att vi behöver varandra för att i kyrkans sammanhang och i samhället få samma status som män. Tack för systerskapet!

Trondheim dag 10: "Vårt hjärta har en himmel"

Efter en väldigt intensiv vecka har det varit en dag i mycket lugnare tempo, å andra sidan har det varit den allra mest känslomässiga dagen för mig. Det har varit en sann berg- och dalbana.

Efter en lugn och skön morgon på hostelet med lång frukost så gick jag och en av de andra stewardsen till Nidarosdomen som ligger nästgårds. Jag hade verkligen sett fram emot att fira mässa, det var en härlig start men sedan, någonstans mitt i, när jag skulle lägga kollekt (till församlingen hemma via swish pga inga norska kontanter) och plockar upp min mobiltelefon för att göra det får jag en hård hand i axeln och en norsk man nästan skriker till mig genom musiken: Ska du fira gudstjänst eller ska du surfa? Gå ut i så fall. Sedan tystnade musiken och jag satt kvar i bänken med en bultande vrede i min kropp, utan att på något sätt kunna svara eftersom det skulle ställa till en scen. Jag var så arg. För ett halvår sedan hade jag nog låtit honom komma undan med det men jag är mycket stolt över mig själv för att jag under nattvardsgången när det återigen var musik faktiskt skällde ut honom. Jag talade om för honom att han var ohyfsad och fräck som betett sig som han gjorde. Hans svar var ett "Jag trodde du satt på facebook". För mig blir det här ett så tydligt tecken på att vi har mycket att jobba med när det gäller jämställdhet och respekt. Att jag som ung kvinna blir tillsagd hur jag ska, eller inte ska uppföra mig av en äldre man är inte ovanligt, att det många gånger har med hans åsikter om hur världen ska vara funtad och att han sedan försöker påtvinga mig hans värderingar. På eftermiddagen har det varit ett ämne i plenum: att stå troget vid sina värderingar men också respektera andras. Vid women's meeting ikväll blev det så tydligt att vi alla bär på dessa historier. Och en av talarna frågade: Hur skulle världen se ut om vi agerade som att 50% av befolkningen var kvinnor?

Jag har varit med om det här så många gånger i mitt tjugonioåriga liv, att jag blir dumförklarad och åthutad för att jag är ung och kvinna, för att män tror att jag är någon som går att köra med, som tror att jag är någon de har rätt att bestämma över. Det är inte en enstaka man som behandlar mig på detta sätt, jag menar att det är en struktur som ändå är förhållandevis mild i Sverige (och i Norge). Jag har fått mycket mer skinn på näsan det senaste året och tänker inte låta någon sätta sig på mig på det sättet igen utan att jag säger ifrån. Ändå sitter jag här ikväll och känner mig fortfarande så förnedrad.

Det tog ganska lång tid för mig att komma i balans igen efter den där händelsen och när jag väl gjort det så tog en annan känslostorm vid. Först ett plenum och Religion och Våld där starka vittnesmål kom från Norge, Nigeria, Libanon dessutom var en amerikans Rabbi närvarande och gav sin syn på saken liksom en muslimsk man som arbetar för Finn church aid. Det gav många tankar och jag återkommer till det i mitt Mellanöstern inlägg.

Dagen avslutades med Women's meeting, som var en fantastisk upplevelse när det delades tankar och problem som har med kvinnors liv att göra. Allra starkast var det när min nya bekantskap klev upp på scenen och berättade om sitt liv som ung, kristen och en del av ursprungsbefolkningen i det land hon kommer från. Under hennes tal var det så tyst att en liten knappnål hade kunnat höras om den föll till golvet. Allas ögon var fokuserade framåt, alls öron också, Världen utanför slutade existera när vi sögs in i hennes historia och mitt hjärta har inte riktigt hämtat sig än. Alla dessa dagars starkaste ögonblick kom när talaren efter sa att det inte var rätt av henne att tala efter det talet utan istället sa till oss att ta varandra i hand och sa till oss att sjunga ett halleluja tillsammans. Vi sjöng på engelska och på Tongo medan vi höll varandra i hand genom hela salen. Det är ett ögonblick jag inte kommer glömma på länge - om någonsin. Det var heligt, helig mark, ett heligt rum, en helig stund. När jag reflekterade över den här stunden på väg hem till hostelet började jag nya på psalmen för Mikaelidagen Guds änglar är hans sändebud. Vers tre avslutas med en av mina favoriter bland stroferna i psalmboken Vårt hjärta har en himmel! I den stunden var mitt hjärta där i himmelen.

