Då och då drabbas jag av stor sorg. Sorg över det begränsade, ensamma som präglade mina tonår. När alla andra bröt sig loss, när jag också skulle göra det förstod jag. Fast jag inte förstod någonting. Fast jag kanske fortfarande inte förstår. Något jag inte kunde formulera hände i mig och det som inte gick att formulera blev ångest och år av kamp - för att bli fri. Den kampen tog inte slut förrän i februari i år.
 |
| Emelie anno 2004, jag hade precis blivit sedd, någon hade förstått. |
Allt blev bra mycket tidigare än i februari. Några år innan jag fyllde 25 år hade det vänt. Jag blev en ganska vanlig (och försiktig) 25-åring. Jag hade på något sätt accepterat livet som det var, och förväntade mig inte så himla mycket av det. Uthärdandet är också en konstform i sig, den har jag blivit bra på. Inte ens fyra månader senare mötte jag en människa som med tiden kom att förändra mitt liv. Hon slår det alltid i från sig. Jag framhärdar. Vi kommer nog aldrig bli ense i den frågan. Anne öppnade sakta upp mina låsta rum, och steg för steg fick hon komma mig nära. Utan att jag riktigt visste hur det gick till började jag längta, hoppas och drömma igen. För att det var möjligt. Jag vågade, för jag visste att Anne skulle ta emot om jag föll. Snart fem år senare lever jag ett otroligt gott liv. Ikväll har jag lyssnat på flera poddar från "Verkligheten i P3". Det har fått mig att reflektera över mitt liv, det som är och det som var.
Så är det så att jag sörjer alla mina drömmar som dränktes av depression, ångest och otrygghet. Jag blir berörd så hjärtat i bultar i bröstet när jag tänker på alla den unga tjejer (och killar) som behöver stoppa undan sina drömmar för att de inte är möjliga att drömma.
Jag har, så länge jag vetat vad Oxford och Cambridge är för något, haft en, något romantiserad, dröm om att få studera där. Vid ett riktigt universitet, där något krävs av mig. Där jag får vara precis så nördig och intelligent som jag faktiskt alltid trott jag varit. (Det är underligt, jag har aldrig någonsin trott att jag är dum, trots allt som sagts om mig, och gjorts mot mig har jag vetat om att jag är intelligent.). Så när "Verkligheten i P3" handlade om en svensk 23-åring som studerar vid Oxford öppnades mitt sår igen. Såret som är sorg över allt det där "normala" som ska göras åren efter studenten. Om resorna, förhållandena, utomlandsstudierna, om festerna med vännerna, om vännerna. Jag var länge rätt svåråtkomlig, ja kanske rädd, så många vänskapsrelationer rann ut i sanden lika snabbt som de börjat.
Det har förändrats. Mitt vänskaps entourage är stort. Det är färgglatt, prickigt, blommigt, oväntat, årsrikt, ungt, rynkigt och vackert. Visst har det kommit mycket gott ur det som har varit. Visst har det format mig till en människa som jag är otroligt stolt över att vara. Jag har åstadkommit så mycket, inte bara inom akademin utan också i livet, som jag är stolt över. Jag vet att jag är älskad av en hel hoper människor som inte vill vara utan mig. Ändå kommer jag aldrig någonsin att vara tacksam över det som jag har varit med om och klarat mig igenom. Jag vägrar vara tacksam, bara för att jag ska. Jag vägrar romantisera smärtan som jag har utstått, det goda som kommit ur det som varit står på inget sätt i proportion till det onda det kommer. Dessutom hade jag nog blivit en riktigt hyfsad människa ändå, utan det här.
Det går aldrig att vrida tiden tillbaka. Jag kommer troligtvis aldrig få uppleva hur det är att studera i Oxford, mer än genom tv-serier. Det kommer för alltid vara något förlorat för mig, precis som så många andra drömmar jag drömt.
 |
| Emelie, anno 2017, tillsammans med Anne i Linköpings domkyrka |
Nu, när jag lever ett liv där drömmar är möjliga, så hoppas jag att jag i alla fall ska få genomdriva några stycken. Den första nådde jag faktiskt till 11 juni, 2017 när jag prästvigdes, omgiven av så många av de människor som älskar mig. Och jag tänker på Sinatras "New York, New York" och strofen "If I could make it there, I'll make it everywere..." och jag tog mig hit. Nu kan jag ta mig var som helst. Frågan är bara vart jag ska... Det är spännande, att vara på väg.
Åhh Emelie du skriver så bra. Tänk vilken dröm som blev uppfylld 11juni inte vilken som helst. Jag är så tacksam för att fått lära känna dig lite och hoppas vi snart ses. Kram
SvaraRaderaDu kommer nog också med tiden att upptäcka att den där lyckliga fasaden som så många visar utåt, den har en hel del sprickor varigenom man kan ana sorger och bekymmer. Jag tror inte att det finns många som har det så lätt och fint som man lätt kan tro på t.ex. Facebook, eller när föräldrar skryter om sina lyckade barn. (Vilket kan vara ganska smärtsamt att höra för dem som inte har så karriärer och utlandsresor att skryta med.)
SvaraRaderaDet är nog det du skriver om som är själva livet: att leva det så gott det går, trots svårigheter och motgångar.
Jag hoppas att du kommer att känna att du har hamnat rätt i ditt kall. Underbart att du har fått ett så fint nätverk med vänner, det uppväger mycket att känna sig som en del i en gemenskap.
Lycka till - jag tror att allt du har upplevt har gjort dig stark nog att klara av framtiden på ett bra sätt.
Marianne B