Trondheim dag 12: Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom...

Fulata och jag i våra matchande Lindex outfits

Slut. Det känns som en evighet sen, och som igår, men i riktiga tal har det gått 13 dagar sedan jag kom hit till Trondheim. Jag åker hem förändrad, förvandlad, öppnad. För mig är det som om den här upplevelsen har varit nyckeln som öppnat alla dörrar, rivit alla murar och drivit rädslorna på flykten. Så här står jag nu, drygt 28 år gammal och har plötsligt så många fler drömmar än jag hade för 14 dagar sedan, så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se, så mycket jag vill vara en del av. Så kanske är det inte ett slut jag fått vara med om, utan en början. Jag ser ett mönster, anar än väg när jag ser bakåt och kanske var det nu jag tryckte mig upp ur asfalten och började blomma. Jag har ägnat ett år åt att få rötter, att vara jag, mitt arbete i Johannelund gav mig självförtroende och näring. Det här var nästa steg, att slå ut i blom.

Dagen började i djup trötthet som snart vändes i upprymdhet och fniss, den ljuvliga Fulata som jag berättat om tidigare i veckan satt plötsligt där med precis likadana kläder som jag, Nåja, hennes tunika och mina byxor var gjorde av samma sorts tyg och det såg väldigt roligt ut när vi stod bredvid varandra och nästan smälte ihop.

I plenum fattades en lång rad beslut och många dokument antogs, jag var ärligt talat alldeles för trött för att följa med ordentligt i vad som pågick på scenen, men skötte min mikrofon, skojade med mina stewardkompisar och med den fantastiske professor Enns som länge såg ut att komma etta i statistiken och vara den som talat allra längst tid under centralkommittén. När han sedan blev omkörd häromdagen skapade min stewardkompis Viivi en liten skyllt för att heja på honom. Efter det blev Fernanod och Viivi vänner. Det tycker jag känns så typiskt för den här upplevelsen jag har haft, relationerna och hur de verkligen kommer i centrum. Det verkar också vara det som till slut gör att saker och ting som verkar omöjliga att få igenom verkligen blir möjliga att få igenom. Det finns, trots meningsskiljaktigheter, en stor tillit och kärlek till varandra. En önskan om att vi ska vara ett, precis som Jesus bad om i sitt avskedstal i Joh 17. Vi har en lång väg framför oss, men vi kan vandra tillsammans utan att i allt tycka lika. Vi kan älska varandra, världen och Gud och ändå vara oense om en otroligt massa saker på grund av våra olika traditioner.

Dansen till "We are marching" ledd av biskop Opoko

Ikväll när vi hade vår sista debriefing var det någon som sa att hon tyckte att vår avslutningsbön så väl speglade det möte vi varit med om. Hur vi varit uttråkade och glada, hur vi gråtit och hur biskop Opoko plötsligt startat dans. Jag kan bara hålla med henne. Så har det verkligen varit. Hela livet har rymts under den här tiden. För mig har också hoppet vuxit. Vi är många som arbetar för en bättre värld, vi är många som vill visa på Jesus och den försonande kraften som finns hos Gud, det finns många som vill arbeta tillsammans. Kristna utövar våld mot andra människor, hela tiden, men det här forumet har bara icke-våld förespråkats, och kanske allra mest har det varit kyrkoledare från Mellanöstern(!!!) som uttryckt en önskan om och uppmanat till icke-våld. Det har en stark grund i bibelns ethos.

Vid vår sista debriefing fick vi chansen att ta upplevelserna som stewards i ett större perspektiv och ju mer jag funderade desto mer saker kom jag på som hänt med mig under den här tiden, tankar jag tänkt som inte funnits där förut, drömmar jag inte vågat drömma, längtar jag inte vågat längta och hopp som jag inte har vågat hoppas.

Jag tillsammans med kvinnan jag är så glad över, Sharon Watkins

Med mig hem har jag dessutom inbjudningar till halva världen, en inplanerad resa till Kairo, ett ton nya vänner och en mentor som finns på andra sidan jordklotet och som jag är oändligt glad för att jag har träffats. Efter att jag lagt upp bilden på oss på instagram kommenterade en av mina vänner och sa att vi var lika, jag har svårt att se det, men kanske är det så att man har svårt att se likheterna mellan sig själv och någon annan. Jag bär också med mig en känsla hem av att vara stolt över att vara kristen, stolt över de enande krafter och goda viljor. Vi vandrar tillsammans, mot en bättre, rättvisare och fredligare värld.