Där två eller tre är samlade i mitt namn eller "Var är alla människor?"

Ni vet när en har lovat sig själv att aldrig säga detdär till någon eller i något sammanhang. Sedan hör en plötsligt sig själv missmodigt säga detdär, eller i alla fall tänka det.

Jag gissar att ni är fler än jag som känt den där orättfärdiga skulden när någon brustit ut i ett: "Men, var är alla andra" när ni bara är några stycken på plats i stället för den väntade skaran. Sedan håller denna någon en liten monolog om hur oansvariga alla som inte är där är. Ni som kommit känner skulden krypa upp i kroppen trots att den inte är er, ni är ju där! Och monologen kunde vederbörande ha sparat till dem det gällde, men icke!

Jag har lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Så sitter jag på en stol i koret i Films kyrka (ja, det finns en kyrka, nordöst om Uppsala, som heter så) och ska leda gudstjänst. Det är 1 maj och kvällen innan var en härlig Valborgsmässoafton (eller siste april, som jag lärde mig att det hette i Uppsala). Jag har sett fram emot detta, arbetat hårt med predikan, fast jag nu för min värld inte kan minnas vad jag predikad om. Jag kikar ut över kyrkan, räknar huvuden och känner hur modet sjunker. Hör den negativa rösten stiger fram "Men var är alla? Varför kommer de inte?" Så börjar jag föra resonemang i mitt huvud om hur otroligt trist det är att ingen kommer, det är inte direkt upplagt för att jag ska vara en god gudstjänstledare där jag sitter och känner mig bitter.

Jag som hade lovat mig själv att aldrig göra så. Lovat.

Några minuter innan klockan 11 inser jag vad det är jag sitter och tänker. Jag ser mig om igen och inser att vi är ett tiotal människor där. Vi är där och vi är där tillsammans för att vi vill möta Gud. Vi har kommit dit och där två eller tre är samlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. För oss som kom var det viktigt att komma dit, att möta varandra och Gud, att be, sjunga och läsa texterna tillsammans.

Jag skämdes!

Jag hade glömt alla som var där, alla oss som kommit. Det är ju det som är det viktiga, att vi är där tillsammans. Visst hade det varit roligt om kyrkan varit full, men så ser verkligheten inte ut. Vi är en liten men naggande god skara som samlas till gudstjänst och vi är viktiga. Ibland koncentrerar vi oss för mycket på kvantitet och statistik och för lite på kvalité. Så där jag satt och hörde kyrkklockorna ringa bestämde jag mig för att jag behövde byta attityd. Jag bestämde mig för att känna glädjen över oss som var där, och att den här gudstjänsten var minst lika viktig som det jippo som gör kyrkan fullsatt, kanske viktigare. För det är ändå i vardagen våra liv blir till.

Jag önskar att vi kunde hjälpas åt att tänka så oftare. En sommarkväll kom jag att tänka på detta när jag stod bredvid vaktmästaren längst ner i kyrkan innan gudstjänsten började. Vaktmästaren viskade till mig: "Hoppas det kommer några ikväll" och jag svarade, visare efter gästspelet i Film: "Men vi är ju här!" Och det var vi, prästen (jag) var där, vaktmästaren, två kyrkvärdar, fem körsångare och musikern var där. Vi var tio personer på plats, betydligt fler än två eller tre. Och Jesus hade lovat att vara mitt ibland oss.

Vi behöver tänka om i Svenska Kyrkan. Vi kommer sällan fylla våra kyrkor, men gudstjänsterna är viktiga ändå, för oss som är där. Det är roligare om vi är många men det är viktigt även när vi är få. Hur ska vi lära oss att tänka på det sättet i stället? Jag tror det är viktigt. "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".