Ska du inte träffa någon snart?: eller att vara en glad självbo

"Den heliga familjen" med Prokop som Maria

Sedan jag flyttade hemifrån har jag velat träffa någon, kanske redan innan det också, Jag har velat ha tvåsamhet, för det är ju normen, det har ju alla andra. Som om att allt skulle bli så oerhört mycket bättre av det? Jag har längtat efter barn. När jag gick i gymnasiet så talade jag om på en psykologilektion att jag toklängtade efter barn. Det är över 10 år sedan och jag har fortfarande inga barn.

Det underliga var att jag aldrig såg mer än mig och barnet i dessa bilder. En framtida partner var i stort sett bara ett suddigt måste. Ändå talade jag så mycket om detta, familjen som jag längtar efter.

Jag har dejtat. Jag har nätdejtat, blinddejtat, dejtat människor jag träffat genom kompisar. En del har varit bottennapp, en del har varit trevliga, en del kunde om vi träffats under andra omständigheter blivit mina vänner. Jag har blivit coachad, undervisad i hur jag ska agera, blivit tillsagd att öva kyssar på en tomat (det senare har dock aldrig hänt, men jag skrattar gott åt just det och tänker på kompisen som muttrar över att jag inte velat prova). Jag har funderat på vad som varit fel på mig som inte blivit förälskad och har inte förstått hur det kommer sig att trots att jag längtat så mycket och skrivit längtansfulla texter om vardagsgemenskapen inte kunnat föreställa mig att någon ska flytta in till mig. Jag har sjukdomsförklarat det, tänkt att jag är hämmad (och det kanske jag är), att jag är tråkig (som en vän sa i går: jag är en stolt surtant), eller helt enkelt för osocial. Jag har skuldbelagt mig för att jag inte finns i rätt sammanhang, för i Svenska Kyrkan, på Friskis & Svettis och på mina utbildningar har det liksom inte varit aktuellt.

Så hände något i somras. Jag var i Norge och när jag satt där och hissade en mikrofon upp och ner allt efter talarens längd hade jag så mycket tid till att tänka på allt möjligt. Bland annat mitt liv, min längtan och min framtid. Det var en omvälvande tid och det har tagit väldigt lång tid för mig att verkligen bena ut vad som egentligen hände med mig i Trondheim. Ganska snabbt blev jag ändå klar över att jag inte var särskilt intresserad av ett förhållande, det finns så mycket annat jag vill lägga ner min tid på, så mycket som jag vill utforska och pröva.

Så sitter jag på en uteservering idag strax efter lunch, ensam, med skörden av låneböcker från biblioteket och nyshoppade kläder och lyssnar på radio. Kropp och själ i P1 sänds i repris och många saker faller på plats. Jag tänker hur normer och personlig längtan lätt blir oskiljaktig och att det är en utmaning över tid att skilja ut vad som egentligen kommer inifrån mig. Jag kommer från en familj med stark tvåsamhets/familjenorm. Både min mamma och min mormor fick sina första barn när de var drygt 22 år. Själv fyller jag 29 år om mindre än tre månader och graviditet och barnafödande känns oerhört långt borta just nu. Det finns så mycket annat jag vill ha av livet, jag vill ge livet så mycket mer än vad jag har gett och tror att jag skulle ha möjlighet att ge i en familjesituation. Idag.

Jag funderar så mycket över den normativa tvåsamheten och hur det är något fult att bryta mot den, välja bort det och hur det under många år nästan varit skammen som drivit mig att längta efter att få vara som alla andra, höra till och göra som man ska. Jag har varit trött på min egensinnighet, den som egentligen är min styrka.

Men jag är nöjd. Jag älskar mina vänner, jag älskar att vara med andra människor och jag har inga problem med att hitta människor att umgås med när jag vill eller har behov av andra. Jag omges av barn som visserligen inte är mina egna men som jag får älska tills hjärtat går sönder. När jag tröttnar, då tar jag min solitära kompetens och går hem till min soffa, går en lång promenad ut i skogen eller springer en rund. Spenderar en dag på balkongen med en bok och känner att jag älskar att vara jag, jag älskar mitt liv precis så som det gestaltar sig nu. Jag är precis där jag ska vara och nästa sommar ska jag kliva in i det jag tror att jag är kallad till, att vara präst med allt vad det innebär. Jag är inte singel, jag är självbo och mycket nöjd med det. Att jag saknar partner, familj eller längtan efter det gör mig inte till en sämre präst och inte till en bättre. Det är en ointressant fråga i sammanhanget.

Hur det nu än är så hoppas jag fortfarande att jag får bli förälder en dag, men om jag själv kommer bära barnet eller om det kommer till mig på något annat sätt är en helt annan, och för mig ganska oviktig fråga. Biologin är inte det allra viktigaste för föräldraskapet. Det är kärleken.

Mitt liv passar mig, alldeles utmärkt och som hand i handsken. Att säga att man är en nöjd singel ska tydligen vara hotfullt - för att jag inte är beroende av en annan människa? Men det är jag ju, hela tiden, bara på ett lite annat sätt.