På eftermiddagen har jag arbetat med predikan till det genomförande (ungefär examination) jag har nästa vecka. Då ska jag ha planerat och kunna genomföra en högmässa och alla de moment som ingår. Vi har fått varsin söndag och varsin "caseförsamling" att förhålla oss till. Jag ska ta mig an andra söndagen efter trettondagen med temat "Livets källa".
Jag har bestämt mig för att predika över en text i Andra Mosebok, när Mose får se Gud på ryggen. Den stora berättelsen i Andra Mosebok handlar om hur Gud, genom Mose, leder Israeliterna ut ur Egypten, befriar dem från slaveri för att sedan föra dem ut på en 40 år lång vandring i öknen.
Jag började fundera på det där med källor till liv i öknen, och hur de överlevde vandringen/vistelsen i den ogästvänliga miljön. Efter att ha klagat till Gud fick de manna att samla in på marken varje morgon, så mycket de behövde, och när vatten saknades lät Gud det strömma fram ur en klippa.
De var så beroende av Gud! Maten är ingen självklarhet, vore det inte för Guds nåd och ledning skulle de inte överleva i öknen. Gud tröttnar då och då, Gud säger till Mose att folket är styvnackat, att Gud inte vill ha något med dem att göra. Mose förhandlar och ber. Gud ger vika och sluter ett förbund med Israeliterna. De är så medvetna om sitt beroende för sin överlevnad.
Är jag det? Så medveten? Jag tänker på mitt eget förhållande till mat och livsmedel (kanske på allas vårt förhållande, vi som lever i Sverige och har det förhållandevis väl ställt, inte alla överallt men generellt). Vi lever med kylar som är fyllda av mat, butiker och stormarknader där vi formligen drunknar i mat. Ett överflöd utan mått. Vi går in där, hämtar våra varor, de artiklar vi behöver, stoppar i vårt kort och betalar med ettor och nollor med vårt bankkort och trycker in ännu mer i våra kylskåp. Hur medvetna är vi om vårt beroende av jorden? Hur ofta tänker jag på vetet som odlas, på bonden, på djurhållningen, på vad som krävs för att vi ska ha mat på bordet? Hur ofta tänker du på det? Det är så oändligt många led mellan bananplantaget och mig (jag äter mycket bananer), mellan vetet på åkern och brödet jag skär i mitt kök. Som om det kom så, färdigt, som om det var råvaran.
I östra Afrika är det torka. Där känner de som drabbas sitt beroende av jorden och sveket när jorden inte ger mat in på bara skinnet. Där har barn dött de senaste åren för att jorden inte ger det människor behöver för att leva. Jag går mellan hyllor dignande av mat. Jag behöver aldrig vara hungrig. Jag är beroende av jorden, men ser det inte. En kvinna i min ålder i Etiopien har inte den möjligheten. För jorden torkar och vi blundar för nöden för vi förstår inte att det har med oss att göra. Jag förstår inte att det har med mig att göra. Mitt överflöd gör att jag inte behöver fundera över mitt beroende. Det borde jag göra oftare och vara tacksam över det överflöd jag lever i och borde dela med mig av, den nåd som givits till mig att ge vidare. Jag tänker på Hans Rosling som menade att det var möjligt för all jordens befolkning att äta sig mätt om vi omfördelade resurser. Jag har en källa till liv - har jag roffat åt mig någon annans också, i mitt överflöd?
Det blev ingen predikan skriven i eftermiddag, men kanske blev viktigare tankar tänkta. Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att jag tänkte mer på det här, på att se att jag är en del av något som är större än mitt eget överflöd och att jag också har ett ansvar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar