Trondheim dag 1

Saker jag funderat på idag är hur jag bäst ska bevara tankar, reflektioner och insikter jag gör de här veckorna med kyrkornas världsråd i Trondheim. Och hur skriver jag så jag själv ska vilja läsa det igen? Då tänker jag att det alltid är bättre att skriva till någon. Så jag skriver till bloggen, till er som vill läsa och dela min resa. Så jag kommer försöka skriva något litet varje kväll.

Först och främst är det hur coolt som helst att vara i ett annat land, prata mitt eget språk och göra mig förstådd bland människor från tre andra länder, det är en härlig blandning av norska, danska, svenska och engelska i mitt huvud. 

Vi är femton personer här som ska följas åt fram till och med 29 juni. Vi ska tala om våra kyrkor och verkligheter, försöka förstå varandras och reflektera över vilka frågor som är brinnande för oss. Vi är 18-31 år gamla och ses därför som unga i ett kyrkligt sammanhang. Vi kommer från Finland, Estland, Albanien, Sverige, Danmark och Norge. Vi är Lutheraner, Ortodoxa och Evangelikala. En del av oss lever väldigt lika liv och våra kyrkor liknar varandra medan annat skiljer sig åt. Vi har ett öppet sinne och tror på kommunikation före konfrontation. Troligtvis kommer allt fler meningsskiljaktigheter uppstå längs vägen men jag tror att vi är så intresserade av varandras erfarenheter att det kommer vara viktigare än det som skiljer oss åt.

Kyrkornas världsråd har Mellanöstern som fokusområde i år och idag har vi lyssnat på två röster från Libanon. Med tanke på hur situationen ser ut i Mellanöstern idag med krig, extremism och terror var det mycket intressant. Idag finns ca 12 miljoner kristna i området. 2020 uppskattar man att det kommer finnas 6 miljoner kristna kvar i området. På mindre än fyra år kommer antalet kristna halveras. Om jag förstod det rätt är det problematiskt delvis för att de kristna fungerar som smörjmedel i relationerna mellan sunni- och shiamuslimer enligt föreläsaren, men det är inget jag vill svära på.

Det allra intressantaste var när de två libanesiska kvinnorna sa att det enda rätta västvärlden kunde göra för att stötta de kristna i regionen var att arbeta för fred. Att på riktigt vilja ha fred, för de uppfattar inte att det är vad man vill idag. Alla inblandade har egna intressen i området så som olja och många länder (t.ex.) USA tjänar på att det är krig i regionen. De menade också att det är ohållbart att vi väst väljer att ta emot vissa människor medan andra avvisas, istället för att lägga så stora summor på att ta emot flyktingar borde de läggas på ett arbete för fred som är oberoende av ekonomiska intressen (det kommer aldrig att hända,viskade en dansk tjej till mig och jag är nog beredd att hålla med henne, men det känns sorgligt.) Budskapet var: tryck på i era kyrkor så de i sin tur kan trycka på hos regeringen som kan trycka på hos världssamfundet för att skapa långvarig, hållbar fred i regionen. DET är att hjälpa på plats.

Jag vet för lite för att veta om de har rätt, men det är en intressant tanke, ett sätt att se på en katastrofal situation på ett helt annat sätt än vad vi vanligtvis gör. I väst är vi upptagna av att släcka bränder istället för att bidra till en lösning till grundproblemet som vi delvis själva varit med och skapat genom ex. kolonisation.

En annan detalj vi talat om idag, som jag tror är viktig att hålla i tanken: Arab är inte samma sak som muslim. Arab är den som talar arabiska och tillhör den arabiska kultursfären. Det är en helt annan sak. Kristendomen är en religion som kommer från en kultur som idag domineras av araber, och som hela tiden funnits kvar i området även om vi i västvärlden glömt/ignorerat det faktum att kyrkor har blomstrat i Syrien, Libanon, Egypten och Irak. På ett sätt är de vårt ursprung, den plats vi alla kommer ifrån på ett andligt/religiöst plan. Det är en intressant tanke. Vilka konsekvenser kan den få?

Ser fram emot morgondagens möten, reflektioner och diskussioner. Jag känner mig redan så mycket rikare.