Trondheim dag 12: Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom...

Fulata och jag i våra matchande Lindex outfits

Slut. Det känns som en evighet sen, och som igår, men i riktiga tal har det gått 13 dagar sedan jag kom hit till Trondheim. Jag åker hem förändrad, förvandlad, öppnad. För mig är det som om den här upplevelsen har varit nyckeln som öppnat alla dörrar, rivit alla murar och drivit rädslorna på flykten. Så här står jag nu, drygt 28 år gammal och har plötsligt så många fler drömmar än jag hade för 14 dagar sedan, så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se, så mycket jag vill vara en del av. Så kanske är det inte ett slut jag fått vara med om, utan en början. Jag ser ett mönster, anar än väg när jag ser bakåt och kanske var det nu jag tryckte mig upp ur asfalten och började blomma. Jag har ägnat ett år åt att få rötter, att vara jag, mitt arbete i Johannelund gav mig självförtroende och näring. Det här var nästa steg, att slå ut i blom.

Dagen började i djup trötthet som snart vändes i upprymdhet och fniss, den ljuvliga Fulata som jag berättat om tidigare i veckan satt plötsligt där med precis likadana kläder som jag, Nåja, hennes tunika och mina byxor var gjorde av samma sorts tyg och det såg väldigt roligt ut när vi stod bredvid varandra och nästan smälte ihop.

I plenum fattades en lång rad beslut och många dokument antogs, jag var ärligt talat alldeles för trött för att följa med ordentligt i vad som pågick på scenen, men skötte min mikrofon, skojade med mina stewardkompisar och med den fantastiske professor Enns som länge såg ut att komma etta i statistiken och vara den som talat allra längst tid under centralkommittén. När han sedan blev omkörd häromdagen skapade min stewardkompis Viivi en liten skyllt för att heja på honom. Efter det blev Fernanod och Viivi vänner. Det tycker jag känns så typiskt för den här upplevelsen jag har haft, relationerna och hur de verkligen kommer i centrum. Det verkar också vara det som till slut gör att saker och ting som verkar omöjliga att få igenom verkligen blir möjliga att få igenom. Det finns, trots meningsskiljaktigheter, en stor tillit och kärlek till varandra. En önskan om att vi ska vara ett, precis som Jesus bad om i sitt avskedstal i Joh 17. Vi har en lång väg framför oss, men vi kan vandra tillsammans utan att i allt tycka lika. Vi kan älska varandra, världen och Gud och ändå vara oense om en otroligt massa saker på grund av våra olika traditioner.

Dansen till "We are marching" ledd av biskop Opoko

Ikväll när vi hade vår sista debriefing var det någon som sa att hon tyckte att vår avslutningsbön så väl speglade det möte vi varit med om. Hur vi varit uttråkade och glada, hur vi gråtit och hur biskop Opoko plötsligt startat dans. Jag kan bara hålla med henne. Så har det verkligen varit. Hela livet har rymts under den här tiden. För mig har också hoppet vuxit. Vi är många som arbetar för en bättre värld, vi är många som vill visa på Jesus och den försonande kraften som finns hos Gud, det finns många som vill arbeta tillsammans. Kristna utövar våld mot andra människor, hela tiden, men det här forumet har bara icke-våld förespråkats, och kanske allra mest har det varit kyrkoledare från Mellanöstern(!!!) som uttryckt en önskan om och uppmanat till icke-våld. Det har en stark grund i bibelns ethos.

Vid vår sista debriefing fick vi chansen att ta upplevelserna som stewards i ett större perspektiv och ju mer jag funderade desto mer saker kom jag på som hänt med mig under den här tiden, tankar jag tänkt som inte funnits där förut, drömmar jag inte vågat drömma, längtar jag inte vågat längta och hopp som jag inte har vågat hoppas.

Jag tillsammans med kvinnan jag är så glad över, Sharon Watkins

Med mig hem har jag dessutom inbjudningar till halva världen, en inplanerad resa till Kairo, ett ton nya vänner och en mentor som finns på andra sidan jordklotet och som jag är oändligt glad för att jag har träffats. Efter att jag lagt upp bilden på oss på instagram kommenterade en av mina vänner och sa att vi var lika, jag har svårt att se det, men kanske är det så att man har svårt att se likheterna mellan sig själv och någon annan. Jag bär också med mig en känsla hem av att vara stolt över att vara kristen, stolt över de enande krafter och goda viljor. Vi vandrar tillsammans, mot en bättre, rättvisare och fredligare värld.

Trondheim dag 11: Allt jag vill vara ska vi bli, tillsammans.

Foto lånat från: WCC

Gårdagens Women's evening har präglat hela min dag,  i alla  fall min tankar, annars har dagen varit en mycket formell dag med presentationer och beslut av olika slag. Det har varit en intensiv dag och det börjar märkas att vi har varit här i 12 dagar, delegaterna på centralkommittémötet börjar bli trötta och de har inte ens varit här en vecka än. Jag ser så mycket fram emot att få komma hem till min egen miljö, min vardag, min säng, min frukost, min kyrka, mitt språk. Min engelska har verkligen återgått till att vara god och flytande, det känns gott (fast tidvis har det ärligt talat varit svengelska med norsk melodi).

Dagen började med ett Child rights plenary för oss som bor i Skandinavien tror jag inte mycket var nytt där, men som alltid är det nödvändigt att upprepa saker och på andra ställen har inte barnen samma plats i samhället som de har hos oss. Ärligt talat är det ju si och så med barnens rätt i Sverige också och vi är inte så duktiga på att inkludera barnen i gudstjänsten och det övriga kyrkliga arbetet annat än som mottagare. Jag uppskattade förmiddagen mycket inte minst för att det stod tre svenskar på scen, Jennie, som är präst och arbetar på kyrkokansliet, tillsammans med två unga människor från Östersund som höll ett bra tal till de församlade medlemmarna av centralkommittén. Det var strongt av dem att ställa sig inför alla dessa biskopar, very rev. och andra kyrkoledare och tala till dem om ungdomars plats i kyrkan.

Sessionen när valen skulle hållas var stängd. Det betydde att det bara var presidiet, medlemmarna, tre personal från kyrkornas världsråd och vi stewarts som fick vistas i plenum. Det gjorde också att vi fick turas om att sitta som dörrvakter utanför entrédörrarna till plenum. Oron för att det skulle bli stökiga val var ganska stor men kom på skam, sessionen slutade till och med 10 minuter innan utsatt tid. Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd modererar nomineringskommittén och bad med rätta om ursäkt för jämställdheten i de olika kommittéerna som inte levde upp till Kyrkornas världsråd normer. Fast jag förstår att det inte är lätt - jag tror att han kanske har det svåraste jobbet på hela mötet, att göra alla nöjda. Hatten av för biskop Anders.

