Trondheim i backspegeln: Om samtalsklimatet i Svenska Kyrkan

Att sitta mitt i plenum under hela centralkommittémötet gav mig mycket tid att tänka och reflektera över saker de gånger jag inte skötte mikrofonen. Jag fick också möjlighet att iaktta och lyssna till delegaternas tal. Jag funderade mycket över samtalsklimatet vid mötet och vårt samtalsklimat i Svenska Kyrkan.

Jag menar inte samtalsklimat i enskilda församlingar - det har jag ingenting att säga om, för där känner jag bara min egen väl. Jag menar samtalsklimatet på nätet, i debattartiklar och mellan människor som på något sätt har en möjlighet att göra sin röst hörd. ALLT är ständigt infekterat. Det är som om vi glömt hur man pratar med varandra och vi försöker inte ens hitta varandra längre, istället håller vi oss kvar allt hårdare i vår egen åsikt och hävdar alldeles bestämt att det är den som är rätt oavsett om vi är konservativa, liberala eller progressiva, högkyrkliga eller lågkyrkliga, kvinnor eller män. Jag vet att jag målar med de breda penslarna men jag är så eländigt trött på den hårda tonen, de ständiga fördömandena som kommer. För inte så länge sen hörde jag Annika Borg och Kent Wisti i Studio Ett apropå de resor en del av Svenska Kyrkans församlingar gjort med sin personal. Jag är den första att erkänna att Svenska Kyrkan har problem, det är ju bland annat därför jag skriver det här inlägget men jag upplevde tonen så hård i debatten, inte från båda sidor men jag undrar verkligen om det är på det sättet vi lever. Jag halkar själv in där ibland, på de hårda fördömanden men hela jag fylls av sorg när jag läser debatten om kyrkohandboken där det förekommer så mycket hat. Det är bara en handbok, HERREGUD. Har jag velat utbrista och vad är det som gör problem som i det stora hela är så obetydliga (nåja, jag vet att kyrkohandboken är viktig, men det finns faktiskt saker som definierar oss mycket mer som kristna än vår kyrkohandbok). Vad är det som får vanligtvis kloka människor att bete sig på ett alldeles omänskligt sätt? Dessutom finns det en långsinthet som jag sällan ser maken till. Jag tänker på det där bibelstället som Kyrkornas världsråd bygger sitt arbete på; Joh 17:21, och hur lite jag känner den längtan i min egen kyrka och hur ledsen det faktiskt gör mig.

Allt detta blev också så mycket tydligare där jag satt på min stol i Trondheim i ett hav av människor från olika kyrkor och kyrkofamiljer. Där svårigheterna att komma överens borde varit långt mycket större, där oenigheten och risken för hård samtalston borde vara mycket större än i en förhållandevis liten kyrka i norra Europa där vi delar kulturell bakgrund, kyrkotillhörighet och språk, där finner jag att polariteten är större, respektlösheten inför andra människors tro är djupare och viljan att benhårt hålla fast vid sitt eget är så djup att det blir en skam att släppa taget. Vi är bröder och systrar i Kristus men vi beter oss som om vi vore något annat, 

Så jag sitter mitt i folkhavet, alla dryga 300 personer som sitter runt omkring mig lyssnar mer eller mindre intensivt på talarna. Alla som kommer till mikrofonen vänder sig till moderatorn och alla anförande hålls med respekt för den som inte delar talarens åsikt. Jag blir ledsen av att bli så förvånad. Inte ens när det hettar till försvinner respekten för den andre och de som grälar tar varandra i handen och skrattar tillsammans i korridoren över en kopp kaffe efteråt. De bygger relationer, de bygger en enad kyrka, långsamt, långsamt, men de bygger den i alla fall.

Och jag tror det är där som problemet ligger hos oss. Vi bygger inte relationer till varandra och därför finns ingen tillit. I Trondheim talades det mycket i plenum om att lyssna till varandras berättelser, inte att hålla med om allt, men att LYSSNA. När vi pratar med våra konfirmander om tystnadspärlorna i frälsarkransen talar vi om att vi har en mun och två öron för att vi ska lyssna mer än vi pratar och kanske vore det inte så dumt för oss vuxna att tänka på det mer också. När vi lyssnar på varandras historier bygger vi tillitsfulla relationer och vi kanske  lyckas förstå något om den andres ståndpunkt så vi kan förstå varför hen tänker som hen tänker. Det gör inte att vi måste tycka som hen eller att vi följer hens vilja. Men vi behöver börja tala respektfullt till varandra och vi måste börja lyssna på varandra. Vi är bröder och systrar i Kristus, vi borde leva som det också. We have to walk the walk not only talk the talk. Typ. 

Och förresten, jorden går inte under hur handboken än blir. Vi kommer fortsätta fira gudstjänst för det har vi gjort i nästan 2000 år och vi har andra, och större problem i vår kyrka än vilken melodi det är till kyriet eller om jag avskyr någon av serierna för att de inte stämmer överens med min teologiska uppfattning. Det behöver jag påminna mig själv om ibland.