torsdag 23 mars 2017

All den synd jag utsatts för

I Den svenska kyrkohandboken lyder en av syndabekännelserna/bön om förlåtelse:

"Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår..."

Igår talade vi om beredelseord, det prästen säger innan bön om förlåtelse, liksom som för att förklara lite vad det ska gå ut på. Jag har tänkt mycket på det där med synd den här terminen.

"Synd"

Ordet är som ett svart skynke för mig, eller som något väldigt varmt jag måste bolla mellan mina händer för att inte bränna mig och därför aldrig helt och hållet lyckas fånga.

Etymologiskt handlar synd om att "missa målet". Vilket mål? Guds mål? Mitt mål?

Jag tror vi är få som tvivlar på det ondas existens. Hur skulle vi kunna tvivla på den, den är lättare att tro på än det goda ibland. Både i det lilla och det stora. I mikroformat: min egen ignorans, arrogans och självgodhet som drabbar andra människor och i makroformat förtryck, rasism, våld, sexism. Det finns. Inget att diskutera.

Därför finns bön om förlåtelse, för att vi ska få lyfta av oss det som tynger, det som behöver förlåtas.

"Synd" - det vi gör medvetet eller omedvetet, när vi missar målet, det vi gör aktivt det vi gör av underlåtenhet.

"Synd"

Det är så dubbelt!! In på huden känner jag hur synden finns, det onda, samtidigt som språket vi har på något sätt både förkrymper det och förstorar det, lägger sten på bördan, lyfter inte av. ”Allt som är jag känner du”. Betyder det inte att du redan också känner min skuld? Måste jag rannsaka mig, ”min synd står alltid inför mig”. Jag har slutat lyssna innan förlåtelseorden för skulden är så smärtsam. Min egen? Andras? Ändå är ondskan realitet, ändå är brustenheten verkligare än något annat, den lever in på min bara hud. All den synd jag utsatts för då? Var blir den synlig? Var får jag lägga av mig den? Var får jag rasa, Gud, över dig och över människor? 

Den kursiverade texten kom till under en skrivövning igår, när vi uppmanades fundera över platsen för bekännelse och förlåtelse. Vi talar så mycket i Svenska Kyrkan om den synd vi orsakat men så lite om den vi utsätts för och vårt behov att också få lägga av oss den, upprättas till nytt liv, göras till människor igen. Hur gör vi det? Och hur talar vi om synd och skuld utan att lägga sten på bördan.

Vilka ord talar sant om livet samtidigt som de inte orsakar mer skada, mer skam eller mer skuld hos den som bara behöver bli befriad från det hen utsatts för. Vilka ord talar sant om livet och låter den som behöver lägga av sig skulden som tynger? Vilka ord talar sant om livet och låter båda gå upprättade därifrån?

Hur gör vi det?
Hur kan jag göra det när jag kommer ut i tjänst?

"All den synd jag utsatts för då?"

Hur benämner vi den skulden och lyfter den av den som blir utsatt? Jag tänker på hur viktigt det är att tala sant om det vi utsätts för, hjälpa varandra att lägga skulden där den hör hemma, inte på oss själva men på "förövarna". Ibland behöver vi hjälp att se vilken skuld som är min och vilken som är andras. Behovet av att visa oss själva nåd behöver vi också tala om - och fundera tillsammans kring hur vi gör det. Befrielsen kommer när skulden lyfts av oss och det vi utsatts för också gör det. Kan det vara så? 

måndag 20 mars 2017

Min mat, din mat, vems mat? Tankar om det osynliga (och synliga) beroendet

På eftermiddagen har jag arbetat med predikan till det genomförande (ungefär examination) jag har nästa vecka. Då ska jag ha planerat och kunna genomföra en högmässa och alla de moment som ingår. Vi har fått varsin söndag och varsin "caseförsamling" att förhålla oss till. Jag ska ta mig an andra söndagen efter trettondagen med temat "Livets källa".

Jag har bestämt mig för att predika över en text i Andra Mosebok, när Mose får se Gud på ryggen. Den stora berättelsen i Andra Mosebok handlar om hur Gud, genom Mose, leder Israeliterna ut ur Egypten, befriar dem från slaveri för att sedan föra dem ut på en 40 år lång vandring i öknen.

Jag började fundera på det där med källor till liv i öknen, och hur de överlevde vandringen/vistelsen i den ogästvänliga miljön. Efter att ha klagat till Gud fick de manna att samla in på marken varje morgon, så mycket de behövde, och när vatten saknades lät Gud det strömma fram ur en klippa.

De var så beroende av Gud! Maten är ingen självklarhet, vore det inte för Guds nåd och ledning skulle de inte överleva i öknen. Gud tröttnar då och då, Gud säger till Mose att folket är styvnackat, att Gud inte vill ha något med dem att göra. Mose förhandlar och ber. Gud ger vika och sluter ett förbund med Israeliterna. De är så medvetna om sitt beroende för sin överlevnad.

