Trondheim i backspegeln: En kvinna är en kvinna är en kvinna är en kvinna...

Vi står i kö till toaletterna när jag hör mig själv utbrista "Kyrkornas världsråd skulle behöva en rättviseförmedling". Anledningen är det plenum vi precis kommit ifrån, ett mycket spännande plenum om religion och våld. Våld mot religioner och våld i religioners namn. I det här plenumet satt sju personer och av dessa var sex personer män. Dessa män var mycket kompetenta och kunde sina områden väl. Bland dem fanns en rabbi från USA som väckte mycket upprörda känslor när det gäller situationen i Mellanöstern men det är ett annat inlägg. Den kvinnliga panelmedlemmen var norska och talade om interreligiöst arbete och arbetet mot våld i nära relationer i religiösa miljöer. Hon var mycket duktig och jag följde hennes anförande med stort intresse för det är viktigt.

När hela plenum sedan i buzz-groups (gissar att det motsvarar våra bikupor) kunde jag inte låta bli att sträcka handen mot min walkie-talkie och säga till mina vänner "Det är sju personer på scenen, en av dem är kvinna och hon pratar om kvinnosaksfrågan". Så kommer det sig att jag någon timme senare står i kö på toaletten och säger att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling. 

Den kvinnliga representationen är ett problem, i kyrkornas världsråd, i Svenska Kyrkan och i samhället i stort. Kvinnan som höll anförandet under plenumet om våld och religion hälsade välkomna när women's meeting startade på söndag kvällen och sa det som jag tror är en sanning också i Sverige: många ungdomar idag förstår inte vad vi ska ha feminism till, de tror att vi redan nått jämställdhet. Vi har kommit långt, både i Norge och Sverige, men fortfarande finns det många stora strukturella problem, det har inte minst visats den senaste veckan när tjejer blivit våldtagna och sexuellt ofredade på festivaler runt om i Sverige. Kvinnor har 80 % av mäns lön och behöver vara mycket mer kompetenta än män för att ha chans till samma positioner. Dessutom avkrävs kvinnor ständigt förklaringar på hur de ska klara sitt arbete tillsammans med familjeliv - vem frågar någonsin en man detta? Det finns strukturer som vi måste arbeta med.

Förutom att vi själva har en bit kvar att gå så handlar det också om solidaritet med andra kvinnor som inte har våra rättigheter eller möjligheter som förtrycks och ses ned på, som inte får tillgång till utbildning eller sjukvård på samma villkor, för att de är kvinnor. Många av deltagarna i women's meeting var 60+ och har därmed upplevt ett liv under helt andra villkor än de jag är uppväxt under, min vän Sharons teori är att vi inte längre tror att vi behöver varandra efter att feminismen i västvärlden vunnit stora segrar. Vi glömmer också att andra behöver oss, att andra behöver att vi kämpar även för deras rättigheter eftersom de inte ges en chans till det. En plats för detta arbete, min plattform, är den kyrkliga världen. I Svenska Kyrkan finns fortfarande ett kvinnoprästmotstånd och precis som i samhället strukturer som gör det svårare för kvinnor än för män, strukturer som upprätthålls av kvinnor. Jämställdhet kan inte enbart räknas i representation som t.ex. i att de flesta präster som vigs nu är kvinnor, det handlar också om vilka som sitter på ledande positioner.

Jag måste säga att Kyrkornas Världsråd verkar ta detta på allvar för av centralkommitténs tre moderatorer (en moderator och två vice) är två av dem kvinnor. Den ordinarie moderatorn är kvinna (och dessutom svart - apropå representation) och sitter sida vid sida  med kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit. 

Men hur svårt kan det vara att hitta kompetenta kvinnor som talar om något annat än kvinnofrågan? I centralkommittén är nästan alla medlemmar någon typ av doktorer, många fler kvinnliga doktorer finns utanför centralkommittén och någon av dem måste väl ändå vara kompetent att tala om religion och våld i ett annat perspektiv än kvinnoperspektivet?

Jag inser att jag inte varit särskilt stringent i det här inlägget, mitt huvud är inte särskilt stringent ikväll men jag tycker fortfarande att kyrkornas världsråd behöver en rättviseförmedling, vi är inte jämställda och vi behöver vara solidariska med våra systrar som inte har det lika förspänt som vi.