På onsdag eftermiddag åker jag hem och imorgon blir en intensiv dag så ikväll har jag börjat packa ihop mina saker på rummet där jag bor. Jag längtar verkligen hem men det gör också så ont att jag ska lämna allt det här. Den här upplevelsen har förändrat mig, förändrat min syn på många saker, öppnat upp nya vägar och möjligheter. "Transforming" är ett ord de använder här och så har det varit för mig. Jag tror det allra svåraste med att komma hem blir att inte ha någon att dela den här erfarenheten med. Här har vi varit 15 stycken som gjort det tillsammans och som haft varandra, som delat känslor, upplevelser och tankar med varandra i nästan två veckors tid. De här människorna kommer alltid betyda något för mig även om vi inte håller kontakten med varandra.

Foto lånat från WCC

Så var det detta med women's meeting. Varför blev det en så speciell upplevelse för mig? Jag har varit en del av kvinno-/tjejgrupper tidigare men något var annorlunda här. Det fanns ingen bitterhet. Vi delade många förfärliga historier om våld och förtryck som kvinnor utsätts för och ändå fanns ingen bitterhet. Det var en säker plats, en glädje över att få vara tillsammans, stötta varandra och bära varandra. Det fanns en glädje över att vi var många, en solidaritet med alla som utsatts eller utsätts för sådant som ingen borde utsättas för. Sedan fanns det ett systerskap, en kärlek, en vilja av gott för varandra, en känsla av samhörighet. Jag tror inte jag har upplevt den typen av systerskap förut. Där jag har funnits har så mycket utvecklats till en tävling, ett jämförande, ett behov av att lyfta fram sina egna meriter, att kliva på varandra för att komma fram, komma högre och jag tror det delvis ligger i de strukturer som patriarkatet innebär och med den starka individualismen som präglar det svenska samhället. När vi stod i plenum igår och höll varandra i handen efter ett mycket starkt vittnesmål och sjöng halleluja då fanns inget av det där i rummet. Istället var det fyllt till bredden med solidaritet och helighet. Vad kan vi göra för att stärka systerskapet, kampen för ett rättvist och jämställt samhälle där vi faktiskt agerar som om 50% av befolkningen är kvinnor? Den känslan var också den som bar mig fram till Sharon Watkins och fick mig att ställa frågan; vill du vara ett äldre kollegialt stöd för mig, trots att du finns på andra sidan Atlanten? Modet kom ur insikten att vi behöver varandra för att i kyrkans sammanhang och i samhället få samma status som män. Tack för systerskapet!

Trondheim dag 10: "Vårt hjärta har en himmel"

Efter en väldigt intensiv vecka har det varit en dag i mycket lugnare tempo, å andra sidan har det varit den allra mest känslomässiga dagen för mig. Det har varit en sann berg- och dalbana.

Efter en lugn och skön morgon på hostelet med lång frukost så gick jag och en av de andra stewardsen till Nidarosdomen som ligger nästgårds. Jag hade verkligen sett fram emot att fira mässa, det var en härlig start men sedan, någonstans mitt i, när jag skulle lägga kollekt (till församlingen hemma via swish pga inga norska kontanter) och plockar upp min mobiltelefon för att göra det får jag en hård hand i axeln och en norsk man nästan skriker till mig genom musiken: Ska du fira gudstjänst eller ska du surfa? Gå ut i så fall. Sedan tystnade musiken och jag satt kvar i bänken med en bultande vrede i min kropp, utan att på något sätt kunna svara eftersom det skulle ställa till en scen. Jag var så arg. För ett halvår sedan hade jag nog låtit honom komma undan med det men jag är mycket stolt över mig själv för att jag under nattvardsgången när det återigen var musik faktiskt skällde ut honom. Jag talade om för honom att han var ohyfsad och fräck som betett sig som han gjorde. Hans svar var ett "Jag trodde du satt på facebook". För mig blir det här ett så tydligt tecken på att vi har mycket att jobba med när det gäller jämställdhet och respekt. Att jag som ung kvinna blir tillsagd hur jag ska, eller inte ska uppföra mig av en äldre man är inte ovanligt, att det många gånger har med hans åsikter om hur världen ska vara funtad och att han sedan försöker påtvinga mig hans värderingar. På eftermiddagen har det varit ett ämne i plenum: att stå troget vid sina värderingar men också respektera andras. Vid women's meeting ikväll blev det så tydligt att vi alla bär på dessa historier. Och en av talarna frågade: Hur skulle världen se ut om vi agerade som att 50% av befolkningen var kvinnor?

Jag har varit med om det här så många gånger i mitt tjugonioåriga liv, att jag blir dumförklarad och åthutad för att jag är ung och kvinna, för att män tror att jag är någon som går att köra med, som tror att jag är någon de har rätt att bestämma över. Det är inte en enstaka man som behandlar mig på detta sätt, jag menar att det är en struktur som ändå är förhållandevis mild i Sverige (och i Norge). Jag har fått mycket mer skinn på näsan det senaste året och tänker inte låta någon sätta sig på mig på det sättet igen utan att jag säger ifrån. Ändå sitter jag här ikväll och känner mig fortfarande så förnedrad.

Det tog ganska lång tid för mig att komma i balans igen efter den där händelsen och när jag väl gjort det så tog en annan känslostorm vid. Först ett plenum och Religion och Våld där starka vittnesmål kom från Norge, Nigeria, Libanon dessutom var en amerikans Rabbi närvarande och gav sin syn på saken liksom en muslimsk man som arbetar för Finn church aid. Det gav många tankar och jag återkommer till det i mitt Mellanöstern inlägg.

Dagen avslutades med Women's meeting, som var en fantastisk upplevelse när det delades tankar och problem som har med kvinnors liv att göra. Allra starkast var det när min nya bekantskap klev upp på scenen och berättade om sitt liv som ung, kristen och en del av ursprungsbefolkningen i det land hon kommer från. Under hennes tal var det så tyst att en liten knappnål hade kunnat höras om den föll till golvet. Allas ögon var fokuserade framåt, alls öron också, Världen utanför slutade existera när vi sögs in i hennes historia och mitt hjärta har inte riktigt hämtat sig än. Alla dessa dagars starkaste ögonblick kom när talaren efter sa att det inte var rätt av henne att tala efter det talet utan istället sa till oss att ta varandra i hand och sa till oss att sjunga ett halleluja tillsammans. Vi sjöng på engelska och på Tongo medan vi höll varandra i hand genom hela salen. Det är ett ögonblick jag inte kommer glömma på länge - om någonsin. Det var heligt, helig mark, ett heligt rum, en helig stund. När jag reflekterade över den här stunden på väg hem till hostelet började jag nya på psalmen för Mikaelidagen Guds änglar är hans sändebud. Vers tre avslutas med en av mina favoriter bland stroferna i psalmboken Vårt hjärta har en himmel! I den stunden var mitt hjärta där i himmelen.

Jag tror det var den här stunden som gav mig mod att göra det jag gjorde sedan. Under alla dessa dagar har jag lagt märke till en kvinna som bland annat modererar programkommittén på grund av hennes sätt att leda och ena, och hennes värme och inte minst hennes minspel under kommittémötena. Hon är präst i USA och har doktorerat och jag har verkligen tyckte allt mer om henne ju längre tid jag spenderat i plenum. Hon har inspirerat mig genom sitt sätt att vara, agera och interagera. Så jag gick fram till henne och berättade det. Sedan berättade jag att jag kommer att prästvigas (om Gud vill och Herren dröjer) nästa år och frågade om jag fick hålla kontakt med henne för att jag tror att det är viktigt med äldre kollegor och systrar för att utvecklas och få stöd och dela erfarenheter med. Hon sa ja(!) och gav mig sitt kort. Vilken glädje.