Jag tror det var den här stunden som gav mig mod att göra det jag gjorde sedan. Under alla dessa dagar har jag lagt märke till en kvinna som bland annat modererar programkommittén på grund av hennes sätt att leda och ena, och hennes värme och inte minst hennes minspel under kommittémötena. Hon är präst i USA och har doktorerat och jag har verkligen tyckte allt mer om henne ju längre tid jag spenderat i plenum. Hon har inspirerat mig genom sitt sätt att vara, agera och interagera. Så jag gick fram till henne och berättade det. Sedan berättade jag att jag kommer att prästvigas (om Gud vill och Herren dröjer) nästa år och frågade om jag fick hålla kontakt med henne för att jag tror att det är viktigt med äldre kollegor och systrar för att utvecklas och få stöd och dela erfarenheter med. Hon sa ja(!) och gav mig sitt kort. Vilken glädje.

Glädje var det också att under en liten stund få sitta ner och prata med de andra svenskarna som deltar här i Trondheim, att få skratta och fundera över dagen på ett sätt som inte är en debriefing efter arbetet jag deltagit i. På det hela taget en mycket god, om än känslomässig, dag.

Trondheim dag 9: Vi måste erkänna den plurala världen

Den här dagen blir en riktig utmaning att sammanfatta men jag tror att jag faktiskt kommer lämna en hel del av den till en annan dag. Jag tror det kommer bli några bloggar veckan efter att jag har kommit hem igen för att samla ihop intryck och tankar. Bland annat skulle jag vilja reflektera kring och berätta om det beslutssystem som används i kyrkornas världsråd; Konsensus systemet. För plötsligt (jaja, eller efter evighetslånga diskussioner) hittar vi en gemensam väg framåt, som vi alla kan gå.

Det har också varit sista dagen innan vi får lite välbehövlig vila för att sedan ta oss igenom beslutsfattandet i plenum på måndag.Vi har fått veta att det kan gå hur smärtfritt som helst och att det kan bli stora kontroverser men att de som skriker på varandra är kompisar igen dagen efter. Det låter lovande tycker jag som tyvärr ser ett helt annat samtalsklimat i Svenska Kyrkan för tillfället.

För alla intresserade kan jag berätta att jag ÄNTLIGEN fått yoghurt till frukost. Jag har saknat det så otroligt mycket. Idag fick vi stewards fått äta frukost på konferenshotellet och inte hostelet där vi bor och det var en fantastisk frukostbuffé. Det gjorde mig på gott humör.

Det goda humöret behövdes verkligen för morgonen började med Middle East Plenary. Det var många starka vittnesmål från Libanon, Syrien, Palestina och Egypten. Jag blir allt mer upprörd av den israeliska politiken (återigen, jag är en stor vän av det judiska folket, de är systrar och bröder, och något HELT annat än staten Israel). Under sessionen berättade en av talarna hur den Israeliska premiärministern avvisat alla punkter i ett fredsförslag utom detta: att arabländerna ska erkänna Israel. Tvåstatslösningen finns inte längre på den Israeliska regeringens bord. (Representanten från kyrkan i Jerusalem var inte helt enig).

Det här vill jag återkomma till, mellanösternfrågan engagerar mig verkligen. Jag tänker att det är en viktig sak att notera att när vi talar om araber eller palestinier att de inte enbart är muslimer (vilket egentligen inte spelar så himla stor roll för mig eftersom de är människor och därför mina bröder och systrar, men för argumentationen spelar det roll. Jag tänker på alla kristna som så starkt stödjer Israels sak, som är med och bidrar till förtrycket av palestinier på Gaza och Västbanken också är med och förtrycker sina trossyskon. De bidrar till ett förtryck av de människor som bär allas vårt arv efter de allra första kristna, som finns på de heliga platserna runt om i Israel/Palestina. De är bärare av vårt arv.