Trondheim i backspegeln: Men ungdomarna då?

Det här inlägget skulle kunna heta "It isn't enough to talk the talk, you have to walk the walk." men det är för långt och komplicerat och säger för lite om innehållet. 

På centralkommittémötet i Trondheim talades det, som jag nämnt, om representation och en del om hur dålig den är. Det gäller också representationen av unga människor, i kyrkornas världsråd räknas du som ung(dom) om du är under 30 år. Jag klarar gränsen på håret och tack vare det fick jag åka till Trondheim. Vi talade en hel del om hur dålig representationen av ungdomar är, hur lite "vi" släpps in och hur mycket vi behövs. Alla vill ha ungdomar på plats men ingen vill lämna plats för dem, de flesta kyrkor skickar biskopar, professorer, the very rev. eller människor med liknande titlar. Som framgår så är det inte direkt något som människor under 30 år har hunnit uppnå (då har jag trots allt hunnit med lite drygt två kandidatutbildningar). Munnen säger en sak och handlingen en annan, precis som i Svenska Kyrkan.

Det skaver här hemma, och det skavde där. Det skavde när jag var 15 år och det skaver när jag är 29 år. Talet om ungdomar. Som en homogen grupp, som om vi var skilda från människosläktet i övrigt. Om unga människor går det att säga: alla ungdomar tycker/tänker. Förra januari blev jag så arg att jag skällde ut en 65+ lärare för att hon talade om för en av mina unga ledare hur ungdomar var och vad ungdomar gjorde och vad ungdomar är trots att han klart och tydligt sa: men så är inte jag och mina kompisar. Min kollega tittade imponerat på mig och undrade hur jag fortfarande kunde brinna så starkt för det. Jag hade precis fyllt 27 år och hon såg mig som vuxen. 

Tidigt lärde jag mig att jag användes som alibi och tidigt lärde jag mig att nosa mig till när någon försökte använda mig på det sättet. Inte för att jag hade något att komma med utan för att jag var en fin siffra att ha i statistiken. Jag kan fortfarande känna lukten av det på flera mils avstånd och det luktar "synas men inte höras" det luktar förnedring och kränkning. Jo, jag använder K-ordet. Det räcker inte att säga att det behövs unga människor, det krävs också ett agerande som visar på det, som visar på att unga människors åsikter och röster är lika viktiga som biskopens eller professorns. En del saker vet vi lika mycket om. Unga människor måste lyftas upp och få samma villkor som alla andra, ses som individer och som kompetenta sådana. Det tänkte jag mycket på när jag, med drygt två kandidatutbildningar, satt mitt i havet av människor och höjde och sänkte en mikrofon.

Så centralkommittén och personalen från kyrkornas världsråd talade mycket, mycket om hur viktigt det är med unga människor i den ekumeniska rörelsen. Samtidigt behandlades vi inte på det viset. Under den första veckan var allt frid och fröjd, då var vi bara stewards på plats men veckan därpå blev allt väldigt skevt. Vi blev väldigt illa till mods under den väldigt formella invigningen när vi förväntades dyka upp i våra svettiga t-shirts och vara nöjda med det (alla var galet obekväma), vi bodde på ett vandrarhem. Resten av mötesdeltagarna bodde på hotell. Vi fick äta frukost på en kvart för på vandrarhemmet kunde de inte öppna frukosten tidigare. Vi förväntades jobba ändan av oss under mötet och vi var underbemannade och ändå var det biskopar som bad oss hämta kaffe åt dem (vilket vi inte fick göra eller gjorde, men ändå). Missförstå mig inte nu, jag hade det superfint i Norge och roligt, och fantastiskt. MEN att behandla oss annorlunda för att vi är unga är inte okej. Det motsäger precis allt de säger om hur viktiga ungdomar är i den ekumeniska rörelsen.

På utvärderingen enades vi om att ett lämpligare sätt att organisera det hela hade varit om vi bott på vandrarhemmet den första veckan och sedan när mötet började flyttat in på hotellet där  ALLA andra konferensdeltagare bodde oberoende av om de var medlemmar av centralkommittén, rådgivare eller bara gäster. Det låter kanske petigt av mig att gnälla om detta när jag ägnat så många långa blogginlägg att skriva om hur viktig den här upplevelsen var för mig, men de små upplevelserna är viktiga, de små sakerna har att göra med strukturer och vårt sätt att tänka om och se på saker.