Glädje var det också att under en liten stund få sitta ner och prata med de andra svenskarna som deltar här i Trondheim, att få skratta och fundera över dagen på ett sätt som inte är en debriefing efter arbetet jag deltagit i. På det hela taget en mycket god, om än känslomässig, dag.

Trondheim dag 9: Vi måste erkänna den plurala världen

Den här dagen blir en riktig utmaning att sammanfatta men jag tror att jag faktiskt kommer lämna en hel del av den till en annan dag. Jag tror det kommer bli några bloggar veckan efter att jag har kommit hem igen för att samla ihop intryck och tankar. Bland annat skulle jag vilja reflektera kring och berätta om det beslutssystem som används i kyrkornas världsråd; Konsensus systemet. För plötsligt (jaja, eller efter evighetslånga diskussioner) hittar vi en gemensam väg framåt, som vi alla kan gå.

Det har också varit sista dagen innan vi får lite välbehövlig vila för att sedan ta oss igenom beslutsfattandet i plenum på måndag.Vi har fått veta att det kan gå hur smärtfritt som helst och att det kan bli stora kontroverser men att de som skriker på varandra är kompisar igen dagen efter. Det låter lovande tycker jag som tyvärr ser ett helt annat samtalsklimat i Svenska Kyrkan för tillfället.

För alla intresserade kan jag berätta att jag ÄNTLIGEN fått yoghurt till frukost. Jag har saknat det så otroligt mycket. Idag fick vi stewards fått äta frukost på konferenshotellet och inte hostelet där vi bor och det var en fantastisk frukostbuffé. Det gjorde mig på gott humör.

Det goda humöret behövdes verkligen för morgonen började med Middle East Plenary. Det var många starka vittnesmål från Libanon, Syrien, Palestina och Egypten. Jag blir allt mer upprörd av den israeliska politiken (återigen, jag är en stor vän av det judiska folket, de är systrar och bröder, och något HELT annat än staten Israel). Under sessionen berättade en av talarna hur den Israeliska premiärministern avvisat alla punkter i ett fredsförslag utom detta: att arabländerna ska erkänna Israel. Tvåstatslösningen finns inte längre på den Israeliska regeringens bord. (Representanten från kyrkan i Jerusalem var inte helt enig).

Det här vill jag återkomma till, mellanösternfrågan engagerar mig verkligen. Jag tänker att det är en viktig sak att notera att när vi talar om araber eller palestinier att de inte enbart är muslimer (vilket egentligen inte spelar så himla stor roll för mig eftersom de är människor och därför mina bröder och systrar, men för argumentationen spelar det roll. Jag tänker på alla kristna som så starkt stödjer Israels sak, som är med och bidrar till förtrycket av palestinier på Gaza och Västbanken också är med och förtrycker sina trossyskon. De bidrar till ett förtryck av de människor som bär allas vårt arv efter de allra första kristna, som finns på de heliga platserna runt om i Israel/Palestina. De är bärare av vårt arv.

En annan viktig poäng som gjordes under eftermiddagen och som relateras till de två tidigare styckena handlar om att kristna inte bara är offer utan också ofta förövare, utövare av våld. Det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt är inte alltid helt lätt. På något sätt lyckades medlemmarna av den kommitté jag arbetade i komma fram till beslut och en möjlig väg framåt trots de många oenigheter. Jag blev också väldigt hoppfull av att höra en framstående libanesisk professor tala om att det fortfarande finns gott hopp för demokrati i Mellanöstern, men att den kanske inte kommer se ut som i västvärlden och att det måste få ta tid. Hur som helst tyckte han i alla fall att det var alldeles för tidigt att stänga dörren till hoppet om demokrati. En annan man framförde att detta alltid måste ske på de berörda folkens villkor.

Nu har jag arbetat fjorton timmar på rad (med en liten paus där någonstans på mitten), imorgon ska jag äntligen få fira mässa. Som jag längtat efter det den här veckan, att få vara med mig själv, med Gud ensam, fast tillsammans. Först ska jag sova gott och länge, sen ska jag njuta av frukost, mässa och kanske en promenad, sen ska jag vila lite till innan ett kort arbetspass och sedan Womens meeting. Det ska bli väldigt intressant att vara med på, vi kvinnliga stewards har fått ledigt för att kunna delta till 100 %. Jag ser fram emot det på så många sätt.

Trondheim dag 8: Mänsklig diversitet är skapad av Gud

Dagens note to self: Jag måste plocka åt mig lite dokument, för många av dem är otroligt intressanta med tanke på de samtal som förs om dem. Idag har jag antecknat, antecknat och antecknat, funderat, skött mikrofonen och antecknat lite till. Jag ser fram emot slutet av mötet i början på nästa vecka när det ska fattas beslut och jag får vara med och se resultatet av vissa diskussioner.


Dagen började med ett "unity plenary" när det rapporterades från olika kommittéer om hur vi kan nå enhet inom kyrkan (då talar vi om den världsvida) men fortfarande vara olika. Det ledde in på en diskussion på ecklesiologi (i det här fallet betyder det ungefär kyrkosyn). Talaren menade att det var en av de svåraste frågorna att lösa. Här kommer det som jag tyckte var riktigt intressant: Talaren menade att vi inte kan fånga vad kyrkan är med ett enda uttalande. Kyrkan handlar om liv. Precis som livet inte går att beskriva i ett enda uttalande, i en enda doktrin utan vi behöver många bilder för att se vad kyrkan är och vad livet är: Kyrka - tro och liv hör i hop.  Det kom också en representant för katolska kyrkan som talade om sin syn på olika dokument och på den ekumeniska rörelsen och samtalen kyrkorna emellan.

Såklart behandlades också Brexit, det kom in malplacerat under sessionen om kyrkans enhet, det kom upp igen på de Europeiska ländernas regionala möte och några viktiga punkter som diskuterades då gällde att den kyrkliga europeiska gemenskapen är större än EU och att vi visserligen har en del gemensamt med EU men inte allt. Vikten av enhet lyftes också fram samt en oro för framtiden. Efter att det under plenum funnits röster som talade om fördömande/bestörtning över resultatet enades det regionala mötet om att det var viktigt att respektera väljarnas beslut. Valresultatet kom till genom ett stort deltagande och på demokratiska grunder. Däremot så uttalades det oro för splittring när en befolkning i Europa delats på hälften efter en intensiv och rå kampanj.

På eftermiddagen hade jag några timmar ledigt och fick ge mig ut i Trondheim tillsammans med en av de andra stewardsen (det här att böja engelska ord på svenska är en gåta i sig). Vi shoppade lite, åt lite glass och njöt av att det är sommar här också. Jag har sett massa härliga sommarbilder hemifrån och jag längtar efter en strand och bad.

