Trondheim dag 7: När blir svartas liv lika mycket värda som vitas?

Äntligen fick jag lite ledigt! Att vara förkyld och sedan arbeta intensivt sliter på kroppen och det har varit många sena kvällar och mycket att tänka på. Så när de andra åkte för att fira St Hans afton (midsommar) så gick jag tillbaka till mitt rum på hostelet la mig på min säng, tittade på netflix och halvsov i två timmar innan jag tog en dusch och gick tillbaka till hotellet där mötet hålls för att äta middag med en del av delegationen från Svenska Kyrkan. Tack Gud för den här eftermiddagen.



Dagen började med rapport från olika arbetsgrupper i Kyrkornas världsråd. Det var en väldigt stark förmiddag och jag tror inte att någon av oss var oberörd när en pastor från USA berättade om hennes arbete som människorättskämpe, om svartas situation i USA och sa att hon skulle kämpa till alla svartas liv var lika mycket värda som vitas i världens ögon. För mig blev det ett uppvaknande för jag visste inte alls hur stor och stark rasismen var i USA. Hon satte många av de nyheter vi hört om dödsskjutningar av svarta i sitt sammanhang, hon talar om afroamerikaner och andra som lever utanför ex. Afrika för människor i diaspora. Jag tänker att det säger något om det lidande många lever i. Det är inte möjligt för mig att på något sätt förstå det lidande och den "förföljelse" många utsätts för. Ett liknande tal hölls av en representant från ursprungsbefolkningarna som bland annat berättade om sin pappa, en norsk same, som först inte känt sig värdig att gifta sig med representantens norska mamma, och om hur pappan först efter tre år (av sina fem i skolan) börjat förstå vad som hände på lektionerna eftersom han inte tilläts prata sitt eget språk och inte fick undervisning på det heller. En biskop från finska kyrkan talade om flyktingkrisen i Europa som en inre kris, i varje människa, om muren mot omvärlden som en synd. Hur förklarar jag för mina barnbarn att jag visste om vad som hände men inget gjorde?

Det var en smärtsam förmiddag på ett bra sätt, det skavde på ett hälsosamt, nyttigt sätt. Det gav perspektiv på mitt liv, på mitt ansvar och min plats. Vad innebär det att leva i solidaritet med människor som utsätts för sådant som jag inte ens kan föreställa mig?

Sedan behandlades mer formella frågor, men inte mindre intressanta för det (eller vissa var riktigt långtråkiga men mycket var spännande). Dels talades det om potentiella medlemskyrkor och att det inte bara borde informeras om medlemskap i Kyrkornas världsråd utan istället uppmana till medlemskap. Det talades också om hur mindre kyrkor kan bilda en gemensam organisation och sedan bli  medlem i Kyrkornas världsråd som en gemensam organisation.

Det talades också om nästa General Assembly och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd delade med sig av goda tankar om att inte låta mötet bara växa, utan att i stället se till att vi kom tillsammans för att tala om de frågor som behövde diskuteras. Jag tycker det var en strålande poäng och hade gärna gett honom stående ovationer. För hur talar de här stora, fina evenemangen till de fattiga kyrkorna vars medlemmar kanske lever i slummen? Hur blir då ett sådant överflöd av lyx befriande och en del av en pilgrimsfärd mot fred och rättvisa? När det gäller det ekonomiska talade också medlemmar av centralkommitén för att möjligheten till medlemskap inte ska baseras på pengar.

Dessutom var jag djupt imponerad av hur tolkarna direktöversatte vissa inlägg från talare som inte talade engelska. Alla letade efter sina hörlurar och lyssnade sedan till talet, nåja, inte vi stewards såklart. Vi hade fullt upp med att sköta mikrofonerna de talade i.

Sedan har jag lite andra nya äventyr på gång också: Vilka dörrar det här mötet öppnat för mig! Stor tacksamhet.