All den synd jag utsatts för

I Den svenska kyrkohandboken lyder en av syndabekännelserna/bön om förlåtelse:

"Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår..."

Igår talade vi om beredelseord, det prästen säger innan bön om förlåtelse, liksom som för att förklara lite vad det ska gå ut på. Jag har tänkt mycket på det där med synd den här terminen.

"Synd"

Ordet är som ett svart skynke för mig, eller som något väldigt varmt jag måste bolla mellan mina händer för att inte bränna mig och därför aldrig helt och hållet lyckas fånga.

Etymologiskt handlar synd om att "missa målet". Vilket mål? Guds mål? Mitt mål?

Jag tror vi är få som tvivlar på det ondas existens. Hur skulle vi kunna tvivla på den, den är lättare att tro på än det goda ibland. Både i det lilla och det stora. I mikroformat: min egen ignorans, arrogans och självgodhet som drabbar andra människor och i makroformat förtryck, rasism, våld, sexism. Det finns. Inget att diskutera.

Därför finns bön om förlåtelse, för att vi ska få lyfta av oss det som tynger, det som behöver förlåtas.

"Synd" - det vi gör medvetet eller omedvetet, när vi missar målet, det vi gör aktivt det vi gör av underlåtenhet.

"Synd"

Det är så dubbelt!! In på huden känner jag hur synden finns, det onda, samtidigt som språket vi har på något sätt både förkrymper det och förstorar det, lägger sten på bördan, lyfter inte av. ”Allt som är jag känner du”. Betyder det inte att du redan också känner min skuld? Måste jag rannsaka mig, ”min synd står alltid inför mig”. Jag har slutat lyssna innan förlåtelseorden för skulden är så smärtsam. Min egen? Andras? Ändå är ondskan realitet, ändå är brustenheten verkligare än något annat, den lever in på min bara hud. All den synd jag utsatts för då? Var blir den synlig? Var får jag lägga av mig den? Var får jag rasa, Gud, över dig och över människor? 

Den kursiverade texten kom till under en skrivövning igår, när vi uppmanades fundera över platsen för bekännelse och förlåtelse. Vi talar så mycket i Svenska Kyrkan om den synd vi orsakat men så lite om den vi utsätts för och vårt behov att också få lägga av oss den, upprättas till nytt liv, göras till människor igen. Hur gör vi det? Och hur talar vi om synd och skuld utan att lägga sten på bördan.

Vilka ord talar sant om livet samtidigt som de inte orsakar mer skada, mer skam eller mer skuld hos den som bara behöver bli befriad från det hen utsatts för. Vilka ord talar sant om livet och låter den som behöver lägga av sig skulden som tynger? Vilka ord talar sant om livet och låter båda gå upprättade därifrån?

Hur gör vi det?
Hur kan jag göra det när jag kommer ut i tjänst?

"All den synd jag utsatts för då?"

Hur benämner vi den skulden och lyfter den av den som blir utsatt? Jag tänker på hur viktigt det är att tala sant om det vi utsätts för, hjälpa varandra att lägga skulden där den hör hemma, inte på oss själva men på "förövarna". Ibland behöver vi hjälp att se vilken skuld som är min och vilken som är andras. Behovet av att visa oss själva nåd behöver vi också tala om - och fundera tillsammans kring hur vi gör det. Befrielsen kommer när skulden lyfts av oss och det vi utsatts för också gör det. Kan det vara så?