Mitt mest intressanta arbetspass idag var när jag skötte mikrofonen på programkommittens kommittémöte. Min erfarenhet av det: jämställdhet är något mycket relativt och att vi kan vara bröder och systrar i Kristus även om våra ståndpunkter när det gäller rättvisa mellan kön och generationer. Ortodoxa kyrkan kan pga sin ecklesiologi inte följa förslaget om jämställd representation över köns- och åldersgrupper. Det skulle med andra ord ge vakanta platser i centralkommittén. The Very Rev. of Antioch menade att de förslag som kom från gruppen som arbetar med justice between women and men bara skulle vara ett riktmärke. Som jag uppfattade det så menade den arbetsgruppen att förslagen skulle vara en inbjudan att kämpa för att göra framsteg på det området.

Ett annat dokument som diskuterades var ett som kallades The gift of being som tagits fram av EDAN, referensgruppen för funktionshinder. Det fördes en diskussion som berörde mig lite illa och det kan vara så att jag inte riktigt kunde följa den helt och därför kanske inte förstod. Jag var lite upptagen med att sköta mikrofonen. Ett av EDANs uttalande är (ett som jag tycker är helt riktigt) Mänsklig diversitet är skapad av Gud. Det som fick mig att känna mig obekväm var det en av representanterna för den ortodoxa kyrkan sa om att många teologer anser att gudslikheten går att hitta i vår förmåga att göra val. Det skulle enligt min mening göra att väldigt många människor inte kunde vara skapade till Guds avbild vilket också en representant från EDAN påpekade.

Till sist diskuterades ett dokument om Religion & Violence, mycket intressant, men det fick mycket kritik  och det tycks finnas goda anledningar till att bearbeta det i flera omgångar. Det här dokumentet vill jag läsa innan jag kommenterar eller berättar om för det verkar vara mycket intressant och jag tror att de kommentarer dokumentet fick kommer att göra sig bättre då.

Det är en gåva att få vara här, och den här gåvan kom med ytterligare en gåva. I augusti åker jag till Kairo i 6 dagar för att arbeta med frågor som rör religion och våld tillsammans med andra kristna tillsammans med en muslimsk grupp. Det här ser jag mycket fram emot.

Nu när jag tvättat mina tröjor i handfatet på hotellet och skrivit min dagsrapport medan jag lyssnat på regnet mot fönsterbrädan ska jag krypa ner i sängen. Imorgon väntar en lugn arbetsdag och sedan väntar en ledig söndagsförmiddag. Jag ser fram emot att få fira mässa och jag hoppas det är vad som erbjuds i Nidarosdomen, att vara utan något ett tag kan skapa en god längtan efter det, ett tecken på att något som kan tyckas litet faktiskt är en livsnödvändighet.

Trondheim dag 7: När blir svartas liv lika mycket värda som vitas?

Äntligen fick jag lite ledigt! Att vara förkyld och sedan arbeta intensivt sliter på kroppen och det har varit många sena kvällar och mycket att tänka på. Så när de andra åkte för att fira St Hans afton (midsommar) så gick jag tillbaka till mitt rum på hostelet la mig på min säng, tittade på netflix och halvsov i två timmar innan jag tog en dusch och gick tillbaka till hotellet där mötet hålls för att äta middag med en del av delegationen från Svenska Kyrkan. Tack Gud för den här eftermiddagen.



Dagen började med rapport från olika arbetsgrupper i Kyrkornas världsråd. Det var en väldigt stark förmiddag och jag tror inte att någon av oss var oberörd när en pastor från USA berättade om hennes arbete som människorättskämpe, om svartas situation i USA och sa att hon skulle kämpa till alla svartas liv var lika mycket värda som vitas i världens ögon. För mig blev det ett uppvaknande för jag visste inte alls hur stor och stark rasismen var i USA. Hon satte många av de nyheter vi hört om dödsskjutningar av svarta i sitt sammanhang, hon talar om afroamerikaner och andra som lever utanför ex. Afrika för människor i diaspora. Jag tänker att det säger något om det lidande många lever i. Det är inte möjligt för mig att på något sätt förstå det lidande och den "förföljelse" många utsätts för. Ett liknande tal hölls av en representant från ursprungsbefolkningarna som bland annat berättade om sin pappa, en norsk same, som först inte känt sig värdig att gifta sig med representantens norska mamma, och om hur pappan först efter tre år (av sina fem i skolan) börjat förstå vad som hände på lektionerna eftersom han inte tilläts prata sitt eget språk och inte fick undervisning på det heller. En biskop från finska kyrkan talade om flyktingkrisen i Europa som en inre kris, i varje människa, om muren mot omvärlden som en synd. Hur förklarar jag för mina barnbarn att jag visste om vad som hände men inget gjorde?

Det var en smärtsam förmiddag på ett bra sätt, det skavde på ett hälsosamt, nyttigt sätt. Det gav perspektiv på mitt liv, på mitt ansvar och min plats. Vad innebär det att leva i solidaritet med människor som utsätts för sådant som jag inte ens kan föreställa mig?

Sedan behandlades mer formella frågor, men inte mindre intressanta för det (eller vissa var riktigt långtråkiga men mycket var spännande). Dels talades det om potentiella medlemskyrkor och att det inte bara borde informeras om medlemskap i Kyrkornas världsråd utan istället uppmana till medlemskap. Det talades också om hur mindre kyrkor kan bilda en gemensam organisation och sedan bli  medlem i Kyrkornas världsråd som en gemensam organisation.

Det talades också om nästa General Assembly och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd delade med sig av goda tankar om att inte låta mötet bara växa, utan att i stället se till att vi kom tillsammans för att tala om de frågor som behövde diskuteras. Jag tycker det var en strålande poäng och hade gärna gett honom stående ovationer. För hur talar de här stora, fina evenemangen till de fattiga kyrkorna vars medlemmar kanske lever i slummen? Hur blir då ett sådant överflöd av lyx befriande och en del av en pilgrimsfärd mot fred och rättvisa? När det gäller det ekonomiska talade också medlemmar av centralkommitén för att möjligheten till medlemskap inte ska baseras på pengar.

Dessutom var jag djupt imponerad av hur tolkarna direktöversatte vissa inlägg från talare som inte talade engelska. Alla letade efter sina hörlurar och lyssnade sedan till talet, nåja, inte vi stewards såklart. Vi hade fullt upp med att sköta mikrofonerna de talade i.

Sedan har jag lite andra nya äventyr på gång också: Vilka dörrar det här mötet öppnat för mig! Stor tacksamhet.

Trondheim dag 6: Jag rantar om ungdomens roll igen.

Så har det nästan gått en vecka sedan jag kom hit. Det jag saknar mest är lite lugn och ro, min yoghurt till frukost och en majoritet av människor som pratar svenska. Jag har reflekterat lite över det här med hur unga människor behandlas och vilket syftet är med att vi är unga människor, som utan att få betalt sliter för att få det här mötet att fungera medan de allra flesta med någon typ av inflytande är en bra bit över 50 år. Unga människor förväntas alltid nöja sig med en lägre standard, och i kyrkan är man i regel ung mycket länge. Återigen är jag lite i Taizé - där det gäller att följa order, att göra på ett speciellt sätt DÄRFÖR. Vill någon utveckla därför till något mer konstruktivt kan jag alltid lyssna på det men jag motsätter mig obstinat att bli behandlad som ett barn, att jobba hårdare än andra, att inte få pauser för att jag är ung och ska orka. Fast bortsett från korta stunder när den känsla bubblar upp i mig - och det har nog egentligen inte särskilt mycket att göra med det här evenemanget - så har jag mycket roligt. Det som framförallt gav mig den här känslan idag var den MYCKET formella invigningsgudstjänsten där kronprinsparet närvarade.

Alla andra var mycket uppklädda vi stewards hade inte fått någon information om hur formell tillställningen var. Många bar högtidsdräkter av olika slag, vi stod där i våra välanvända och svettiga t-shirtar efter en dags arbete. Vi talade om det på debriefingen ikväll så förhoppningsvis kan stewardsen som kommer på nästa centralkommitémöte få möjligheten till det.

Tyvärr så missade jag den stora snackisen, moderatorns inledningstal som har höjts till skyarna av flera av mina medstewards. Jag har mest hängt vid registreringen, pratat med folk och druckit te. Haft en liten överläggning med några från den svenska delegationen vid lunch och smitt planer för mig själv. Mer om det en annan gång. Sedan vandrade vi 300-400 personer genom Trondheim till katedralen där vi firade en mycket fin inledningsgudstjänst. Det norska kronprinsparet var som sagt på plats liksom Trondheims borgmästare och den norska ärkebiskopen som har sitt säte i Trondheim. Efteråt fick var vi på mottagning med nyss nämnda människor och åt norsk lokal mat i ärkebiskopens slott (där ärkebiskopen bodde för mycket länge sen).

Så lite nedslagen känner jag mig mitt i allt, kanske är det lite hemlängtan, kanske är det något annat men något är det som skaver och stör i mig. Oklart vad, kanske borde jag inte fundera så mycket utan krypa ner i sängen i stället.

I morgon ska jag arbeta i plenum, efter en sådan dag kanske jag har lite mer att rapportera...

Trondheim dag 5: Nu börjar det...

I Trondheim har vi som är stewards börjat arbeta, människor från hela världen anländer en efter en. Idag har jag registrerat en koptisk biskop (de har visst inga namn, det är bara titlar som gäller) och en svenskkyrklig biskop (henne kallar jag vid förnamn och hon heter Eva). Det är roligt att få insyn i arbetet kring ett sådant här stort möte. Från min plats i lobbyn har jag också helt ogenerat och nyfiket kunnat titta på alla människor i klädnader som är exotiska för mig (biskoparna från den ortodoxa kyrkan för det mesta). Det finns så många trevliga människor i världen.

Trots det här har min eftermiddag framförallt präglats av sorg, ilska och en känsla av hopplöshet. Strax efter kl. 16, när jag samtalar med biskop Eva och med Maria som är med som rådgivare, nås jag av nyheten att Sveriges riksdag röstat igenom en lag som i mina ögon är orättfärdig. De som applåderade i kammaren borde skämmas. Majoriteten i Sveriges riksdag har nu låtit ett parti med mindre än 13 % av rösterna sätta agendan, de har bortsett från 22 remissvar som alla var negativa till lagförslaget, de har struntat i den opinionsbildande massan som klart och tydligt gjort sina åsikter tydliga. De har svikit alla de värderingar de talade om inför valet 2014 om öppna hjärtan och generös flyktingpolitik. Min nya vän Fulanta föreslog att vi skulle flytta hela kyrkornas världsråds centralkommitémöte för att protestera. Det är så mycket jag inte förstår i det här och jag kan inte låta bli att tänka på hur Sverige under 1930-talet vägrade ta emot judar. Historiens dom blir hård. Historiens dom kommer bli hård. Det är inga vita medelklassmänniskor som drabbas av det här beslutet. Det är människor som flyr för sina liv, det är barn som inte har något val, dessa barn som tvingats lämna sina hem på grund av våld och förtryck riskerar nu också att bli föräldralösa. Fulanta berättade om ett möte med en man i Grekland som berättade att hans fru och barn fanns i Sverige men att det troligtvis inte skulle kunna återförenas på grund av EUs hårdare flyktingpolitik.

Jag har inte kunnat tänka på något annat, eller prata om något annat. Under dagens avslutande pilgrimsvandring när jag gick sida vid sida med Fulanta delade vi känslan av hopplöshet och ilska. För viljan till rättfärdighet, pilgrimsfärden mot rättvisa och fred gör vi tillsammans och på den pilgrimsresan finns inga orättfärdiga lagar, det är dem vi ska försöka motarbeta. Vi ska visa på kärleken och freden.Vi ska ta hjälpa av alla goda krafter.

De kommande dagarna hoppas jag på att jag återigen ska få hopp om världen och om människan. Låt oss hoppas att orättfärdigheten inte får sista ordet.

Trondheim dag 4: vi är kallade till enhet och solidaritet

Idag har varit en viktig dag, med viktiga och svåra ämnen och med dem återvände sommaren till Trondheim. Jag har så många tankar och så mycket nya lärdomar med mig från den här dagen, så mycket längtan efter att få vara ett verktyg i den här pilgrimsvandringen för rättvisa och fred/frid. Några minuter då och då känns det som om jag sitter i Taizé - hur omsätter jag det här i praktik när jag kommer hem?

För mig har dagen varit en dag när det bränt till i mitt bröst av maktlöshet och vrede på grund av de oförrätter kyrkan på vissa håll utsätter minoritetsgrupper för och som troende kristna utsätts för när de utövar sin tro.

På förmiddagen träffade vi en kvinna med stor lyskraft och integritet, Fulata L. Moyo, PhD. Hon talade med oss om gender justice och hur man arbetar med detta i Kyrkornas världsråd. I officiella sammanhang går det inte att tala om gender eftersom det fortfarande på många håll definieras så som Simone de Beauvoir definierade det: kvinnan är man. Jag vill dela med mig av några reflektioner efter den här föreläsningen: Ingenting kommer till oss, vi måste ta för oss, vi måste kräva vår plats. Männen kommer inte ge den till oss. Fulanta berättade för oss att kvinnornas närvaro i kyrkornas världsråd grundades i att den förste generalsekreteraren  tillsammans med några av de andra delegaternas fruar ville lyfta fram den roll som kvinnor har i kyrkorna, hur viktiga kvinnorna är för kristendomens fortlevnad och att de trots det saknade inflyttande som beslutsfattare. Jag har också tänkt mycket på detta med patriarkat och strukturer som är svåra att bryta ner och hur mycket vi oavsett om vi är kristna, muslimer, judar, ateister osv påverkas av det samhället som finns omkring oss.
Enligt Fulanta är patriarkatet inte introducerat av kristendomen men vi som är kristna har varit oförmögna att motstå det.Vi har gjort och gör omvärldens värderingar till våra egna. Så gjorde också de allra första kristna för att bli accepterade av det omgivande romerska samhället. Det är svårt att alldeles leva på undantag. Den stora frågan som kyrkornas världsråd ar betar med är hur man ska få män, som är en del av problemet, också kan vara en del av lösningen.