En annan viktig poäng som gjordes under eftermiddagen och som relateras till de två tidigare styckena handlar om att kristna inte bara är offer utan också ofta förövare, utövare av våld. Det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt är inte alltid helt lätt. På något sätt lyckades medlemmarna av den kommitté jag arbetade i komma fram till beslut och en möjlig väg framåt trots de många oenigheter. Jag blev också väldigt hoppfull av att höra en framstående libanesisk professor tala om att det fortfarande finns gott hopp för demokrati i Mellanöstern, men att den kanske inte kommer se ut som i västvärlden och att det måste få ta tid. Hur som helst tyckte han i alla fall att det var alldeles för tidigt att stänga dörren till hoppet om demokrati. En annan man framförde att detta alltid måste ske på de berörda folkens villkor.

Nu har jag arbetat fjorton timmar på rad (med en liten paus där någonstans på mitten), imorgon ska jag äntligen få fira mässa. Som jag längtat efter det den här veckan, att få vara med mig själv, med Gud ensam, fast tillsammans. Först ska jag sova gott och länge, sen ska jag njuta av frukost, mässa och kanske en promenad, sen ska jag vila lite till innan ett kort arbetspass och sedan Womens meeting. Det ska bli väldigt intressant att vara med på, vi kvinnliga stewards har fått ledigt för att kunna delta till 100 %. Jag ser fram emot det på så många sätt.

Trondheim dag 8: Mänsklig diversitet är skapad av Gud

Dagens note to self: Jag måste plocka åt mig lite dokument, för många av dem är otroligt intressanta med tanke på de samtal som förs om dem. Idag har jag antecknat, antecknat och antecknat, funderat, skött mikrofonen och antecknat lite till. Jag ser fram emot slutet av mötet i början på nästa vecka när det ska fattas beslut och jag får vara med och se resultatet av vissa diskussioner.


Dagen började med ett "unity plenary" när det rapporterades från olika kommittéer om hur vi kan nå enhet inom kyrkan (då talar vi om den världsvida) men fortfarande vara olika. Det ledde in på en diskussion på ecklesiologi (i det här fallet betyder det ungefär kyrkosyn). Talaren menade att det var en av de svåraste frågorna att lösa. Här kommer det som jag tyckte var riktigt intressant: Talaren menade att vi inte kan fånga vad kyrkan är med ett enda uttalande. Kyrkan handlar om liv. Precis som livet inte går att beskriva i ett enda uttalande, i en enda doktrin utan vi behöver många bilder för att se vad kyrkan är och vad livet är: Kyrka - tro och liv hör i hop.  Det kom också en representant för katolska kyrkan som talade om sin syn på olika dokument och på den ekumeniska rörelsen och samtalen kyrkorna emellan.

Såklart behandlades också Brexit, det kom in malplacerat under sessionen om kyrkans enhet, det kom upp igen på de Europeiska ländernas regionala möte och några viktiga punkter som diskuterades då gällde att den kyrkliga europeiska gemenskapen är större än EU och att vi visserligen har en del gemensamt med EU men inte allt. Vikten av enhet lyftes också fram samt en oro för framtiden. Efter att det under plenum funnits röster som talade om fördömande/bestörtning över resultatet enades det regionala mötet om att det var viktigt att respektera väljarnas beslut. Valresultatet kom till genom ett stort deltagande och på demokratiska grunder. Däremot så uttalades det oro för splittring när en befolkning i Europa delats på hälften efter en intensiv och rå kampanj.

På eftermiddagen hade jag några timmar ledigt och fick ge mig ut i Trondheim tillsammans med en av de andra stewardsen (det här att böja engelska ord på svenska är en gåta i sig). Vi shoppade lite, åt lite glass och njöt av att det är sommar här också. Jag har sett massa härliga sommarbilder hemifrån och jag längtar efter en strand och bad.

