Efter en lugn och skön morgon på hostelet med lång frukost så gick jag och en av de andra stewardsen till Nidarosdomen som ligger nästgårds. Jag hade verkligen sett fram emot att fira mässa, det var en härlig start men sedan, någonstans mitt i, när jag skulle lägga kollekt (till församlingen hemma via swish pga inga norska kontanter) och plockar upp min mobiltelefon för att göra det får jag en hård hand i axeln och en norsk man nästan skriker till mig genom musiken: Ska du fira gudstjänst eller ska du surfa? Gå ut i så fall. Sedan tystnade musiken och jag satt kvar i bänken med en bultande vrede i min kropp, utan att på något sätt kunna svara eftersom det skulle ställa till en scen. Jag var så arg. För ett halvår sedan hade jag nog låtit honom komma undan med det men jag är mycket stolt över mig själv för att jag under nattvardsgången när det återigen var musik faktiskt skällde ut honom. Jag talade om för honom att han var ohyfsad och fräck som betett sig som han gjorde. Hans svar var ett "Jag trodde du satt på facebook". För mig blir det här ett så tydligt tecken på att vi har mycket att jobba med när det gäller jämställdhet och respekt. Att jag som ung kvinna blir tillsagd hur jag ska, eller inte ska uppföra mig av en äldre man är inte ovanligt, att det många gånger har med hans åsikter om hur världen ska vara funtad och att han sedan försöker påtvinga mig hans värderingar. På eftermiddagen har det varit ett ämne i plenum: att stå troget vid sina värderingar men också respektera andras. Vid women's meeting ikväll blev det så tydligt att vi alla bär på dessa historier. Och en av talarna frågade: Hur skulle världen se ut om vi agerade som att 50% av befolkningen var kvinnor?
Jag har varit med om det här så många gånger i mitt tjugonioåriga liv, att jag blir dumförklarad och åthutad för att jag är ung och kvinna, för att män tror att jag är någon som går att köra med, som tror att jag är någon de har rätt att bestämma över. Det är inte en enstaka man som behandlar mig på detta sätt, jag menar att det är en struktur som ändå är förhållandevis mild i Sverige (och i Norge). Jag har fått mycket mer skinn på näsan det senaste året och tänker inte låta någon sätta sig på mig på det sättet igen utan att jag säger ifrån. Ändå sitter jag här ikväll och känner mig fortfarande så förnedrad.
Det tog ganska lång tid för mig att komma i balans igen efter den där händelsen och när jag väl gjort det så tog en annan känslostorm vid. Först ett plenum och Religion och Våld där starka vittnesmål kom från Norge, Nigeria, Libanon dessutom var en amerikans Rabbi närvarande och gav sin syn på saken liksom en muslimsk man som arbetar för Finn church aid. Det gav många tankar och jag återkommer till det i mitt Mellanöstern inlägg.
Dagen avslutades med Women's meeting, som var en fantastisk upplevelse när det delades tankar och problem som har med kvinnors liv att göra. Allra starkast var det när min nya bekantskap klev upp på scenen och berättade om sitt liv som ung, kristen och en del av ursprungsbefolkningen i det land hon kommer från. Under hennes tal var det så tyst att en liten knappnål hade kunnat höras om den föll till golvet. Allas ögon var fokuserade framåt, alls öron också, Världen utanför slutade existera när vi sögs in i hennes historia och mitt hjärta har inte riktigt hämtat sig än. Alla dessa dagars starkaste ögonblick kom när talaren efter sa att det inte var rätt av henne att tala efter det talet utan istället sa till oss att ta varandra i hand och sa till oss att sjunga ett halleluja tillsammans. Vi sjöng på engelska och på Tongo medan vi höll varandra i hand genom hela salen. Det är ett ögonblick jag inte kommer glömma på länge - om någonsin. Det var heligt, helig mark, ett heligt rum, en helig stund. När jag reflekterade över den här stunden på väg hem till hostelet började jag nya på psalmen för Mikaelidagen Guds änglar är hans sändebud. Vers tre avslutas med en av mina favoriter bland stroferna i psalmboken Vårt hjärta har en himmel! I den stunden var mitt hjärta där i himmelen.
Jag tror det var den här stunden som gav mig mod att göra det jag gjorde sedan. Under alla dessa dagar har jag lagt märke till en kvinna som bland annat modererar programkommittén på grund av hennes sätt att leda och ena, och hennes värme och inte minst hennes minspel under kommittémötena. Hon är präst i USA och har doktorerat och jag har verkligen tyckte allt mer om henne ju längre tid jag spenderat i plenum. Hon har inspirerat mig genom sitt sätt att vara, agera och interagera. Så jag gick fram till henne och berättade det. Sedan berättade jag att jag kommer att prästvigas (om Gud vill och Herren dröjer) nästa år och frågade om jag fick hålla kontakt med henne för att jag tror att det är viktigt med äldre kollegor och systrar för att utvecklas och få stöd och dela erfarenheter med. Hon sa ja(!) och gav mig sitt kort. Vilken glädje.Glädje var det också att under en liten stund få sitta ner och prata med de andra svenskarna som deltar här i Trondheim, att få skratta och fundera över dagen på ett sätt som inte är en debriefing efter arbetet jag deltagit i. På det hela taget en mycket god, om än känslomässig, dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar