I Trondheim har vi som är stewards börjat arbeta, människor från hela världen anländer en efter en. Idag har jag registrerat en koptisk biskop (de har visst inga namn, det är bara titlar som gäller) och en svenskkyrklig biskop (henne kallar jag vid förnamn och hon heter Eva). Det är roligt att få insyn i arbetet kring ett sådant här stort möte. Från min plats i lobbyn har jag också helt ogenerat och nyfiket kunnat titta på alla människor i klädnader som är exotiska för mig (biskoparna från den ortodoxa kyrkan för det mesta). Det finns så många trevliga människor i världen.
Trots det här har min eftermiddag framförallt präglats av sorg, ilska och en känsla av hopplöshet. Strax efter kl. 16, när jag samtalar med biskop Eva och med Maria som är med som rådgivare, nås jag av nyheten att Sveriges riksdag röstat igenom en lag som i mina ögon är orättfärdig. De som applåderade i kammaren borde skämmas. Majoriteten i Sveriges riksdag har nu låtit ett parti med mindre än 13 % av rösterna sätta agendan, de har bortsett från 22 remissvar som alla var negativa till lagförslaget, de har struntat i den opinionsbildande massan som klart och tydligt gjort sina åsikter tydliga. De har svikit alla de värderingar de talade om inför valet 2014 om öppna hjärtan och generös flyktingpolitik. Min nya vän Fulanta föreslog att vi skulle flytta hela kyrkornas världsråds centralkommitémöte för att protestera. Det är så mycket jag inte förstår i det här och jag kan inte låta bli att tänka på hur Sverige under 1930-talet vägrade ta emot judar. Historiens dom blir hård. Historiens dom kommer bli hård. Det är inga vita medelklassmänniskor som drabbas av det här beslutet. Det är människor som flyr för sina liv, det är barn som inte har något val, dessa barn som tvingats lämna sina hem på grund av våld och förtryck riskerar nu också att bli föräldralösa. Fulanta berättade om ett möte med en man i Grekland som berättade att hans fru och barn fanns i Sverige men att det troligtvis inte skulle kunna återförenas på grund av EUs hårdare flyktingpolitik.
Jag har inte kunnat tänka på något annat, eller prata om något annat. Under dagens avslutande pilgrimsvandring när jag gick sida vid sida med Fulanta delade vi känslan av hopplöshet och ilska. För viljan till rättfärdighet, pilgrimsfärden mot rättvisa och fred gör vi tillsammans och på den pilgrimsresan finns inga orättfärdiga lagar, det är dem vi ska försöka motarbeta. Vi ska visa på kärleken och freden.Vi ska ta hjälpa av alla goda krafter.
De kommande dagarna hoppas jag på att jag återigen ska få hopp om världen och om människan. Låt oss hoppas att orättfärdigheten inte får sista ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar