När justitieministern jämställde psykisk sjukdom med kriminalitet

Jag ber om ursäkt för den kvällstidningsliknande rubriken, men ibland går det helt enkelt inte att låta bli.

Förra fredagen lyssnade på jag på Ann Heberlein som deltog som föreläsare på Sveriges Kristna råds diakonikonferens (idédagarna) som ägde rum i Linköping. Ann Heberlein talade på ämnet "Att leva med psykisk ohälsa" och om sin egen diagnos biopolär typ 2. Hon talade om bemötande och fördomar och hon gjorde det på ett föredömligt sätt. En särskild sak betonade hon flera gånger, antagligen på grund av de fördomar som finns i det svenska samhället om personer som lider av någon typ av psykisk problematik. De flesta av oss utgör ingen fara för någon annan än oss själva. Ann Heberlein har skrivit om sina egna självmordstankar i den självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så hon vet vad hon pratar om.

De senaste åren tycker jag ändå att det blivit bättre, att fördomarna blivit lite mindre och att det är lite lättare att prata om det, det har blivit lite, lite lättare att tala om ångest och depression, att tala om hur ont livet gör och att en del människor blir så sjuka att de inte längre vill leva. Samtidigt finns det så många diagnoser som fortfarande är omgivna av så mycket myter och fördomar. Vi har fortfarande en lång väg att gå innan vi kan tala om den långa raden av psykiatriska diagnoser som om det vore vilken sjukdom som helst, utan att den som har en diagnos också tvingas vara sin diagnos. Det vände sig Ann Heberlein emot när hon presenterades som en person som givit ett ansikte åt psykisk ohälsa. Ingen är sin diagnos.

Vi behöver alltså arbeta för att stigmatiseringen ska bli mindre och för att människor i allmänhet inte ska sätta likhetstecken mellan människor med psykiatriska diagnoser och farliga galningar som begår våldsdåd mot andra. Som Ann Heberlein sa: människor med psykiatriska diagnoser är i de allra flesta fall bara en fara för sig själva.

Regeringen skjuter till pengar till psykiatrin med ena handen och spär på fördomarna med den andra. Folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström har under året talat ut om sin egen psykiatriska diagnos och vikten av kvalitet i vården medan hans kollega justitieminister Morgan Johansson i Ekot i Sveriges Radio igår mer eller mindre satte likhetstecken mellan kriminalitet och psykisk sjukdom. 

Morgan Johansson intervjuades av Ekot apropå regeringens förslag att låta kriminalvården ta över handräckningsärendena från polisen. Något som riksförbundet för sociala och mental hälsa protesterar emot eftersom de menar att kriminalvården saknar kompetens för arbetsuppgifterna och har sämre utbildning än polisen för dessa ärenden. Inom polisen finns också många års erfarenhet av denna arbetsuppgift. Dessutom, menar förbundets ordförande, är det inte en fråga om att se till patientens bästa utan en fråga om att se till att polisen får färre arbetsuppgifter. Handräckningsärenden handlar om att hjälpa psykiatrin att skjutsa människor som tvångsvårdas på grund av att de mår så dåligt att de är en fara för sig själva. Kriminalvården tycker däremot att de har kompetens för detta och påpekar att de redan har en del av dessa ärenden på sitt bord.

Till Ekots reporter säger Morgan Johansson: Men det har faktiskt inte funnits något uttryckligt lagstöd för det tidigare utan det passar vi på att göra samtidigt klart reglerar vilka lagar och regler som kriminalvården ska hålla sig inom.

Reportern frågar då ministern om det inte finns en risk med att låta mindre kompetenta personer sköta handräckningen. Det menar Morgan Johansson att det inte finns och svarar såhär (vilket är det som får mig att tappa hakan): Nej jag gör faktiskt inte det. Kriminalvården har en väldigt hög kompetens när det gäller att hantera frihetsberövade personer. Det är ju det som faktiskt är deras huvuduppgift. Så jag menar nog att här hamnar den här arbetsuppgiften på rätt ställe, äntligen får man väl säga.

Här lyckas Morgan Johansson på några få sekunder implicit likställa människor som är svårt sjuka med människor som är dömda för brott. Jag kan inte förstå hur han kan tro att det är samma sak att "hantera" människor dömda för brott som att "hantera" svårt sjuka människor som bara är farliga för sig själva. Dessutom vill jag också ge en liten känga till Ekot som lät saken bero utan att pressa ministern vidare på den punkten. Svårt sjuka, sköra människor ska ALDRIG behövda blandas ihop med brottslingar. Morgan Johanssons uttalande bidrar till fortsatt stigmatisering och till fördomar mot en grupp i samhället som många gånger redan får lida av samhällets sätt att se på dem. Människor som vårdas med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) är inga brottslingar och ska inte på något sätt sammanblandas med de som är dömda för brott. Det är oetiskt. Ändå står vår justitieminister i nationell radio och gör just det. 

Min slutsats är att Morgan Johansson borde lyssna på Ann Heberlein och tänka efter innan han pratar för att inte bidra till att en stigmatiserad grupp stigmatiseras ytterligare. För övrigt håller jag med riksförbundet för social och mental hälsa; de som verkligen borde ta hand om handräckningen är vården som har kompetensen att möta och behandla människor som är svårt sjuka och vårdas med hjälp av tvångsvård. Det är en förövrigt en fråga om bemötande, inte om hantering. Vi får aldrig glömma att det är människor vi talar om.