Mitt mest intressanta arbetspass idag var när jag skötte mikrofonen på programkommittens kommittémöte. Min erfarenhet av det: jämställdhet är något mycket relativt och att vi kan vara bröder och systrar i Kristus även om våra ståndpunkter när det gäller rättvisa mellan kön och generationer. Ortodoxa kyrkan kan pga sin ecklesiologi inte följa förslaget om jämställd representation över köns- och åldersgrupper. Det skulle med andra ord ge vakanta platser i centralkommittén. The Very Rev. of Antioch menade att de förslag som kom från gruppen som arbetar med justice between women and men bara skulle vara ett riktmärke. Som jag uppfattade det så menade den arbetsgruppen att förslagen skulle vara en inbjudan att kämpa för att göra framsteg på det området.

Ett annat dokument som diskuterades var ett som kallades The gift of being som tagits fram av EDAN, referensgruppen för funktionshinder. Det fördes en diskussion som berörde mig lite illa och det kan vara så att jag inte riktigt kunde följa den helt och därför kanske inte förstod. Jag var lite upptagen med att sköta mikrofonen. Ett av EDANs uttalande är (ett som jag tycker är helt riktigt) Mänsklig diversitet är skapad av Gud. Det som fick mig att känna mig obekväm var det en av representanterna för den ortodoxa kyrkan sa om att många teologer anser att gudslikheten går att hitta i vår förmåga att göra val. Det skulle enligt min mening göra att väldigt många människor inte kunde vara skapade till Guds avbild vilket också en representant från EDAN påpekade.

Till sist diskuterades ett dokument om Religion & Violence, mycket intressant, men det fick mycket kritik  och det tycks finnas goda anledningar till att bearbeta det i flera omgångar. Det här dokumentet vill jag läsa innan jag kommenterar eller berättar om för det verkar vara mycket intressant och jag tror att de kommentarer dokumentet fick kommer att göra sig bättre då.

Det är en gåva att få vara här, och den här gåvan kom med ytterligare en gåva. I augusti åker jag till Kairo i 6 dagar för att arbeta med frågor som rör religion och våld tillsammans med andra kristna tillsammans med en muslimsk grupp. Det här ser jag mycket fram emot.

Nu när jag tvättat mina tröjor i handfatet på hotellet och skrivit min dagsrapport medan jag lyssnat på regnet mot fönsterbrädan ska jag krypa ner i sängen. Imorgon väntar en lugn arbetsdag och sedan väntar en ledig söndagsförmiddag. Jag ser fram emot att få fira mässa och jag hoppas det är vad som erbjuds i Nidarosdomen, att vara utan något ett tag kan skapa en god längtan efter det, ett tecken på att något som kan tyckas litet faktiskt är en livsnödvändighet.

Trondheim dag 7: När blir svartas liv lika mycket värda som vitas?

Äntligen fick jag lite ledigt! Att vara förkyld och sedan arbeta intensivt sliter på kroppen och det har varit många sena kvällar och mycket att tänka på. Så när de andra åkte för att fira St Hans afton (midsommar) så gick jag tillbaka till mitt rum på hostelet la mig på min säng, tittade på netflix och halvsov i två timmar innan jag tog en dusch och gick tillbaka till hotellet där mötet hålls för att äta middag med en del av delegationen från Svenska Kyrkan. Tack Gud för den här eftermiddagen.



Dagen började med rapport från olika arbetsgrupper i Kyrkornas världsråd. Det var en väldigt stark förmiddag och jag tror inte att någon av oss var oberörd när en pastor från USA berättade om hennes arbete som människorättskämpe, om svartas situation i USA och sa att hon skulle kämpa till alla svartas liv var lika mycket värda som vitas i världens ögon. För mig blev det ett uppvaknande för jag visste inte alls hur stor och stark rasismen var i USA. Hon satte många av de nyheter vi hört om dödsskjutningar av svarta i sitt sammanhang, hon talar om afroamerikaner och andra som lever utanför ex. Afrika för människor i diaspora. Jag tänker att det säger något om det lidande många lever i. Det är inte möjligt för mig att på något sätt förstå det lidande och den "förföljelse" många utsätts för. Ett liknande tal hölls av en representant från ursprungsbefolkningarna som bland annat berättade om sin pappa, en norsk same, som först inte känt sig värdig att gifta sig med representantens norska mamma, och om hur pappan först efter tre år (av sina fem i skolan) börjat förstå vad som hände på lektionerna eftersom han inte tilläts prata sitt eget språk och inte fick undervisning på det heller. En biskop från finska kyrkan talade om flyktingkrisen i Europa som en inre kris, i varje människa, om muren mot omvärlden som en synd. Hur förklarar jag för mina barnbarn att jag visste om vad som hände men inget gjorde?

