"Passar inte till upprorsman"

Vägen hit har varit krokig.
För sex år sedan blev jag prästkandidat.
För fyra och ett halvt år sedan avsade jag mig min prästkandidatur.
För tre år sedan bestämde jag mig för att det var präst jag ville bli.
Idag satte jag sista punkten vid min uppsats.
Den sista punkten i min teol. kand.

Den ska korrektur läsas, ventileras och försvaras, men punkten är där. Punkten som symboliserar slutet för mina universitetsstudier. Befriande och sorgligt på samma gång. Jag trodde aldrig jag skulle komma hit. Jag trodde vägen var evig, att målet alltid skulle vara långt i fjärran.

Nu är målet här och jag funderar över vart vägen tog vägen. Jag har tänkt mycket på Karin Boye den senaste tiden och i morse påminde facebook mig om den dikt jag postade för fyra år sedan. På något sätt är den en beskrivning av vägen hit. Nu är jag här. Nu väntar något nytt. Snart.

"Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?...
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?"
- ur Bekännelse