Om löpning och lust

Idag, när jag inte orkade lyssna på P1 som jag vanligtvis lyssnar på under förflyttning eller promenader ramlade jag över Träningspodden i telefonens Podcaster. Jessica Almenäs och Lovisa Sandström aka Lofsan småpratar, guidar, tipsar och funderar kring träning. De avsnitt jag lyssnat på idag har framförallt handlat om löpning.

Jag är löpare, även om jag inte sprungit särskilt mycket det senaste året på grund av infektioner, och därmed snarare lufsar än springer, så är jag löpare. Så förvånad jag blev att den identiteten är så stark. Jag springer sällan långt och aldrig fort men jag är löpare. Nu har jag fått vara frisk i drygt två månader sedan den senaste infektionen dessutom har jag sedan dess tränat relativt regelbundet i genomsnitt ca 1 pass i veckan. Nu kommer solen, våren och pollenallergin så all träning sen i tisdags har blivit inställd. Nu börjar mina luftrör anpassa sig till pollenhalten och jag ska ge lufsandet ett nytt försök på tisdag. Mitt mål är att ganska snart vara upp i 2-3 löparpass i veckan. Muskelminnet måste ju finnas någonstans i min kropp så jag tror inte det ska ta så lång tid.

Eftersom 2016 var ett så ruskigt dåligt träningsår jämfört med 2015 så har det blivit tydligt för mig det senaste året vilka fördelar träningen har för mig.
- Min kropp blir smidigare, vikt har aldrig varit en faktor i min träning men jag märker att i takt med att musklerna förtvinar blir jag kraftigare och får svårare att bära upp mig själv. Det sliter på mina leder som knän och höfter. Jag behöver mina muskler, jag är lång och kraftigt byggd och om jag inte tränar relativt regelbundet får jag svårare att röra mig i vardagen.

- Min astma blir bättre, eftersom löpningen ger mig bättre kondition påverkar min astma mig inte lika mycket i mitt dagliga liv, som när jag ska klättra upp för alla fyra sugande trappor i skolan. Nu står jag flåsande innanför dörren när jag tagit mig upp till lärarnas korridor.

- Jag skrattar mer, mår bättre psykiskt, blir en trevligare människa, inte minst för mig själv. Min pms blir inte alls lika jobbig.

Samtidigt är det viktigaste för mig att det ska kännas lustfyllt att träna, att inte fokusera på vikt, fart, eller sträcka; det viktigaste är att jag mår bra av det, att jag får tid att tänka och lösa problem. Att min kropp får röra sig, att jag får vara utomhus och att jag får göra det på alldeles egen hand. Utan att behöva vara trevlig, social eller konversera. Jag får stänga in mig i min egen bubbla och processa allt det som händer i mitt liv.

Så ja, jag är löpare, en glad amatör, men löpare är jag. Så här års längtar jag alltid efter att få dra på mig löparskorna och ge mig ut. På tisdag, då ska jag och mina Kayanos nöta asfalt och kickstarta löparsäsongen med ett intervallpass. Jag älskar att lusten är tillbaka.