Trondheim dag 9: Vi måste erkänna den plurala världen

Den här dagen blir en riktig utmaning att sammanfatta men jag tror att jag faktiskt kommer lämna en hel del av den till en annan dag. Jag tror det kommer bli några bloggar veckan efter att jag har kommit hem igen för att samla ihop intryck och tankar. Bland annat skulle jag vilja reflektera kring och berätta om det beslutssystem som används i kyrkornas världsråd; Konsensus systemet. För plötsligt (jaja, eller efter evighetslånga diskussioner) hittar vi en gemensam väg framåt, som vi alla kan gå.

Det har också varit sista dagen innan vi får lite välbehövlig vila för att sedan ta oss igenom beslutsfattandet i plenum på måndag.Vi har fått veta att det kan gå hur smärtfritt som helst och att det kan bli stora kontroverser men att de som skriker på varandra är kompisar igen dagen efter. Det låter lovande tycker jag som tyvärr ser ett helt annat samtalsklimat i Svenska Kyrkan för tillfället.

För alla intresserade kan jag berätta att jag ÄNTLIGEN fått yoghurt till frukost. Jag har saknat det så otroligt mycket. Idag fick vi stewards fått äta frukost på konferenshotellet och inte hostelet där vi bor och det var en fantastisk frukostbuffé. Det gjorde mig på gott humör.

Det goda humöret behövdes verkligen för morgonen började med Middle East Plenary. Det var många starka vittnesmål från Libanon, Syrien, Palestina och Egypten. Jag blir allt mer upprörd av den israeliska politiken (återigen, jag är en stor vän av det judiska folket, de är systrar och bröder, och något HELT annat än staten Israel). Under sessionen berättade en av talarna hur den Israeliska premiärministern avvisat alla punkter i ett fredsförslag utom detta: att arabländerna ska erkänna Israel. Tvåstatslösningen finns inte längre på den Israeliska regeringens bord. (Representanten från kyrkan i Jerusalem var inte helt enig).

Det här vill jag återkomma till, mellanösternfrågan engagerar mig verkligen. Jag tänker att det är en viktig sak att notera att när vi talar om araber eller palestinier att de inte enbart är muslimer (vilket egentligen inte spelar så himla stor roll för mig eftersom de är människor och därför mina bröder och systrar, men för argumentationen spelar det roll. Jag tänker på alla kristna som så starkt stödjer Israels sak, som är med och bidrar till förtrycket av palestinier på Gaza och Västbanken också är med och förtrycker sina trossyskon. De bidrar till ett förtryck av de människor som bär allas vårt arv efter de allra första kristna, som finns på de heliga platserna runt om i Israel/Palestina. De är bärare av vårt arv.

En annan viktig poäng som gjordes under eftermiddagen och som relateras till de två tidigare styckena handlar om att kristna inte bara är offer utan också ofta förövare, utövare av våld. Det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt är inte alltid helt lätt. På något sätt lyckades medlemmarna av den kommitté jag arbetade i komma fram till beslut och en möjlig väg framåt trots de många oenigheter. Jag blev också väldigt hoppfull av att höra en framstående libanesisk professor tala om att det fortfarande finns gott hopp för demokrati i Mellanöstern, men att den kanske inte kommer se ut som i västvärlden och att det måste få ta tid. Hur som helst tyckte han i alla fall att det var alldeles för tidigt att stänga dörren till hoppet om demokrati. En annan man framförde att detta alltid måste ske på de berörda folkens villkor.

Nu har jag arbetat fjorton timmar på rad (med en liten paus där någonstans på mitten), imorgon ska jag äntligen få fira mässa. Som jag längtat efter det den här veckan, att få vara med mig själv, med Gud ensam, fast tillsammans. Först ska jag sova gott och länge, sen ska jag njuta av frukost, mässa och kanske en promenad, sen ska jag vila lite till innan ett kort arbetspass och sedan Womens meeting. Det ska bli väldigt intressant att vara med på, vi kvinnliga stewards har fått ledigt för att kunna delta till 100 %. Jag ser fram emot det på så många sätt.