Det som gjorde mig allra mest upprörd i dag var mötet med Maria som arbetar som samisk youth advisor i Norska Kyrkan. Jag passade på att fråga henne om det försoningsarbete som pågår i Svenska Kyrkan och hur samerna ser på det. Hon konstaterade att det är skillnaden på hur man talar och vad man gör. För trots att man erkänner diskriminering och rasism så arbetar man genom Svenska Kyrkans politiska styrning emot de behov och rättigheter som samer har. Maria berättade hur samer i Sverige är en av de ursprungsfolk som är allra mest drabbade av rasism, en institutionaliserad rasism och hon jämförde de samebyar som bildats med indianreservaten i Nordamerika. Det berörde mig djupt och min okunskap smög sig fram. Till sist konstaterade hon precis som Fulanta att de som är en del av problemet också behöver vara en del av lösningen. Majoriteten måste alltid lyfta minoriteten, Visste ni förresten att Samerådet inom Svenska Kyrkan varken har rätt till inflytande eller en egen budget? Det har de inom Norska Kyrkan. Jag undrar hur något ska kunna förändras om vi inte låter alla röster höras och vara med i beslut.

Vårt sista pass idag handlade om utmaningar i den ekumeniska rörelsen idag. Det var mycket roligt och utmanande att lyssna på och samtala med kyrkornas världsråds vice generalsekreterare. Det som stannat kvar hos mig och som borrar sig djupt ner i mig och som på något sätt varit genom gående de här dagarna i Trondheim: vi är kallade till enhet och solidaritet. För att Jesus vill det. För att Jesus har kallat oss till det. För att världen ska leva. Vår föredragshållare menar att det idag finns mycket som utmanar strävandena mot enhet, att många är så rädda för den identitetsförlust det innebär att ge upp delar av sitt eget för att förhandla fram enhet, när mitt unika är hotat kan jag till och med ta till våld.

Vi ska välkomna alla som vill vandra med oss mot rättvisa och fred/frid. Vi ska välkomna alla med god vilja, oberoende av religion och livsåskådning. Vi frågade vår föreläsare hur den interreligiösa dialogen hänger ihop med den ekumeniska och hur vi ska se på vår egen religions roll. Han berättade hur det första som möter besökarna på det ekumeniska centret i Bossey i Schweiz är ett krucifix och att han hittills inte mött någon som blivit stött av det. Istället säger företrädare för andra religioner att de då vet var de har oss, att de kan lita på att vi inte har dolda avsikter. Det är viktigt att vara tydlig med sin identitet och respektera andras. Då hotar man ingen. Religionsdialogen är viktig för att Ordet blev kött, inte till man, kvinna, jude, kristen eller muslim. Vår tro är då att alla är kött av Jesu kött och därför ska vi sträcka ut vår hand till alla människor. Vi har ett ansvar att vittna om vår tro men också att respektera andras.

Enhet är ingen lyx - det är ett kall och ett ansvar.
Vår föreläsare avslutade med frågan: Varför är det så att vi kristna har så svårt att komma samman när vi har det bra, men när förtryck och förföljelse hotar syns vårt syskonskap så mycket tydligare. Varför behöver vi vara utsatta för att förstå att vi är kallade att vandra tillsammans mot rättvisa och fred/frid?

Där lämnar jag dagen idag. Imorgon ska över 100 personer anlända till Trondheim och mitt jobb är att registrera och informera. Det ska bli roligt. Vi har blivit lovade att träffa många spännande människor, se många annorlunda kläder och blivit tillsagda att vara nyfikna och frågvisa. Reglerna för vårt arbete på central kommiténs möte är: fun, fellowship och focus. Det första är det viktigaste. Allra mest ser jag fram emot att träffa den svenska delegationen med bland annat biskop Eva Brunne och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd. För som den vice generalsekreteraren sa: kultur knyter samman mer än religion och jag längtar efter att få prata svenska.

Trondheim dag 3: men det är vägen som är mödan värd

Tröttheten har sänkt sig över oss 15 stewards, på tredje dagen nedsänkta i någon slags komatillstånd. Det kanske beror på vädret. Molnen ligger lågt över höjderna runt om Trondheim och termometern har knappt orkat sig över 10 grader. Flera av oss är trötta efter att precis ha avslutat våra terminer på universitetet och vi har verkligen ansträngt våra små grå de här dagarna. Just nu sitter jag i ett hörn i allrummet på Pilgrimgsgården i Trondheim där vi bor. De andra spelar spel i rummet och allt är väldigt stilla. Stilla samtal. Stilla spel. Motsatsen till gårdagens lekar och dans.

Idag har vi hållit oss mer på hemmaplan och kanske på ett sätt sysslat mer med filosofiska frågor, kanske. Vi började dagen med att presentera våra egna kyrkor. Jag berättade om att vara stolt över en kyrka som agerar för mänskliga rättigheter och samtidigt vara medveten om ett arv som är allt annat än vackert. Eftersom flera av våra länder har stora samiska områden så talade vi en del om det också. Lite funfacts: I Danmark är kyrkan fortfarande en del av staten och det finns svårigheter med att vara kritisk till det staten gör. I Norge skiljs kyrkan från staten 1 januari 2017, det mesta av församlingsarbetet drivs av frivilliga och de anställda är betydligt färre än i Svenska Kyrkan. I Finland samsas Finlands evangelisk lutherska kyrka och Finska ortodoxa kyrkan som största kyrkofamiljer. Precis som Svenska Kyrkan har den lutherska kyrkan i Finland två världar: än i storstadsområdena och en helt annan i norr där det är glesbefolkat. Det som förvånade mig mest är att den finska ortodoxa kyrkan följer samma kalender som de lutherska kyrkorna, dvs: vi firar påsk och jul samtidigt och vårt kyrkoår följer ungefär samma rytm.

I Estlands lutherska kyrka är de 356 000 döpta medlemmar. På grund av svårigheten att nå ungdomar valde kyrkan en ung ärkebiskop, han är 41 år (!). Till sist var all religion förbjuden i Albanien fram till 1985. Gud var död och det var partiet som skulle dyrkas.



En av de finska deltagarna gav oss ett interreligiöst dokument signerat av kristna, judiska och muslimska ledare. Vår kursledare, från Libanon, berättade att hon inte skulle kunna resa hem till Libanon med ett sådant dokument utan att bli fängslad på flygplatsen. Ett dokument med en Davidsstjärna skulle räknas som konspiration med Israel och hon skulle ses som förrädare, detta trots att dokumentet behandlar finska förhållanden.

Under eftermiddagen pratade vi om våld, i den allra bredaste bemärkelsen, om handlingar som minskar människors livsrum, som kränker mänskliga rättigheter och som skadar andra. För att kunna prata om fred och rättvisa, vilket är vad kyrkornas världsråd vill göra, måste vi också tala om det som stör rättvisan och freden: våldet. Vi talade om hur hatet växer i exklusion, mellan grupper som saknar relation med varandra och hur exklusionen och fördomarna blir en källa till våld både fysiskt, psykiskt och andligt. Att aldrig spela roll leda till alienation, och det är så lätt att ta till det fysiska våldet när man inte spelar någon roll.

