Trondheim i backspegeln: En kvinna är en kvinna är en kvinna är en kvinna...

Vi står i kö till toaletterna när jag hör mig själv utbrista "Kyrkornas världsråd skulle behöva en rättviseförmedling". Anledningen är det plenum vi precis kommit ifrån, ett mycket spännande plenum om religion och våld. Våld mot religioner och våld i religioners namn. I det här plenumet satt sju personer och av dessa var sex personer män. Dessa män var mycket kompetenta och kunde sina områden väl. Bland dem fanns en rabbi från USA som väckte mycket upprörda känslor när det gäller situationen i Mellanöstern men det är ett annat inlägg. Den kvinnliga panelmedlemmen var norska och talade om interreligiöst arbete och arbetet mot våld i nära relationer i religiösa miljöer. Hon var mycket duktig och jag följde hennes anförande med stort intresse för det är viktigt.

När hela plenum sedan i buzz-groups (gissar att det motsvarar våra bikupor) kunde jag inte låta bli att sträcka handen mot min walkie-talkie och säga till mina vänner "Det är sju personer på scenen, en av dem är kvinna och hon pratar om kvinnosaksfrågan". Så kommer det sig att jag någon timme senare står i kö på toaletten och säger att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling. 

Den kvinnliga representationen är ett problem, i kyrkornas världsråd, i Svenska Kyrkan och i samhället i stort. Kvinnan som höll anförandet under plenumet om våld och religion hälsade välkomna när women's meeting startade på söndag kvällen och sa det som jag tror är en sanning också i Sverige: många ungdomar idag förstår inte vad vi ska ha feminism till, de tror att vi redan nått jämställdhet. Vi har kommit långt, både i Norge och Sverige, men fortfarande finns det många stora strukturella problem, det har inte minst visats den senaste veckan när tjejer blivit våldtagna och sexuellt ofredade på festivaler runt om i Sverige. Kvinnor har 80 % av mäns lön och behöver vara mycket mer kompetenta än män för att ha chans till samma positioner. Dessutom avkrävs kvinnor ständigt förklaringar på hur de ska klara sitt arbete tillsammans med familjeliv - vem frågar någonsin en man detta? Det finns strukturer som vi måste arbeta med.

Förutom att vi själva har en bit kvar att gå så handlar det också om solidaritet med andra kvinnor som inte har våra rättigheter eller möjligheter som förtrycks och ses ned på, som inte får tillgång till utbildning eller sjukvård på samma villkor, för att de är kvinnor. Många av deltagarna i women's meeting var 60+ och har därmed upplevt ett liv under helt andra villkor än de jag är uppväxt under, min vän Sharons teori är att vi inte längre tror att vi behöver varandra efter att feminismen i västvärlden vunnit stora segrar. Vi glömmer också att andra behöver oss, att andra behöver att vi kämpar även för deras rättigheter eftersom de inte ges en chans till det. En plats för detta arbete, min plattform, är den kyrkliga världen. I Svenska Kyrkan finns fortfarande ett kvinnoprästmotstånd och precis som i samhället strukturer som gör det svårare för kvinnor än för män, strukturer som upprätthålls av kvinnor. Jämställdhet kan inte enbart räknas i representation som t.ex. i att de flesta präster som vigs nu är kvinnor, det handlar också om vilka som sitter på ledande positioner.

Jag måste säga att Kyrkornas Världsråd verkar ta detta på allvar för av centralkommitténs tre moderatorer (en moderator och två vice) är två av dem kvinnor. Den ordinarie moderatorn är kvinna (och dessutom svart - apropå representation) och sitter sida vid sida  med kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit. 

Men hur svårt kan det vara att hitta kompetenta kvinnor som talar om något annat än kvinnofrågan? I centralkommittén är nästan alla medlemmar någon typ av doktorer, många fler kvinnliga doktorer finns utanför centralkommittén och någon av dem måste väl ändå vara kompetent att tala om religion och våld i ett annat perspektiv än kvinnoperspektivet?

Jag inser att jag inte varit särskilt stringent i det här inlägget, mitt huvud är inte särskilt stringent ikväll men jag tycker fortfarande att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling, vi är inte jämställda och vi behöver vara solidariska med våra systrar som inte har det lika förspänt som vi.