Är jag det? Så medveten? Jag tänker på mitt eget förhållande till mat och livsmedel (kanske på allas vårt förhållande, vi som lever i Sverige och har det förhållandevis väl ställt, inte alla överallt men generellt). Vi lever med kylar som är fyllda av mat, butiker och stormarknader där vi formligen drunknar i mat. Ett överflöd utan mått. Vi går in där, hämtar våra varor, de artiklar vi behöver, stoppar i vårt kort och betalar med ettor och nollor med vårt bankkort och trycker in ännu mer i våra kylskåp. Hur medvetna är vi om vårt beroende av jorden? Hur ofta tänker jag på vetet som odlas, på bonden, på djurhållningen, på vad som krävs för att vi ska ha mat på bordet? Hur ofta tänker du på det? Det är så oändligt många led mellan bananplantaget och mig (jag äter mycket bananer), mellan vetet på åkern och brödet jag skär i mitt kök. Som om det kom så, färdigt, som om det var råvaran.

I östra Afrika är det torka. Där känner de som drabbas sitt beroende av jorden och sveket när jorden inte ger mat in på bara skinnet. Där har barn dött de senaste åren för att jorden inte ger det människor behöver för att leva. Jag går mellan hyllor dignande av mat. Jag behöver aldrig vara hungrig. Jag är beroende av jorden, men ser det inte. En kvinna i min ålder i Etiopien har inte den möjligheten. För jorden torkar och vi blundar för nöden för vi förstår inte att det har med oss att göra. Jag förstår inte att det har med mig att göra. Mitt överflöd gör att jag inte behöver fundera över mitt beroende. Det borde jag göra oftare och vara tacksam över det överflöd jag lever i och borde dela med mig av, den nåd som givits till mig att ge vidare. Jag tänker på Hans Rosling som menade att det var möjligt för all jordens befolkning att äta sig mätt om vi omfördelade resurser. Jag har en källa till liv - har jag roffat åt mig någon annans också, i mitt överflöd?

Det blev ingen predikan skriven i eftermiddag, men kanske blev viktigare tankar tänkta. Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att jag tänkte mer på det här, på att se att jag är en del av något som är större än mitt eget överflöd och att jag också har ett ansvar där.

söndag 19 mars 2017

Om löpning och lust

Idag, när jag inte orkade lyssna på P1 som jag vanligtvis lyssnar på under förflyttning eller promenader ramlade jag över Träningspodden i telefonens Podcaster. Jessica Almenäs och Lovisa Sandström aka Lofsan småpratar, guidar, tipsar och funderar kring träning. De avsnitt jag lyssnat på idag har framförallt handlat om löpning.

Jag är löpare, även om jag inte sprungit särskilt mycket det senaste året på grund av infektioner, och därmed snarare lufsar än springer, så är jag löpare. Så förvånad jag blev att den identiteten är så stark. Jag springer sällan långt och aldrig fort men jag är löpare. Nu har jag fått vara frisk i drygt två månader sedan den senaste infektionen dessutom har jag sedan dess tränat relativt regelbundet i genomsnitt ca 1 pass i veckan. Nu kommer solen, våren och pollenallergin så all träning sen i tisdags har blivit inställd. Nu börjar mina luftrör anpassa sig till pollenhalten och jag ska ge lufsandet ett nytt försök på tisdag. Mitt mål är att ganska snart vara upp i 2-3 löparpass i veckan. Muskelminnet måste ju finnas någonstans i min kropp så jag tror inte det ska ta så lång tid.

Eftersom 2016 var ett så ruskigt dåligt träningsår jämfört med 2015 så har det blivit tydligt för mig det senaste året vilka fördelar träningen har för mig.
- Min kropp blir smidigare, vikt har aldrig varit en faktor i min träning men jag märker att i takt med att musklerna förtvinar blir jag kraftigare och får svårare att bära upp mig själv. Det sliter på mina leder som knän och höfter. Jag behöver mina muskler, jag är lång och kraftigt byggd och om jag inte tränar relativt regelbundet får jag svårare att röra mig i vardagen.

- Min astma blir bättre, eftersom löpningen ger mig bättre kondition påverkar min astma mig inte lika mycket i mitt dagliga liv, som när jag ska klättra upp för alla fyra sugande trappor i skolan. Nu står jag flåsande innanför dörren när jag tagit mig upp till lärarnas korridor.

- Jag skrattar mer, mår bättre psykiskt, blir en trevligare människa, inte minst för mig själv. Min pms blir inte alls lika jobbig.

Samtidigt är det viktigaste för mig att det ska kännas lustfyllt att träna, att inte fokusera på vikt, fart, eller sträcka; det viktigaste är att jag mår bra av det, att jag får tid att tänka och lösa problem. Att min kropp får röra sig, att jag får vara utomhus och att jag får göra det på alldeles egen hand. Utan att behöva vara trevlig, social eller konversera. Jag får stänga in mig i min egen bubbla och processa allt det som händer i mitt liv.

Så ja, jag är löpare, en glad amatör, men löpare är jag. Så här års längtar jag alltid efter att få dra på mig löparskorna och ge mig ut. På tisdag, då ska jag och mina Kayanos nöta asfalt och kickstarta löparsäsongen med ett intervallpass. Jag älskar att lusten är tillbaka.