Det var en smärtsam förmiddag på ett bra sätt, det skavde på ett hälsosamt, nyttigt sätt. Det gav perspektiv på mitt liv, på mitt ansvar och min plats. Vad innebär det att leva i solidaritet med människor som utsätts för sådant som jag inte ens kan föreställa mig?

Sedan behandlades mer formella frågor, men inte mindre intressanta för det (eller vissa var riktigt långtråkiga men mycket var spännande). Dels talades det om potentiella medlemskyrkor och att det inte bara borde informeras om medlemskap i Kyrkornas världsråd utan istället uppmana till medlemskap. Det talades också om hur mindre kyrkor kan bilda en gemensam organisation och sedan bli  medlem i Kyrkornas världsråd som en gemensam organisation.

Det talades också om nästa General Assembly och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd delade med sig av goda tankar om att inte låta mötet bara växa, utan att i stället se till att vi kom tillsammans för att tala om de frågor som behövde diskuteras. Jag tycker det var en strålande poäng och hade gärna gett honom stående ovationer. För hur talar de här stora, fina evenemangen till de fattiga kyrkorna vars medlemmar kanske lever i slummen? Hur blir då ett sådant överflöd av lyx befriande och en del av en pilgrimsfärd mot fred och rättvisa? När det gäller det ekonomiska talade också medlemmar av centralkommitén för att möjligheten till medlemskap inte ska baseras på pengar.

Dessutom var jag djupt imponerad av hur tolkarna direktöversatte vissa inlägg från talare som inte talade engelska. Alla letade efter sina hörlurar och lyssnade sedan till talet, nåja, inte vi stewards såklart. Vi hade fullt upp med att sköta mikrofonerna de talade i.

Sedan har jag lite andra nya äventyr på gång också: Vilka dörrar det här mötet öppnat för mig! Stor tacksamhet.

Trondheim dag 6: Jag rantar om ungdomens roll igen.

Så har det nästan gått en vecka sedan jag kom hit. Det jag saknar mest är lite lugn och ro, min yoghurt till frukost och en majoritet av människor som pratar svenska. Jag har reflekterat lite över det här med hur unga människor behandlas och vilket syftet är med att vi är unga människor, som utan att få betalt sliter för att få det här mötet att fungera medan de allra flesta med någon typ av inflytande är en bra bit över 50 år. Unga människor förväntas alltid nöja sig med en lägre standard, och i kyrkan är man i regel ung mycket länge. Återigen är jag lite i Taizé - där det gäller att följa order, att göra på ett speciellt sätt DÄRFÖR. Vill någon utveckla därför till något mer konstruktivt kan jag alltid lyssna på det men jag motsätter mig obstinat att bli behandlad som ett barn, att jobba hårdare än andra, att inte få pauser för att jag är ung och ska orka. Fast bortsett från korta stunder när den känsla bubblar upp i mig - och det har nog egentligen inte särskilt mycket att göra med det här evenemanget - så har jag mycket roligt. Det som framförallt gav mig den här känslan idag var den MYCKET formella invigningsgudstjänsten där kronprinsparet närvarade.

Alla andra var mycket uppklädda vi stewards hade inte fått någon information om hur formell tillställningen var. Många bar högtidsdräkter av olika slag, vi stod där i våra välanvända och svettiga t-shirtar efter en dags arbete. Vi talade om det på debriefingen ikväll så förhoppningsvis kan stewardsen som kommer på nästa centralkommitémöte få möjligheten till det.

