Jag läser Johan Hiltons text om intervjuboken med Marie
Göranzon i DN. Det är något med Marie Göranzon som alltid får mig att känna
samhörighet och ömhet. Hemskt märkligt egentligen, jag vet ingenting mer om
henne än att hon är en briljant skådespelare, gift med Jan Malmsjö och sprungen
från Linköping. Det kan vara så att det bara är mina egna projektioner jag
läser in. Det där i ögonen, styrkan och sårbarheten; att ständigt resa sig
igen, pröva sig själv, kräva mycket av sig själv och så rädslan.
Kanske är det bara mina egna projektioner.
De har en dragningskraft på mig, de äldre kvinnorna med
allvar i blicken och snälla ögon. Marie Göranzon, Stina Ekbladh, det är de
rikskända. Sedan alla de för mig kända, som jag beundrar på lite mindre
avstånd. De som på något sätt rör vid något i mig. Ibland tänker jag att det är
kampen som syns utanpå, den där som inte riktigt går att förklara och som
utifrån tycks vara att slåss med väderkvarnar.
Systerskapet. Jag hittar inget bättre ord för det.
Systerskapet det som rör sig genom och över generationer, samhörigheten av
erfarenheten av att vara kvinna i en värld där kvinnor fortfarande kommer i
andra hand.
Jag prästvigdes 11 juni, 2017, kvinnor har fått prästvigas i
snart 60 år, det är 57 år sedan de första kvinnorna prästvigdes. Det finns
fortfarande ganska gott om människor i min egen kyrka som inte tycker att jag
borde få vara präst, att mitt kall inte kan vara sant. För mig är prästkallet
sannare än något annat. Berättelserna lever i mig, om de som gått före, banat
väg och fått sig rejäla törnar på vägen. Min främsta förebild har snart varit
präst i 42 år, hon kan berätta – men jag vet inte alltid om jag vill höra. Hon
och många andra har banat väg, gjort det möjligt för en sådan som mig att vara
där.
Hon och många andra… Så landar jag där jag alltid landar när
jag tänker på de enorma möjligheterna jag har. Jag landar hos min farmor, i
hennes fåtölj, som till och med jag, med mina nästan 180 cm över havet, kunde krypa
upp och sitta skräddare i och gunga mjukt medan jag lyssnade på farmors
berättelse.
Britta, Britta Beda Marianne, född 1925, mellan
världskrigen, som yngsta dottern till en bruksarbetare i Småland och kanske en
av de mest intelligenta kvinnorna jag vet. Hennes möjligheter var så få. Hon
och hennes äldre syster Ingrid stack ut, för att de var så intelligenta,
läraren i skolan ville något mer för dem. Ingrid fick arbete som sekreterare på
bruket, farmor fick sluta skolan och sköta hushållet när hennes mamma dog. Av
drömmarna blev det ingenting. Det var inte ens att tänka på vidare skolgång.
Vilket slöseri med intelligens, tänker jag 77 år senare. Å andra sidan var de
mitt under brinnande världskrig och några år senare arbetade hon på
kullagerfabriken i Gammelstan i Göteborg. Det fanns alltid sorg i berättelserna
som berättades där över vardagsrumsbordet de sista åren i hennes liv. Jag hörde
all den olevda längtan. I slutet på sextiotalet fick hennes bror möjligheten
att studera teologi vid universitetet och blev präst i Svenska Kyrkan, en
storartad klassresa från den evangeliserande ynglingen som cyklade runt i
Småland för Missionsförbundets räkning.
Farmor hade blivit fyrabarnsmor vid det laget, med bördor
och förväntningar, låst vid hemmet. Hon älskade människor, ville gärna träffa
nya, var nyfiken men var beroende av min farfar och fick till slut tillåtelse
att gå iväg och spela bingo någon kväll i veckan.
1987 föds jag, farmor ska snart fylla 63 år, farfar har fått
sin första stroke och växelvårdas på ett korttidsboende. Hemma hos farmor två
veckor, på boendet ute på landet i två veckor. Jag föds i en annan tid, med
andra möjligheter och medan jag växer upp blir mina möjligheter allt fler och
allt större. Only the sky is the limit. ”Jag säger till din pappa att han ska
vara stolt över dig” säger farmor någon gång under det sista året hon lever.
Jag hör omskrivningen och blir lite irriterad över att hon måste låta
ömhetsbetygelsen gå via ombud. Men så stryker hennes rynkiga hand min kind när
jag går.
2011 dör hon, några månader innan hon ska fylla 87 år och
jag stryker hennes rynkiga kind i sjukhussängen och vill aldrig släppa taget. I
det fördolda har hon banat väg, genom att bara finnas till har hon gett mig
möjligheter som hon aldrig hade. För järnviljan har jag från henne och
rättspatoset, seendet har jag fått av henne och envisheten, kärleken till
böckerna, berättelserna och den skarpa hjärnan. Jag är en konsekvens av hennes
liv.
Så läser jag om Marie Göranzon i DN och något rör sig inom
mig. Systerskapet rör sig inom mig, tacksamheten för alla kvinnor som orkat
kämpa. Alla kvinnor som tagit ett steg framåt, alla kvinnor som bara genom att
existera berett ny mark.
Jag sitter i en fåtölj, mitt emot min vän som varit präst i
över 40 år och försöker föreställa mig hur det var att vara nyvigd präst då.
Och jag är glad att jag har spår att följa, det finns så mycket kraft i
systerskapet.
