Trondheim i backspegeln: Att komma hem

Sent i onsdags kväll landade jag på svensk mark för första gången på två veckor och jag var djupt tacksam över att vara hemma samtidigt som det kändes underligt att göra saker på egen hand, under så lång tid hade vi gjort saker tillsammans. Under så lång tid hade jag haft människor omkring mig alla timmar, utom de timmar jag sov. Så står jag där på trottoaren utanför Linköpings flygplats i mörkret och väntar på min skjuts hem. Jag är ensam. Det är tyst och den rörelse jag ser och hör är den från bilarna som kör förbi på östra länken en bit bort.

Sedan dess har livet hemma varit fullrulle och jag har inte riktigt hunnit tänka så mycket på dagarna i Trondheim. Igår morse satt jag och fikade tillsammans med mina fd. kollegor i församlingsgården, det var då jag förstod hur mycket jag förändrats. Jag berättade om en del upplevelser och funderingar som inte riktigt lämpar sig för bloggen. För mig är det ofta så att insikterna kommer när jag säger något högt, i samtal med någon annan.

Något som jag ändå vill tala om en smula här är det här med samhällsnormer. Under lång tid har jag varit säker på vad min längtan och mina drömmar varit: träffa en partner, bilda familj, leva det där villa, volvo, vovve livet (fast utan vovven). Sedan vill jag allt det där andra också, som kanske inte riktigt låter sig kombineras med det där lugna familjelivet. De senaste dagarna har jag ställt mig frågan vad det är jag verkligen längtar efter och vad som är samhällets normer. Jag gissar att det här kommer ta mig några dagar att reda ut men jag undrar om inte mycket av min längtan efter det där med familjeliv har att göra med att det är så jag alltid föreställt mig livet för att jag har egentligen inte haft några alternativ. Nu har jag börjat tänka att det faktiskt finns alternativ och så många saker jag vill göra. Det har jag tagit med mig hem från Trondheim. Hur jag i längden förhåller mig till det kan bara tiden utvisa.

Idag har jag dessutom beställt flygbiljetter till nästa spännande utflykt - den till Kairo, min första utanför Europa. Det ska bli så spännande och jag ser så mycket fram emot att få möta Kairo och de människorna som ska delta i programmet om religion och våld de där dagarna i augusti. Det är så mycket som händer nu för mig - kanske allra mest i mig.

Jag saknar mina vänner, de nya vännerna, från Trondheim, de där som jag levde så nära en så kort tid. De blev liksom en del av mig och blev så viktiga för min syn på kyrkan, livet och världen. De flesta av dem vet jag mycket lite om men tycker ändå så ofantligt mycket om. Två dygn efter hemkomst väntar jag fortfarande på att de ska storma fram bakom ett hörn i sina orangea tröjor och att de ska skratta och få mig att skratta och sedan tala om något som är allvarligt och viktigt. Så har det varit.