Trondheim i backspegeln: Men ungdomarna då?

Det här inlägget skulle kunna heta "It isn't enough to talk the talk, you have to walk the walk." men det är för långt och komplicerat och säger för lite om innehållet. 

På centralkommittémötet i Trondheim talades det, som jag nämnt, om representation och en del om hur dålig den är. Det gäller också representationen av unga människor, i kyrkornas världsråd räknas du som ung(dom) om du är under 30 år. Jag klarar gränsen på håret och tack vare det fick jag åka till Trondheim. Vi talade en hel del om hur dålig representationen av ungdomar är, hur lite "vi" släpps in och hur mycket vi behövs. Alla vill ha ungdomar på plats men ingen vill lämna plats för dem, de flesta kyrkor skickar biskopar, professorer, the very rev. eller människor med liknande titlar. Som framgår så är det inte direkt något som människor under 30 år har hunnit uppnå (då har jag trots allt hunnit med lite drygt två kandidatutbildningar). Munnen säger en sak och handlingen en annan, precis som i Svenska Kyrkan.

Det skaver här hemma, och det skavde där. Det skavde när jag var 15 år och det skaver när jag är 29 år. Talet om ungdomar. Som en homogen grupp, som om vi var skilda från människosläktet i övrigt. Om unga människor går det att säga: alla ungdomar tycker/tänker. Förra januari blev jag så arg att jag skällde ut en 65+ lärare för att hon talade om för en av mina unga ledare hur ungdomar var och vad ungdomar gjorde och vad ungdomar är trots att han klart och tydligt sa: men så är inte jag och mina kompisar. Min kollega tittade imponerat på mig och undrade hur jag fortfarande kunde brinna så starkt för det. Jag hade precis fyllt 27 år och hon såg mig som vuxen. 

Tidigt lärde jag mig att jag användes som alibi och tidigt lärde jag mig att nosa mig till när någon försökte använda mig på det sättet. Inte för att jag hade något att komma med utan för att jag var en fin siffra att ha i statistiken. Jag kan fortfarande känna lukten av det på flera mils avstånd och det luktar "synas men inte höras" det luktar förnedring och kränkning. Jo, jag använder K-ordet. Det räcker inte att säga att det behövs unga människor, det krävs också ett agerande som visar på det, som visar på att unga människors åsikter och röster är lika viktiga som biskopens eller professorns. En del saker vet vi lika mycket om. Unga människor måste lyftas upp och få samma villkor som alla andra, ses som individer och som kompetenta sådana. Det tänkte jag mycket på när jag, med drygt två kandidatutbildningar, satt mitt i havet av människor och höjde och sänkte en mikrofon.

Så centralkommittén och personalen från kyrkornas världsråd talade mycket, mycket om hur viktigt det är med unga människor i den ekumeniska rörelsen. Samtidigt behandlades vi inte på det viset. Under den första veckan var allt frid och fröjd, då var vi bara stewards på plats men veckan därpå blev allt väldigt skevt. Vi blev väldigt illa till mods under den väldigt formella invigningen när vi förväntades dyka upp i våra svettiga t-shirts och vara nöjda med det (alla var galet obekväma), vi bodde på ett vandrarhem. Resten av mötesdeltagarna bodde på hotell. Vi fick äta frukost på en kvart för på vandrarhemmet kunde de inte öppna frukosten tidigare. Vi förväntades jobba ändan av oss under mötet och vi var underbemannade och ändå var det biskopar som bad oss hämta kaffe åt dem (vilket vi inte fick göra eller gjorde, men ändå). Missförstå mig inte nu, jag hade det superfint i Norge och roligt, och fantastiskt. MEN att behandla oss annorlunda för att vi är unga är inte okej. Det motsäger precis allt de säger om hur viktiga ungdomar är i den ekumeniska rörelsen.

På utvärderingen enades vi om att ett lämpligare sätt att organisera det hela hade varit om vi bott på vandrarhemmet den första veckan och sedan när mötet började flyttat in på hotellet där  ALLA andra konferensdeltagare bodde oberoende av om de var medlemmar av centralkommittén, rådgivare eller bara gäster. Det låter kanske petigt av mig att gnälla om detta när jag ägnat så många långa blogginlägg att skriva om hur viktig den här upplevelsen var för mig, men de små upplevelserna är viktiga, de små sakerna har att göra med strukturer och vårt sätt att tänka om och se på saker.

Men ungdomarna då? Jag räknas snart inte som ungdom i något sammanhang men det här är en fråga som kommer fortsätta engagera mig även om min främsta gåva i livet kanske inte är att möta ungdomar, men jag kan fortsätta slåss för att varje människa ska ses som en människa inte som en del i en homogen grupp. För mig är det extra viktigt eftersom jag aldrig någonsin har känt mig bekväm med att vara en del av gruppen "ungdomar". Jag har alltid känt mig som en udda fågel där och därmed farit ganska illa av att så många förväntat sig att jag ska vara på ett visst sätt för att jag är ung.

Så tänker jag på orden Gud sa till Jeremia, som tyckte att han var för ung:
Säg inte att du är för ung

utan gå dit jag sänder dig

och säg det jag befaller dig!

Låt dem inte skrämma dig,

ty jag är med dig

och jag skall rädda dig,

säger Herren.