Men ungdomarna då? Jag räknas snart inte som ungdom i något sammanhang men det här är en fråga som kommer fortsätta engagera mig även om min främsta gåva i livet kanske inte är att möta ungdomar, men jag kan fortsätta slåss för att varje människa ska ses som en människa inte som en del i en homogen grupp. För mig är det extra viktigt eftersom jag aldrig någonsin har känt mig bekväm med att vara en del av gruppen "ungdomar". Jag har alltid känt mig som en udda fågel där och därmed farit ganska illa av att så många förväntat sig att jag ska vara på ett visst sätt för att jag är ung.

Så tänker jag på orden Gud sa till Jeremia, som tyckte att han var för ung:
Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.

Trondheim i backspegeln: Om samtalsklimatet i Svenska Kyrkan

Att sitta mitt i plenum under hela centralkommittémötet gav mig mycket tid att tänka och reflektera över saker de gånger jag inte skötte mikrofonen. Jag fick också möjlighet att iaktta och lyssna till delegaternas tal. Jag funderade mycket över samtalsklimatet vid mötet och vårt samtalsklimat i Svenska Kyrkan.

Jag menar inte samtalsklimat i enskilda församlingar - det har jag ingenting att säga om, för där känner jag bara min egen väl. Jag menar samtalsklimatet på nätet, i debattartiklar och mellan människor som på något sätt har en möjlighet att göra sin röst hörd. ALLT är ständigt infekterat. Det är som om vi glömt hur man pratar med varandra och vi försöker inte ens hitta varandra längre, istället håller vi oss kvar allt hårdare i vår egen åsikt och hävdar alldeles bestämt att det är den som är rätt oavsett om vi är konservativa, liberala eller progressiva, högkyrkliga eller lågkyrkliga, kvinnor eller män. Jag vet att jag målar med de breda penslarna men jag är så eländigt trött på den hårda tonen, de ständiga fördömandena som kommer. För inte så länge sen hörde jag Annika Borg och Kent Wisti i Studio Ett apropå de resor en del av Svenska Kyrkans församlingar gjort med sin personal. Jag är den första att erkänna att Svenska Kyrkan har problem, det är ju bland annat därför jag skriver det här inlägget men jag upplevde tonen så hård i debatten, inte från båda sidor men jag undrar verkligen om det är på det sättet vi lever. Jag halkar själv in där ibland, på de hårda fördömanden men hela jag fylls av sorg när jag läser debatten om kyrkohandboken där det förekommer så mycket hat. Det är bara en handbok, HERREGUD. Har jag velat utbrista och vad är det som gör problem som i det stora hela är så obetydliga (nåja, jag vet att kyrkohandboken är viktig, men det finns faktiskt saker som definierar oss mycket mer som kristna än vår kyrkohandbok). Vad är det som får vanligtvis kloka människor att bete sig på ett alldeles omänskligt sätt? Dessutom finns det en långsinthet som jag sällan ser maken till. Jag tänker på det där bibelstället som Kyrkornas världsråd bygger sitt arbete på; Joh 17:21, och hur lite jag känner den längtan i min egen kyrka och hur ledsen det faktiskt gör mig.

Allt detta blev också så mycket tydligare där jag satt på min stol i Trondheim i ett hav av människor från olika kyrkor och kyrkofamiljer. Där svårigheterna att komma överens borde varit långt mycket större, där oenigheten och risken för hård samtalston borde vara mycket större än i en förhållandevis liten kyrka i norra Europa där vi delar kulturell bakgrund, kyrkotillhörighet och språk, där finner jag att polariteten är större, respektlösheten inför andra människors tro är djupare och viljan att benhårt hålla fast vid sitt eget är så djup att det blir en skam att släppa taget. Vi är bröder och systrar i Kristus men vi beter oss som om vi vore något annat, 

Så jag sitter mitt i folkhavet, alla dryga 300 personer som sitter runt omkring mig lyssnar mer eller mindre intensivt på talarna. Alla som kommer till mikrofonen vänder sig till moderatorn och alla anförande hålls med respekt för den som inte delar talarens åsikt. Jag blir ledsen av att bli så förvånad. Inte ens när det hettar till försvinner respekten för den andre och de som grälar tar varandra i handen och skrattar tillsammans i korridoren över en kopp kaffe efteråt. De bygger relationer, de bygger en enad kyrka, långsamt, långsamt, men de bygger den i alla fall.