I den lilla grupp jag arbetade med talade vi om det institutionella våldet, som utövas av myndigheter och andra institutioner, om orättvisor och diskriminering som förekommer i våra samhällen och även i kyrkan, vi talade om mobbning, om andligt våld och om sexuella trakasserier. Vad kan vi som kyrka göra för att stötta unga människor i detta? Vad är kyrkans roll? Några tankar som jag vill lyfta handlar om att kyrkan i ett första steg måste rensa på sin egen bakgård. Om vi utsätter människor för detta blir vi inte trovärdiga, sedan behöver vi också ställa oss på unga människors sida och hjälpa deras röst att komma fram. En annan tanke handlar om att vara skapare och upprätthållare av en dialog, där vi inte kryper ner i skyttegravar och kastar elände fram och tillbaka utan att tala med varandra, utan att försöka förstå. "Lead by example" - så kan vi sammanfatta våran diskussion och hur vi vill leva. Det är som alltid lättare sagt än gjort.

Eftersom Kyrkornas världsråds general assembely har beslutat att temat för de sju-åtta år som just nu pågår mellan General assemblies ska vara "Pilgrimage for justice and peace" så talade vi också om pilgrimsvandringen, vad är den och vad symboliserar den. Kyrkornas världsråd säger bland annat att en pilgrimsfärd i det här fallet är "The people of God moving together" och att vi ska använda de gåvor vi fått av Gud "as transforming actions". Pilgrimsfärden behövs för mänsklighetens enhet, samfundets enhet och hela skapelsens enhet. Personligen tycker jag nog ändå att det allra viktigaste motivet är att Jesus uppmanat oss till det, till att skapa fred och rättvisa för alla, som en gudsrikesvision. Vi ska svara på vårt "missio Dei". Pilgrimsfärden är inte bara a Pilgrimage for justice and peace,  det är också a pilgrimage of justice and peace. Båda rollerna rör sig parallellt och är beroende av varandra.

I min arbetsgrupp talade vi länge om vad pilgrimsfärden betyder för oss, vad en pilgrimsfärd kan vara. Det var tydligt att den för oss hade en andlig dimension men att det inte hindrar att andra går med oss. Det är också ett sätt att manifestera något - som vandringen till Paris för COP 21, klimatvandringen som i Sverige gick från Uppsala. För oss i de nordiska länderna handlar vandringen också om naturupplevelser och att resan i sig har ett stort värde för oss. Vi landade i Karin Boye dikten som jag citerar i rubriken. "Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd".

När vi sedan talade om vilken försoning som behöver ske i våra egna länder, i vår egen kontext handlade en stor del av samtalet om ursprungsbefolkningen, om samerna och om inuiterna. Vi är rörande överens om behovet av att erkänna den skuld som kyrkan har i det förtryck de har upplevt, att släppa in dessa grupper och inkludera dem på deras villkor. Men vi talade också om hemlöshet, diskriminering och fattigdom som uttryck för socialt våld. Kyrkan bör börja där hon står, alltid på de svagas sida, sprida frid/fred och rättvisa i närområdet för sedan växer det förhoppningsvis och skapar ringar på vattnet, friden och freden sprids. Vi måste möta även våra meningsmotståndare och be för dem som förföljer oss. Skapa goda strukturer, vara vittnen för det goda och leva solidariskt med dem som behöver vår solidaritet.

Det är så stora och svåra frågor. Ibland känns det lite som om jag drunknar i det stora ansvaret som ligger på oss som kristna: för att världen ska leva. Sedan tänker jag också på de stora möjligheterna som ligger i att vi är kristna, i viljan att vara bärare av fred och frid. Vi är många, går vi tillsammans har vi möjlighet att göra skillnad. Och det är därför vi är här. För att gå tillsammans. Kommer vi att lyckas? Det kan bara framtiden döma, men viljan finns och med viljan kommer hopp.

När jag lyssnar på mina nya vänner så ler jag, och känner hopp. Carla som arbetar för kyrkornas världsråd säger flera gånger om dagen att de flesta kyrkoledare någon gång varit stewards på kyrkornas världsråds möten för 30-50 år sedan. Om det är framtidens kyrkoledare som jag sitter här tillsammans med så är jag inte alls orolig. Då är jag väldigt hoppfull om framtiden. Här finns kloka människor med en vilja att göra gott för världen. Det är jag glad för.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Tack Karin Boye!

Trondheim dag 2: att försöka förstå det som inte går att förstå.

Det här med Mellanöstern - varför vet vi så lite om det? Varför vet jag så lite om det, jag som har vänner och bekanta därifrån? Varför vet jag så lite om världen? Det har varit de allra största frågorna för mig idag. Jag återkommer strax till Mellanöstern.

Ett viktigt avstamp för den ekumeniska rörelsen var det möte som hölls i Edingburgh 1910, ett första steg mot det som idag är kyrkornas världsråd. Vet ni hur lång tid det dröjde innan de vita västerländska kyrkorna inte längre var i majoritet? 41 år, det hände 1961 i New Dehli. Det har också varit en återkommande känsla idag. Skammen. Skammen över det arv jag har i min ryggsäck. Jag har också tänkt mycket på mitt eget samfund och vilken helomvändning som skett inom Svenska Kyrkan, där kyrkan, som en förlängd hand av staten länge var förtryckare. Hur ska jag förhålla mig till det? Samtidigt berättar jag stolt om en kyrka som står upp för de utsatta, en kyrka vars ledare trycker på för förändring och en mänskligare utveckling av Sverige: för att världen ska leva. Ett arv och ett nu som då och då tycks stå i så stor kontrast till varandra.

Det är solidariteten vi strävar efter som jag gläds så mycket över. Solidaritet med de arabiskt kristna som lider i Jerusalem, solidaritet med de kristna i kåkstäderna i sydamerika, de kristna både hemma och i världen. I förlängningen solidariteten med alla människor, med hela skapelsen. När jag skriver det här tänker jag på Guds ord i Uppenbarelseboken: Se, jag gör allting nytt. Är det kanske en av den ekumeniska rörelsens uppgifter, att arbeta för en värld där Gud kan göra allting nytt. Jag tänker att det passar ganska bra ihop med det temat som kyrkornas världsråd har nu: Pilgrimage for justice and peace. Men hur kan vi behålla hoppet när världen ser ut som den gör?

Det är då vi är tillbaka i Mellanöstern igen. Där vi idag fått lära oss om de problem som unga kristna har i Mellanöstern idag, hur de lever i en hård verklighet som tvingar fram ekumenik, ett sätt att överleva och hur hoppet ändå finns. Trots förföljelse och splittring. Hur längtan efter en ny värld är så stark att det finns unga människor som väljer att stanna kvar medan andra flyr för att arbeta för fred, rättvisa och kärlek. En fred som bygger på en acceptans av diversitet, mänskliga rättigheter och ekonomisk rättvisa mm. Det har skickats ett brev till den libanesiska kvinna som håller föreläsningen från en ung tjej som bor i Jerusalem. Hennes berättelse skär i mitt hjärta för i hennes ord läser jag en längtan om att få leva ett fredligt liv i sitt land och hur hennes frihet hela tiden kringskärs av Israels allt striktare bestämmelser och allt större ockupation.

