Där två eller tre är samlade i mitt namn eller "Var är alla människor?"

Ni vet när en har lovat sig själv att aldrig säga detdär till någon eller i något sammanhang. Sedan hör en plötsligt sig själv missmodigt säga detdär, eller i alla fall tänka det.

Jag gissar att ni är fler än jag som känt den där orättfärdiga skulden när någon brustit ut i ett: "Men, var är alla andra" när ni bara är några stycken på plats i stället för den väntade skaran. Sedan håller denna någon en liten monolog om hur oansvariga alla som inte är där är. Ni som kommit känner skulden krypa upp i kroppen trots att den inte är er, ni är ju där! Och monologen kunde vederbörande ha sparat till dem det gällde, men icke!

Jag har lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Så sitter jag på en stol i koret i Films kyrka (ja, det finns en kyrka, nordöst om Uppsala, som heter så) och ska leda gudstjänst. Det är 1 maj och kvällen innan var en härlig Valborgsmässoafton (eller siste april, som jag lärde mig att det hette i Uppsala). Jag har sett fram emot detta, arbetat hårt med predikan, fast jag nu för min värld inte kan minnas vad jag predikad om. Jag kikar ut över kyrkan, räknar huvuden och känner hur modet sjunker. Hör den negativa rösten stiger fram "Men var är alla? Varför kommer de inte?" Så börjar jag föra resonemang i mitt huvud om hur otroligt trist det är att ingen kommer, det är inte direkt upplagt för att jag ska vara en god gudstjänstledare där jag sitter och känner mig bitter.

Jag som hade lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Några minuter innan klockan 11 inser jag vad det är jag sitter och tänker. Jag ser mig om igen och inser att vi är ett tiotal människor där. Vi är där och vi är där tillsammans för att vi vill möta Gud. Vi har kommit dit och där två eller tre är samlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. För oss som kom var det viktigt att komma dit, att möta varandra och Gud, att be, sjunga och läsa texterna tillsammans.

Jag skämdes!

Jag hade glömt alla som var där, alla oss som kommit. Det är ju det som är det viktiga, att vi är där tillsammans. Visst hade det varit roligt om kyrkan varit full, men så ser verkligheten inte ut. Vi är en liten men naggande god skara som samlas till gudstjänst och vi är viktiga. Ibland koncentrerar vi oss för mycket på kvantitet och statistik och för lite på kvalité. Så där jag satt och hörde kyrkklockorna ringa bestämde jag mig för att jag behövde byta attityd. Jag bestämde mig för att känna glädjen över oss som var där, och att den här gudstjänsten var minst lika viktig som det jippo som gör kyrkan fullsatt, kanske viktigare. För det är ändå i vardagen våra liv blir till.

Jag önskar att vi kunde hjälpas åt att tänka så oftare. En sommarkväll kom jag att tänka på detta när jag stod bredvid vaktmästaren längst ner i kyrkan innan gudstjänsten började. Vaktmästaren viskade till mig: "Hoppas det kommer några ikväll" och jag svarade, visare efter gästspelet i Film: "Men vi är ju här!" Och det var vi, prästen (jag) var där, vaktmästaren, två kyrkvärdar, fem körsångare och musikern var där. Vi var tio personer på plats, betydligt fler än två eller tre. Och Jesus hade lovat att vara mitt ibland oss.

Vi behöver tänka om i Svenska Kyrkan. Vi kommer sällan fylla våra kyrkor, men gudstjänsterna är viktiga ändå, för oss som är där. Det är roligare om vi är många men det är viktigt även när vi är få. Hur ska vi lära oss att tänka på det sättet i stället? Jag tror det är viktigt. "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".

Alla dom drömmar jag drömt...

Ibland tänker jag på hur det hade varit om allt hade varit normalt. Om jag hade hållit mig inom normerna som tonåring, om inte allt det där andra hade varit. Vad hade blivit då och vem hade jag blivit? 

Då och då drabbas jag av stor sorg. Sorg över det begränsade, ensamma som präglade mina tonår. När alla andra bröt sig loss, när jag också skulle göra det förstod jag. Fast jag inte förstod någonting. Fast jag kanske fortfarande inte förstår. Något jag inte kunde formulera hände i mig och det som inte gick att formulera blev ångest och år av kamp - för att bli fri. Den kampen tog inte slut förrän i februari i år. 