Tyvärr så missade jag den stora snackisen, moderatorns inledningstal som har höjts till skyarna av flera av mina medstewards. Jag har mest hängt vid registreringen, pratat med folk och druckit te. Haft en liten överläggning med några från den svenska delegationen vid lunch och smitt planer för mig själv. Mer om det en annan gång. Sedan vandrade vi 300-400 personer genom Trondheim till katedralen där vi firade en mycket fin inledningsgudstjänst. Det norska kronprinsparet var som sagt på plats liksom Trondheims borgmästare och den norska ärkebiskopen som har sitt säte i Trondheim. Efteråt fick var vi på mottagning med nyss nämnda människor och åt norsk lokal mat i ärkebiskopens slott (där ärkebiskopen bodde för mycket länge sen).

Så lite nedslagen känner jag mig mitt i allt, kanske är det lite hemlängtan, kanske är det något annat men något är det som skaver och stör i mig. Oklart vad, kanske borde jag inte fundera så mycket utan krypa ner i sängen i stället.

I morgon ska jag arbeta i plenum, efter en sådan dag kanske jag har lite mer att rapportera...

Trondheim dag 5: Nu börjar det...

I Trondheim har vi som är stewards börjat arbeta, människor från hela världen anländer en efter en. Idag har jag registrerat en koptisk biskop (de har visst inga namn, det är bara titlar som gäller) och en svenskkyrklig biskop (henne kallar jag vid förnamn och hon heter Eva). Det är roligt att få insyn i arbetet kring ett sådant här stort möte. Från min plats i lobbyn har jag också helt ogenerat och nyfiket kunnat titta på alla människor i klädnader som är exotiska för mig (biskoparna från den ortodoxa kyrkan för det mesta). Det finns så många trevliga människor i världen.

Trots det här har min eftermiddag framförallt präglats av sorg, ilska och en känsla av hopplöshet. Strax efter kl. 16, när jag samtalar med biskop Eva och med Maria som är med som rådgivare, nås jag av nyheten att Sveriges riksdag röstat igenom en lag som i mina ögon är orättfärdig. De som applåderade i kammaren borde skämmas. Majoriteten i Sveriges riksdag har nu låtit ett parti med mindre än 13 % av rösterna sätta agendan, de har bortsett från 22 remissvar som alla var negativa till lagförslaget, de har struntat i den opinionsbildande massan som klart och tydligt gjort sina åsikter tydliga. De har svikit alla de värderingar de talade om inför valet 2014 om öppna hjärtan och generös flyktingpolitik. Min nya vän Fulanta föreslog att vi skulle flytta hela kyrkornas världsråds centralkommitémöte för att protestera. Det är så mycket jag inte förstår i det här och jag kan inte låta bli att tänka på hur Sverige under 1930-talet vägrade ta emot judar. Historiens dom blir hård. Historiens dom kommer bli hård. Det är inga vita medelklassmänniskor som drabbas av det här beslutet. Det är människor som flyr för sina liv, det är barn som inte har något val, dessa barn som tvingats lämna sina hem på grund av våld och förtryck riskerar nu också att bli föräldralösa. Fulanta berättade om ett möte med en man i Grekland som berättade att hans fru och barn fanns i Sverige men att det troligtvis inte skulle kunna återförenas på grund av EUs hårdare flyktingpolitik.

Jag har inte kunnat tänka på något annat, eller prata om något annat. Under dagens avslutande pilgrimsvandring när jag gick sida vid sida med Fulanta delade vi känslan av hopplöshet och ilska. För viljan till rättfärdighet, pilgrimsfärden mot rättvisa och fred gör vi tillsammans och på den pilgrimsresan finns inga orättfärdiga lagar, det är dem vi ska försöka motarbeta. Vi ska visa på kärleken och freden.Vi ska ta hjälpa av alla goda krafter.

De kommande dagarna hoppas jag på att jag återigen ska få hopp om världen och om människan. Låt oss hoppas att orättfärdigheten inte får sista ordet.