Och jag tror det är där som problemet ligger hos oss. Vi bygger inte relationer till varandra och därför finns ingen tillit. I Trondheim talades det mycket i plenum om att lyssna till varandras berättelser, inte att hålla med om allt, men att LYSSNA. När vi pratar med våra konfirmander om tystnadspärlorna i frälsarkransen talar vi om att vi har en mun och två öron för att vi ska lyssna mer än vi pratar och kanske vore det inte så dumt för oss vuxna att tänka på det mer också. När vi lyssnar på varandras historier bygger vi tillitsfulla relationer och vi kanske  lyckas förstå något om den andres ståndpunkt så vi kan förstå varför hen tänker som hen tänker. Det gör inte att vi måste tycka som hen eller att vi följer hens vilja. Men vi behöver börja tala respektfullt till varandra och vi måste börja lyssna på varandra. Vi är bröder och systrar i Kristus, vi borde leva som det också. We have to walk the walk not only talk the talk. Typ. 

Och förresten, jorden går inte under hur handboken än blir. Vi kommer fortsätta fira gudstjänst för det har vi gjort i nästan 2000 år och vi har andra, och större problem i vår kyrka än vilken melodi det är till kyriet eller om jag avskyr någon av serierna för att de inte stämmer överens med min teologiska uppfattning. Det behöver jag påminna mig själv om ibland.

Trondheim i backspegeln: Att komma hem

Sent i onsdags kväll landade jag på svensk mark för första gången på två veckor och jag var djupt tacksam över att vara hemma samtidigt som det kändes underligt att göra saker på egen hand, under så lång tid hade vi gjort saker tillsammans. Under så lång tid hade jag haft människor omkring mig alla timmar, utom de timmar jag sov. Så står jag där på trottoaren utanför Linköpings flygplats i mörkret och väntar på min skjuts hem. Jag är ensam. Det är tyst och den rörelse jag ser och hör är den från bilarna som kör förbi på östra länken en bit bort.

Sedan dess har livet hemma varit fullrulle och jag har inte riktigt hunnit tänka så mycket på dagarna i Trondheim. Igår morse satt jag och fikade tillsammans med mina fd. kollegor i församlingsgården, det var då jag förstod hur mycket jag förändrats. Jag berättade om en del upplevelser och funderingar som inte riktigt lämpar sig för bloggen. För mig är det ofta så att insikterna kommer när jag säger något högt, i samtal med någon annan.

Något som jag ändå vill tala om en smula här är det här med samhällsnormer. Under lång tid har jag varit säker på vad min längtan och mina drömmar varit: träffa en partner, bilda familj, leva det där villa, volvo, vovve livet (fast utan vovven). Sedan vill jag allt det där andra också, som kanske inte riktigt låter sig kombineras med det där lugna familjelivet. De senaste dagarna har jag ställt mig frågan vad det är jag verkligen längtar efter och vad som är samhällets normer. Jag gissar att det här kommer ta mig några dagar att reda ut men jag undrar om inte mycket av min längtan efter det där med familjeliv har att göra med att det är så jag alltid föreställt mig livet för att jag har egentligen inte haft några alternativ. Nu har jag börjat tänka att det faktiskt finns alternativ och så många saker jag vill göra. Det har jag tagit med mig hem från Trondheim. Hur jag i längden förhåller mig till det kan bara tiden utvisa.

Idag har jag dessutom beställt flygbiljetter till nästa spännande utflykt - den till Kairo, min första utanför Europa. Det ska bli så spännande och jag ser så mycket fram emot att få möta Kairo och de människorna som ska delta i programmet om religion och våld de där dagarna i augusti. Det är så mycket som händer nu för mig - kanske allra mest i mig.

Jag saknar mina vänner, de nya vännerna, från Trondheim, de där som jag levde så nära en så kort tid. De blev liksom en del av mig och blev så viktiga för min syn på kyrkan, livet och världen. De flesta av dem vet jag mycket lite om men tycker ändå så ofantligt mycket om. Två dygn efter hemkomst väntar jag fortfarande på att de ska storma fram bakom ett hörn i sina orangea tröjor och att de ska skratta och få mig att skratta och sedan tala om något som är allvarligt och viktigt. Så har det varit.