Emelie anno 2004, jag hade precis blivit sedd, någon hade förstått.

Allt blev bra mycket tidigare än i februari. Några år innan jag fyllde 25 år hade det vänt. Jag blev en ganska vanlig (och försiktig) 25-åring. Jag hade på något sätt accepterat livet som det var, och förväntade mig inte så himla mycket av det. Uthärdandet är också en konstform i sig, den har jag blivit bra på. Inte ens fyra månader senare mötte jag en människa som med tiden kom att förändra mitt liv. Hon slår det alltid i från sig. Jag framhärdar. Vi kommer nog aldrig bli ense i den frågan. Anne öppnade sakta upp mina låsta rum, och steg för steg fick hon komma mig nära. Utan att jag riktigt visste hur det gick till började jag längta, hoppas och drömma igen. För att det var möjligt. Jag vågade, för jag visste att Anne skulle ta emot om jag föll. Snart fem år senare lever jag ett otroligt gott liv. Ikväll har jag lyssnat på flera poddar från "Verkligheten i P3". Det har fått mig att reflektera över mitt liv, det som är och det som var.

Så är det så att jag sörjer alla mina drömmar som dränktes av depression, ångest och otrygghet. Jag blir berörd så hjärtat i bultar i bröstet när jag tänker på alla den unga tjejer (och killar) som behöver stoppa undan sina drömmar för att de inte är möjliga att drömma.

Jag har, så länge jag vetat vad Oxford och Cambridge är för något, haft en, något romantiserad, dröm om att få studera där. Vid ett riktigt universitet, där något krävs av mig. Där jag får vara precis så nördig och intelligent som jag faktiskt alltid trott jag varit. (Det är underligt, jag har aldrig någonsin trott att jag är dum, trots allt som sagts om mig, och gjorts mot mig har jag vetat om att jag är intelligent.). Så när "Verkligheten i P3" handlade om en svensk 23-åring som studerar vid Oxford öppnades mitt sår igen. Såret som är sorg över allt det där "normala" som ska göras åren efter studenten. Om resorna, förhållandena, utomlandsstudierna, om festerna med vännerna, om vännerna. Jag var länge rätt svåråtkomlig, ja kanske rädd, så många vänskapsrelationer rann ut i sanden lika snabbt som de börjat. 

Det har förändrats. Mitt vänskaps entourage är stort. Det är färgglatt, prickigt, blommigt, oväntat, årsrikt, ungt, rynkigt och vackert. Visst har det kommit mycket gott ur det som har varit. Visst har det format mig till en människa som jag är otroligt stolt över att vara. Jag har åstadkommit så mycket, inte bara inom akademin utan också i livet, som jag är stolt över. Jag vet att jag är älskad av en hel hoper människor som inte vill vara utan mig. Ändå kommer jag aldrig någonsin att vara tacksam över det som jag har varit med om och klarat mig igenom. Jag vägrar vara tacksam, bara för att jag ska. Jag vägrar romantisera smärtan som jag har utstått, det goda som kommit ur det som varit står på inget sätt i proportion till det onda det kommer. Dessutom hade jag nog blivit en riktigt hyfsad människa ändå, utan det här. 

Det går aldrig att vrida tiden tillbaka. Jag kommer troligtvis aldrig få uppleva hur det är att studera i Oxford, mer än genom tv-serier. Det kommer för alltid vara något förlorat för mig, precis som så många andra drömmar jag drömt.

Emelie, anno 2017, tillsammans med Anne i Linköpings domkyrka

Nu, när jag lever ett liv där drömmar är möjliga, så hoppas jag att jag i alla fall ska få genomdriva några stycken. Den första nådde jag faktiskt till 11 juni, 2017 när jag prästvigdes, omgiven av så många av de människor som älskar mig. Och jag tänker på Sinatras "New York, New York" och strofen "If I could make it there, I'll make it everywere..." och jag tog mig hit. Nu kan jag ta mig var som helst. Frågan är bara vart jag ska... Det är spännande, att vara på väg.