fredag 16 juni 2017

Obeständigheten, eller: allt kommer att ta slut, även prästvigningssöndagar

Svårmod är ett av moden jag är bra på.

Det ger djup och någon slags livsmening, nyanserna blir så tydliga i svårmodet. Mitt liv har gjort mig ständigt medveten om förgänglighetens närvaro. Allt är ett jagande efter vind. Men inte onödigt. För allt finns, allt är och allt går över, förr eller senare. Det låter ju inte så himla muntert, särskilt inte när man står nedtrampad i skit upp till axlarna och trampar sig djupare och djupare ner i eländigt. Det värsta som kan hända då är att någon står där uppe på den fasta marken och säger: "det går nog över ska du se."

Det hade varit till större hjälp om personen i fråga sträckt ut en hand, kastat ut en livboj eller liknande och dragit upp mig.

Ändå går det över med tiden.

Det goda försvinner också, blir kvar som en varm känsla i magen. Det som händer kommer aldrig hända igen. Inte på samma sätt, ytterst sällan under samma förutsättningar eller med samma människor. Det går helt enkelt inte att stiga ner i samma flod två gånger.

Som jag har kämpat med förgängligheten i mitt liv. Krampaktigt har jag försökt hålla fast i det jag har, det som känts en smula tryggt. För jag vet att allt kommer att förändras och det kommer att försvinna. Krampaktigt har jag stått där och hållit fast i något som pågått så hårt att jag redan förlorat det. Ni vet hur det blir när man försöker hålla fast sand, det bara rinner i väg nästan innan man hunnit sluta händerna. Kvar finns små rester av det som kunde varit om jag varit närvarande.

Det är den svåraste läxa jag har lärt mig, att öppna händerna. Att inte krampaktigt försöka hänga mig fast i det som är, att våga gå vidare när livet kallar och ta emot det jag får, de gåvor som kommer till mig, dag efter dag.

Ingenting som är av värde går att stänga in, går att hålla kvar. Ingenting av värde består enbart för att jag inte låter det förändras. Allt förändras. Även det som består, relationerna, vänskaperna. Istället för att försöka gå ner i samma flod två gånger så får jag flyta med den tid den leder mig. Ibland innebär det att bryta upp och lämna, för att jag ska någon annanstans.

Johannelunds församling var bara ett stopp på vägen, så var det i stort sett alltid tänkt att vara. Inte visste jag att jag skulle förlora en bit av mitt hjärta där, bli älskad tills jag nästan gick sönder och ha svårt att andas när jag tänker på att lämna. Jag har ju lämnat nu. På flera sätt och jag kommer lämna mer och mer. Det har varit så svårt och det har varit så viktigt att inte krampaktigt försöka hålla kvar det som är, det har varit så svårt och så viktigt att slänga mig in i nuet. Njuta. Jag har misslyckats ibland. Förgängligheten har blivit så närvarande att den inte gått att den blivit elefanten i rummet. Den står där, stor och rosa och jag försöker att inte låtsas om den.


Så gick jag hem från parkeringen i söndags kväll när jag burit upp alla gåvor jag berikats med. I handen bar jag elvan som jag använt för första gången den dagen, elvan som är en gåva från en kär vän vars sällskap jag också fått öva mig på att inte krampaktigt hålla fast i. Där i duggregnet kom förgängligheten över mig, hur liten jag är, hur stort allt det andra är. En dag är jag borta. Så fort den dagen försvunnit, den lyckligaste i mitt liv - än så länge - tog slut. Ingenting är beständigt.

Det handlar inte om att vara negativ, det handlar om att utan medvetenheten om min egen förgänglighet skulle ingenting vara värdefullt. Allt har ett slut. Så också prästvigningssöndagar. Det enda sättet att hålla kvar dagen är att släppa taget.

Det enda sättet att hålla kvar något är att släppa taget.

Så vandrar jag vidare i livet. Jag är präst. Och livet är lika förgängligt som det var i lördags. Ingenting har förändrats och allt har förändrats. Beständigheten finns hos Gud. Det ger en fladdrig själ trygghet när livet skiftar fort. När förgängligheten, svårmodet och sorgen kryper nära inpå kroppen.  Och jag kommer på mig själv med att sjunga:

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt,
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.
- Psalm 201 vers 5