Jag vet att jag är ute på djupt vatten  när jag börjar tala om Israel och Palestina frågan, men vi måste tala om den. Kan vi först och främst börja med att slå fast att om någon är kritisk mot Israel är personen i fråga inte antisemit. Det Israel jag hör rapporteras om på radio är ett fullblodsnationalistiskt land som försöker roffa åt sig så mycket land de kan med västvärldens goda minne. Notera nu mycket noga att jag säger staten Israel inte det judiska folket. Det är två helt olika saker. Kan vi lämna just den diskussionen där? Efter det jag har lärt mig idag kommer jag ha mycket svårt att ställa mig på Israels sida någonsin mer, det är enligt min uppfattning en ultranationalistisk stat.

För mig väckte det också en del moraliska frågor. Nästan varje vecka ser jag annonser i Kyrkans tidning om resor till det heliga landet. Jag vet också ett flertal församlingar som nyligen varit i Jerusalem på studiebesök. Jag undrar om det är moraliskt försvarbart att resa till Jerusalem, som visserligen är en helig plats för oss, när resan som vi gör på det sättet kan hjälpa till att legitimera en regim som förtrycker människor och inte bryr sig om mänskliga rättigheter(här tänker jag på människorna i Gaza). När det sedan berättas för mig om hur tre kvinnor från kyrkornas världsråd, som var på plats i Israel/Palestina för att arbeta med klimatfrågan, grips på flygplatsen och behandlas mycket illa under sina dagar i fängelset bara för att kyrkornas världsråd kritiserat Israels behandling av palestinierna då vill jag plötsligt dra på mig en Palestinasjal och ställa mig på en barrikad.

Vad kan vi göra för att hjälpa de människor som lever som fångar i sitt eget land?

En sak jag vill återkomma till, kanske när jag kommer hem igen är den studentförsamling som finns i Trondheim och hur den verkar vara en egen församling som helt enkelt består av studenter. Det väcker många tankar hos mig och jag kanske har missuppfattat en del, men jag återkommer i den frågan senare.

Dagen avslutades i alla fall med ett besök i Nidarosdomen, katedralen som ligger nästgårds från det hostel där jag bor. Vi fick vandra runt i de vindlade gångarna upp till tornet med underbara vyer. De flesta bilderna ligger fortfarande i min kamera, men jag tog i alla fall en selfie så ni kan få se. Heliga Birgitta hängde som en staty på ett av tornen och Olav den helige var tydligen närmare Gud än Johannes döparen när katedralen byggdes.

Dessutom har vi firat midsommar, lekt danska & finska lekar, dansat libanesisk dans, ätit konstig norsk mat och lyssnat på  albansk folkmusik. Det är en fantastisk grupp människor jag får lära känna här och kanske kommer jag förstå världen lite bättre när jag kommer hem, kanske kommer jag bara vara mer förvirrad. Den som lever får se.

Trondheim dag 1

Saker jag funderat på idag är hur jag bäst ska bevara tankar, reflektioner och insikter jag gör de här veckorna med kyrkornas världsråd i Trondheim. Och hur skriver jag så jag själv ska vilja läsa det igen? Då tänker jag att det alltid är bättre att skriva till någon. Så jag skriver till bloggen, till er som vill läsa och dela min resa. Så jag kommer försöka skriva något litet varje kväll.

Först och främst är det hur coolt som helst att vara i ett annat land, prata mitt eget språk och göra mig förstådd bland människor från tre andra länder, det är en härlig blandning av norska, danska, svenska och engelska i mitt huvud. 

Vi är femton personer här som ska följas åt fram till och med 29 juni. Vi ska tala om våra kyrkor och verkligheter, försöka förstå varandras och reflektera över vilka frågor som är brinnande för oss. Vi är 18-31 år gamla och ses därför som unga i ett kyrkligt sammanhang. Vi kommer från Finland, Estland, Albanien, Sverige, Danmark och Norge. Vi är Lutheraner, Ortodoxa och Evangelikala. En del av oss lever väldigt lika liv och våra kyrkor liknar varandra medan annat skiljer sig åt. Vi har ett öppet sinne och tror på kommunikation före konfrontation. Troligtvis kommer allt fler meningsskiljaktigheter uppstå längs vägen men jag tror att vi är så intresserade av varandras erfarenheter att det kommer vara viktigare än det som skiljer oss åt.

Kyrkornas världsråd har Mellanöstern som fokusområde i år och idag har vi lyssnat på två röster från Libanon. Med tanke på hur situationen ser ut i Mellanöstern idag med krig, extremism och terror var det mycket intressant. Idag finns ca 12 miljoner kristna i området. 2020 uppskattar man att det kommer finnas 6 miljoner kristna kvar i området. På mindre än fyra år kommer antalet kristna halveras. Om jag förstod det rätt är det problematiskt delvis för att de kristna fungerar som smörjmedel i relationerna mellan sunni- och shiamuslimer enligt föreläsaren, men det är inget jag vill svära på.

Det allra intressantaste var när de två libanesiska kvinnorna sa att det enda rätta västvärlden kunde göra för att stötta de kristna i regionen var att arbeta för fred. Att på riktigt vilja ha fred, för de uppfattar inte att det är vad man vill idag. Alla inblandade har egna intressen i området så som olja och många länder (t.ex.) USA tjänar på att det är krig i regionen. De menade också att det är ohållbart att vi väst väljer att ta emot vissa människor medan andra avvisas, istället för att lägga så stora summor på att ta emot flyktingar borde de läggas på ett arbete för fred som är oberoende av ekonomiska intressen (det kommer aldrig att hända,viskade en dansk tjej till mig och jag är nog beredd att hålla med henne, men det känns sorgligt.) Budskapet var: tryck på i era kyrkor så de i sin tur kan trycka på hos regeringen som kan trycka på hos världssamfundet för att skapa långvarig, hållbar fred i regionen. DET är att hjälpa på plats.

Jag vet för lite för att veta om de har rätt, men det är en intressant tanke, ett sätt att se på en katastrofal situation på ett helt annat sätt än vad vi vanligtvis gör. I väst är vi upptagna av att släcka bränder istället för att bidra till en lösning till grundproblemet som vi delvis själva varit med och skapat genom ex. kolonisation.

En annan detalj vi talat om idag, som jag tror är viktig att hålla i tanken: Arab är inte samma sak som muslim. Arab är den som talar arabiska och tillhör den arabiska kultursfären. Det är en helt annan sak. Kristendomen är en religion som kommer från en kultur som idag domineras av araber, och som hela tiden funnits kvar i området även om vi i västvärlden glömt/ignorerat det faktum att kyrkor har blomstrat i Syrien, Libanon, Egypten och Irak. På ett sätt är de vårt ursprung, den plats vi alla kommer ifrån på ett andligt/religiöst plan. Det är en intressant tanke. Vilka konsekvenser kan den få?

Ser fram emot morgondagens möten, reflektioner och diskussioner. Jag känner mig redan så mycket rikare.