Trondheim dag 11: Allt jag vill vara ska vi bli, tillsammans.

Foto lånat från: WCC

Gårdagens Women's evening har präglat hela min dag,  i alla  fall min tankar, annars har dagen varit en mycket formell dag med presentationer och beslut av olika slag. Det har varit en intensiv dag och det börjar märkas att vi har varit här i 12 dagar, delegaterna på centralkommittémötet börjar bli trötta och de har inte ens varit här en vecka än. Jag ser så mycket fram emot att få komma hem till min egen miljö, min vardag, min säng, min frukost, min kyrka, mitt språk. Min engelska har verkligen återgått till att vara god och flytande, det känns gott (fast tidvis har det ärligt talat varit svengelska med norsk melodi).

Dagen började med ett Child rights plenary för oss som bor i Skandinavien tror jag inte mycket var nytt där, men som alltid är det nödvändigt att upprepa saker och på andra ställen har inte barnen samma plats i samhället som de har hos oss. Ärligt talat är det ju si och så med barnens rätt i Sverige också och vi är inte så duktiga på att inkludera barnen i gudstjänsten och det övriga kyrkliga arbetet annat än som mottagare. Jag uppskattade förmiddagen mycket inte minst för att det stod tre svenskar på scen, Jennie, som är präst och arbetar på kyrkokansliet, tillsammans med två unga människor från Östersund som höll ett bra tal till de församlade medlemmarna av centralkommittén. Det var strongt av dem att ställa sig inför alla dessa biskopar, very rev. och andra kyrkoledare och tala till dem om ungdomars plats i kyrkan.

Sessionen när valen skulle hållas var stängd. Det betydde att det bara var presidiet, medlemmarna, tre personal från kyrkornas världsråd och vi stewarts som fick vistas i plenum. Det gjorde också att vi fick turas om att sitta som dörrvakter utanför entrédörrarna till plenum. Oron för att det skulle bli stökiga val var ganska stor men kom på skam, sessionen slutade till och med 10 minuter innan utsatt tid. Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd modererar nomineringskommittén och bad med rätta om ursäkt för jämställdheten i de olika kommittéerna som inte levde upp till Kyrkornas världsråd normer. Fast jag förstår att det inte är lätt - jag tror att han kanske har det svåraste jobbet på hela mötet, att göra alla nöjda. Hatten av för biskop Anders.

På onsdag eftermiddag åker jag hem och imorgon blir en intensiv dag så ikväll har jag börjat packa ihop mina saker på rummet där jag bor. Jag längtar verkligen hem men det gör också så ont att jag ska lämna allt det här. Den här upplevelsen har förändrat mig, förändrat min syn på många saker, öppnat upp nya vägar och möjligheter. "Transforming" är ett ord de använder här och så har det varit för mig. Jag tror det allra svåraste med att komma hem blir att inte ha någon att dela den här erfarenheten med. Här har vi varit 15 stycken som gjort det tillsammans och som haft varandra, som delat känslor, upplevelser och tankar med varandra i nästan två veckors tid. De här människorna kommer alltid betyda något för mig även om vi inte håller kontakten med varandra.

Foto lånat från WCC

Så var det detta med women's meeting. Varför blev det en så speciell upplevelse för mig? Jag har varit en del av kvinno-/tjejgrupper tidigare men något var annorlunda här. Det fanns ingen bitterhet. Vi delade många förfärliga historier om våld och förtryck som kvinnor utsätts för och ändå fanns ingen bitterhet. Det var en säker plats, en glädje över att få vara tillsammans, stötta varandra och bära varandra. Det fanns en glädje över att vi var många, en solidaritet med alla som utsatts eller utsätts för sådant som ingen borde utsättas för. Sedan fanns det ett systerskap, en kärlek, en vilja av gott för varandra, en känsla av samhörighet. Jag tror inte jag har upplevt den typen av systerskap förut. Där jag har funnits har så mycket utvecklats till en tävling, ett jämförande, ett behov av att lyfta fram sina egna meriter, att kliva på varandra för att komma fram, komma högre och jag tror det delvis ligger i de strukturer som patriarkatet innebär och med den starka individualismen som präglar det svenska samhället. När vi stod i plenum igår och höll varandra i handen efter ett mycket starkt vittnesmål och sjöng halleluja då fanns inget av det där i rummet. Istället var det fyllt till bredden med solidaritet och helighet. Vad kan vi göra för att stärka systerskapet, kampen för ett rättvist och jämställt samhälle där vi faktiskt agerar som om 50% av befolkningen är kvinnor? Den känslan var också den som bar mig fram till Sharon Watkins och fick mig att ställa frågan; vill du vara ett äldre kollegialt stöd för mig, trots att du finns på andra sidan Atlanten? Modet kom ur insikten att vi behöver varandra för att i kyrkans sammanhang och i samhället få samma status som män. Tack för systerskapet!