Jag är på plats i Kairo för att, tillsammans med Sofia, representera Svenska Kyrkan vid det seminarium som Kyrkornas Världsråd arrangerar tillsammans med Al-azhar universitetet i Kairo. Seminariet har titeln "Youth engagement in Religion, peace building and violence". Jag har varit fruktansvärt nervös inför den här resan men väl på plats känns det meningsfullt och intressant. Mitt största problem inför resan var klädseln. Att som kvinna vara nästan 180 cm lång gör det lite komplicerat att hitta klänningar/kjolar som når över knät och är de tillräckligt långa är de oftast inte tillräckligt modesta upptill, men det löste sig till slut. Jag ska också säga att det inte på något sätt handlade om tvång utan att det handlar om respekt för den kontext jag kommer till. Det första steget för en fungerande relation är att vi visar varandra respekt, annars kommer vi aldrig kunna mötas.
Det var inte riktigt en chock att komma till Kairo igår men när jag klev ut från flygplatsen slog hettan emot mig och jag tänker att mötet med Kairo i stort har varit så. Det har slagit emot mig. Kairo är en vacker stad på ett helt annat sätt en Sverige är vackert, men vackert är det.
Däremot kom den stora medieuppmärksamheten kring mötet som en stor chock. När hela seminariet skulle inledas nu på eftermiddagen var rummet fyllt till bredden av journalister, fotografer och tv-kameror. Al-Azhar är tydligen en mycket inflytelserik institution i Egypten, om jag förstått det rätt fungerar de som rådgivare åt regeringen och har gjort det under mycket lång tid. Al-Azhar grundades 1072 i den stora moskén med samma namn.
Vi (ett 40-tal personer, hälften kristna, hälften muslimer och sju av oss är inte egyptier utan vi är från Ungern, Sverige, Bangladesh, Finland och Tyskland) hälsades välkomna av en av tjänstemännen hos den högste imamen på Al-Azhar. Han talade länge om att bygga broar mellan muslimer och icke-muslimer, om vikten av att vi arbetar tillsammans med de problem vi har i världen. De ser sig själva som moderats muslimer vilket innebär att de avvisat extremism, arbetar för att valfrihet och för att utplåna fientlighet mellan Islams riktningar och mellan muslimer och andra religionsutövare. De sätter den sekulära vetenskapen högt.
Att det här mötet hålls på Al-azhar är enligt vår värd mycket symboliskt, det ska ses som ett uttryck för en vilja att skapa försoning och fred. Att vi möts på en fredag (muslimernas "heliga" dag) är en stark markering mot extremism.
Dagens första "hicka" var när en av imamens tjänstemän sa: Nu måste unga lära sig förstå varandra.
Min spontana tanke är att många oss redan har en stor förståelse för den andre eftersom många av oss lever våra liv på internet, med hela världen samlad och vi är till stora delar en generation av människor som längtar efter fred och tror på att det är möjligt. Jag menar alltså att det, liksom mycket annat, inte är åldersbundet. Det beror på intresse och faktiskt också delvis på klass och utbildningsbakgrund. De flesta av oss här har allra minst en kandidatexamen, många har en master eller doktorerar. Jag funderar över hur rörelsen kan spridas och hur fler kan nås av sådana här möten, hur vi kan mötas, inte bara i sådana här fina rum med "fina" människor. Det är kanske den största utmaningen ändå?!?
Al-azhars rektor berättade om skolans historia från 1072 och framåt. Idag är Al-azhar en institution med flera institutioner under sig. Bland annat har de 77 skolor, 31 skolor för endast kvinnor (det är ju en aktuell diskussion i Sverige nu i och med badhusdebatten). Personligen tycker jag att det är en mycket svår uppdelning. Al-azhar är en institution som arbetar för diversitet på alla plan, både i det stora och det lilla.
Samtidigt är det en balansgång. Att inte säga något som är respektlöst. Inte de till oss och inte vi till dem. Det är en minerad väg, men en viktig väg. Att mötas, att göra något, att inte bara hoppas på förändring utan att faktiskt vara den.
Nu ska vi alldeles strax ge oss ut och äta middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar